Anonym (Gick inte)

Äldre 28 Oct 22:40

847 svar

Att komma över omöjlig kärlek

Anonym (lika) skrev 2013-10-28 19:54:37 följande:

Det där är intressant tycker jag. Varför hörde han av sig undrar man ju, om han inte meddelande att han var på väg till dig?

Ville han bara kolla läget?!?

Mycket bra fråga. Jag har ingen klar bild över det. Han var dock inte alls på väg till mig, han sa upprepade gånger att "det blir inte vi", men att han älskade mig, att det var oerhört stort för honom. Ja, ja, tänker jag. Inte sååå stort ändå. Hustrun och barnen var utan tvekan större. Och då är det ju så fruktansvärt onödigt att spä på kärleksförklaringarna, när han vet att det river upp sår och på intet vis gör mig gladare.

En av förklaringarna, min egen hemsnickrade psykologi, är att han nog ville höra samma sak från mig, dvs att kärleken till honom kommer jag alltid bära med mig i hjärtat och han är mitt livs kärlek. Men att det inte kan (hans ord) bli vi. Någon slags vemodig uppoffring ala Broarna i Madison County. Vackert och vemodigt.

Nåja, jag är inte ett dugg sentimental och tycker mest det var rent trams. Jag tror han ville reservera ett rum åt sig själv i mitt hjärta och ville då och då checka av att jag inte glömt honom. Kanske saknade han även bekräftelsen han fick från mig, vad vet jag. Väldigt självcentrerat var ju hela beteendet hur som helst.

Jag var spiktydlig med att jag inte alls hade ett behov av att spara romantiska minnen av honom, att jag inte alls tänker reservera något rum i hjärtat åt honom. Tvärtom. Jag ville rensa ut det gamla för att bli fri och kunna släppa in någon annan i hjärtat - helhjärtat.

För mig var det inte svårt alls. Jag for väldigt illa i vår relation så jag har faktiskt inga ljusa minnen nu så här långt efteråt. Tragiskt kan man tycka. Både ja och nej. Jag har ju fått en mängd insikter om mina behov och vad jag behöver i en kärleksrelation, så på sätt och vis går jag ju stärkt ur det hela.

Anonym (Gick inte)

Äldre 28 Oct 22:46

#660

Anonym (Que?) skrev 2013-10-28 20:34:27 följande:

Eller.... Så är det tvärtom. En relation som har gått på sidan av alla "måsten" ( tvätt, föräldramöten, svärföräldrar, fjällresan, räkningar osv osv) kanske faktiskt klarar sig mindre bra i verkligheten ( den där vuxenansvaret finns). Jag tror ärligt talat att en relation byggd på passion och sjudande känslor (som blir ännu mer och större eftersom de är hemliga) inte är den bästa grunden för varaktighet. Så kanske är den lilla kärleken, som du kallar den, ibland faktiskt den stora kärleken, och tvärtom. Detta gäller självklart när man har ok förstaförhållanden och ingen misshandel el dyl finns inblandat. Då är allt bättre. Sen tror jag så här - vill man lämna så lämnar man (inte första veckan förvisso).

Ja, visst är det så att den hemliga vid-sidan-av-relationen inte utsätts för samma "slitningar" som den ordinarie relationen i vardagen gör. Men därmed inte sagt att den skulle klara av vardagen sämre. Det vet man väl först när man lever ihop?

Men, varför ger man sig in i en otrohet om man har det bra hemma? En otrohet riskerar ju att rasera det liv man värdesätter mest?

Anonym (Gick inte)

Äldre 29 Oct 09:41

#664

Anonym (Que?) skrev 2013-10-29 08:09:31 följande:

Tror inte man har någon på sidan av om allt är perfekt hemma. Är det någonsin perfekt kan man fråga sig. Jag tror inte att en enda person kan ge mig allt jag vill ha, så tror jag det är för många. Man kan också vända på steken, om den andre är värd så mkt, varför riskera allt och vänta. Bra fråga, varför ha ngn på sidan av? Förälskelse. Uppskattning. Till exempel. Svårt att skära bort guldet som glimmar när man väl lagt till det i sitt liv. Och alla riskerar väldigt mycket, speciellt om man har barn såklart. Jag tror att det är två speciella sorter som klarar av det (menar inte det som ngt positivt), man har ett starkt ego eller ett riktigt svagt ego. Men vi kan nog alla vara överens om att man gör det för sin egen skull och ingen annans. Det kanske märks att jag gått i terapi, därför låter detta lite lätt flummigt.

Ja, några perfekta partners eller relationer finns inte. Det är helt sant. Den enda gången det känns så är ju under förälskelsefasen då man är helt hög på hormoner och idealiserar föremålet för de ömma känslorna. Men förälskelse varar ju inte för evigt och är inte självklart något som leder till en djupare och varaktigare kärleksrelation.

Riskbeteendet är ju intressant, för alla dem som är otrogna men aldrig skulle lämna sin ordinariepartner för att de "älskar" dem och inte vill lämna. Visst, jag kan förstå att det finns massor av anledningar till att man är otrogen, men om det man har hemma är värt sååå mycket - varför medvetet riskera det??

Anonym (Gick inte)

Äldre 30 Oct 14:24

#679

InMyDream skrev 2013-10-30 10:52:19 följande:

Nej det känns inte som ett oöverstigligt hinder nu, men det har gjort det förut. Rena panikångesten faktiskt precis när man skulle ta steget i handling och inte bara i ord. Tanken har mognat mer och mer hos mig och jag tror faktiskt att jag är beredd att ta steget fullt ut nu. Tanken har nog mognat hos min fru också att det kanske är bättre att leva isär. Men just nu känns det inte som jag kommer göra det faktiskt och det beror nog mycket på att min fd älskarinna har tagit avstånd och slutat visa sin kärlek. Hon gav mig kraft och styrka att vilja mer. Jag vet vad jag har och ju mer man anstränger sig desto mer får man tillbaka. Vet inte om det räcker för mig, men hellre det än att sitta själv i en lägenhet någonstans med barnen varannan vecka och stora samarbetsproblem runt dem. Skulle nog inte få några problem att hitta en ny, men vad säger att man hittar rätt då? Risk bara att man blir för kräsen om förblir själv i jakten på den man kanske aldrig hittar. Inget sugen alls på att komma ut i en desperat köttmarknad. Tror min fd älskarinna är för stolt för att släppa in mig igen i hennes hjärta så då väljer jag hellre att stanna kvar och kämpa för att hitta kärleken i mitt nuvarande förhållande. Jag vet att den finns där stundtals, men den är så jäkla svår att få bestående och djup igen speciellt efter jag har sårat henne så. Tveksam om det ens går överhuvud taget men jag har inte gett upp. Blev inspirerad av "Kämpar". Man får väl ta en dag i taget och försöka göra så bra av den som det bara går med barnen och familjen i fokus även om mitt hjärta delvis är brustet.

Jag tror det bästa är att välja mellan att stanna och kämpa, eller leva själv. Man kan inte hänga upp sitt beslut på att den andra är ett alternativ. Så var det iaf för mig. Älskaren försvann abrupt ur mitt liv och jag ville inte alls ha någon kontakt med honom efter det. Då först fick jag utrymme att känna efter om det som fanns i äktenskapet var tillräckligt. Det visade sig att det inte var det, för någon av oss. Så efter ett par månader gick vi skilda vägar.

Jag fick alltså ingen av männen. Men det är jag glad över idag. För senare träffade jag ju en fantastisk man. Och jag hade inte kunnat ge honom hela mig själv om jag inte först avslutat och läkt ihop någorlunda. Det är först när hjärtat är öppet för andra som man kan hitta äkta kärlek.

Det låter på dig som att du ger upp. Jag tror att du måste släppa taget om din fd älskarinna och försöka glömma henne. Sen måste du verkligen känna efter om du kan få en hel och kärleksfull relation med din fru. Det verkar ju svårt. Och vil du verkligen leva så resten av livet? Det finns andra fantastiska kvinnor i världen, men du måste ha rensat ut gammalt först innan det kan flytta in någon ny i hjärtat. :)

Anonym (Gick inte)

Äldre 30 Oct 15:55

#682

InMyDream skrev 2013-10-30 15:07:40 följande:

Ger upp har jag väl kanske inte gjort, men jag kan inte göra något som det ser ut nu. Omöjlig kärlek. Vi har tappat kommunikationen och då avstannar allt och det känns som om det är det hon vill så jag har respekt för det. Det jag kan göra är att bryta mitt nuvarande förhållande och ställa in mig på att vara själv och hoppas att vi kanske hittar tillbaks till varandra på sikt eller kan ta in någon ny kärlek, men det känns för avlägset för mig nu. Då återstår bara att stanna och kämpa tills man kör in i kaklet fullständigt. Visst känns det snyggare att lämna med "rent hus", men det känns också mer omöjligt än innan. Sedan har jag ju faktiskt fått en viktig kvittens på vem som verkligen har stannat hos mig och det är min fru. Tänkvärt. Nu får jag väl på mig någon moraltant att jag bara sitter och gnäller över mina problem, är feg, och inte gör något, men det är så det känns just nu.

Jag har all förståelse för att det är svårt. Och ditt beslut att stanna och kämpa är hedervärt, men då tycker jag du ska göra det ända in i kaklet, dvs aktivt försöka glömma din fd älskarinna. Det är dags att städa ur henne ur hjärtats garderober. Först då kan du ju faktiskt satsa känslomässigt helhjärtat på din relation hemma. Så länge du bevarar älskarinnan i en del av ditt hjärta blir det aldrig helhjärtat hemma... Kanske känner din fru av det?

Hm, ja, visst har din fru varit den som stannat hos dig. Men utgångspunkterna för din fru och din älskarinna var ju helt olika och du bad ju faktiskt älskarinnan att backa undan... så jämförelsen haltar kanske.

Du låter väldigt ambivalent i dina känslor och jag skulle nog gå till en terapeut själv för att reda ut vad jag verkligen vill, och sen satsa på det. Det måste ju vara förödande att leva i ambivalens för länge. Vi har bara ett liv!

Anonym (Gick inte)

Äldre 30 Oct 17:26

#685

Anonym (kämpar) skrev 2013-10-30 16:26:29 följande:

Jag hoppas verkligen det löser sig för er, det är en svår situation både för dig och din fru. Jag vet inte om du skrivit om det förut, men vad säger hon? Hon vill inte skilja sig, men ej heller tillmötesgå dina behov? Och vad gör du för att hon ska känna sig speciell och som nr 1 igen? Vi kanske måste starta en ny tråd om detta Jag tror att det som hjälpt mig mest är att min man har hela tiden varit tydlig med att det inte var sex han var ute efter. Så var det väl för dig också? Svårt att förklara, men eftersom jag då kände att jag åtminstone dög med min kropp var det lättare att börja närma mig honom. Vi började kramas och pussas så fort vi gick förbi varandra, började se varandra i ögonen och le, vi började vara noga med att uppskatta varandra med ord, t.ex. om den ena gjorde något för att underlätta för den andra i vardagen, vi började ligga nära varandra i sängen, sitta nära varandra i soffan, vi började skicka gulliga sms till varandra osv. Självklart har det inte varit en enkel resa, men den fysiska närheten har gjort det lättare för oss att prata och kommunicera kring hur vi vill ha det. Närheten har också gjort oss mer sugna på sex. Jag vet ju inte hur din fru känner, men jag kan fortfarande känna ibland att jag inte hade något värde som människa, min självkänsla fick sig en rejäl törn av att bli sviken på det här sättet. Det var svårt med insikten att jag inte dög, att jag inte var värd respekt och ärlighet. Jag kan förstå att respekten kan försvinna när man tror att kärleken är slut, men att inte ens vara värd respekt och ärlighet som mamma till hans barn eller ens som vän? Vad finns det då kvar för liten värdelös människa? Jag vet ju nånstans att det här inte är sant och att min man inte håller med om detta, men det är så det har känts. Jag kan känna ibland att jag är fin på utsidan, men inte på insidan. Så kanske din fru också känner det och det är ditt jobb nu att få henne att känna att hon har ett värde, oavsett om ni fortsätter ihop eller inte.

Du måste också släppa tankarna på din älskarinna, din fru känner garanterat av att du inte är där till 100 %. Sen måste ni tillsammans komma fram till om det finns några känslor kvar och om ni båda vill kämpa för er kärlek till 100 %. Fysisk närhet tror jag är bästa sättet att börja känna kärlek igen. Lycka till!

Inspirerande att höra att det går att komma över en otrohet och att väcka kärleken igen. Jag är verkligen glad för er skull! Jag hoppas innerligt att min fd älskare och hans fru har det så bra som ni verkar ha det. Det unnar jag dem av hela mitt hjärta.

Jag tror precis som du att fysisk närhet och en vijla från BÅDA två att satsa 100% och inte se åt något annat håll är vägen framåt.

Anonym (Gick inte)

Äldre 30 Oct 19:43

#687

Anonym (. 3) skrev 2013-10-30 19:15:08 följande:

Ytterligare ett perspektiv. Jag har varit älskarinnan som visst är svår att släppa. För en vecka sen sa mannen sig fortfarande ha känslor kvar. Vi har ganska mycket kontakt över mail. fortsätter att resonera kring hur han ska förhålla sig till livet efter vad som hänt men även hur han såg livet genom oss. Och annat.

Har jag förstått det rätt vet hans fru ej att vi har kontakt. Jo,vi jobbar tillsammans, men inte kontakt utöver den nivån. Och hon tror nog att det tog slut för fyra månader sen. Men fram till för två gjorde han klart att han skulle lämna. Sen vände han.

Jag är kall och påstår att jag aldrig mer någonsin vill ha honom nära. Har inte hört å litat på honom på länge.

Det finns mycket att säga. Jag lider m hans fru. Samtidigt som jag hoppas att hon är som "kämpar". Fast han håller ju kontakten med mig. Why?!?!

Ja, jag är ju uppenbarligen oxå svår att släppa. Sist min fd älskare tog kontakt med mig så sa han att han tänkt på mig varje dag sedan vi bröt. Hm... Varför, när man har valt sin hustru?!? Jag förstår faktiskt inte.

Klarar du av att hålla dig kall även på insidan? Och har du kommit över dina känslor?

Anonym (Gick inte)

Äldre 2 Nov 14:52

#711

Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-02 11:59:43 följande:

Här hemma går det i vågor, jag tror jag älskar min man, samtidigt som jag älskar den andre oxå. Det är väldigt jobbigt då vi alla fyra är vänner, min älskares sambo är även min vän... Som sagt har vi försökt sluta träffas, men det går bara inte. Vi hörs dagligen, via sms och sånt, samt att vi ses nästan varje dag...och då faller vi dit igen. Att få se han, få känna hans kyssar och när han tar min hand, det är det bästa jag vet... Samtidigt som vi vet att det skulle skada så mycket om detta kom ut, så kan vi inte sluta... Jag och min man har haft det ganska jobbigt ett par månader, då han anar nåt...men jag dum som jag är, förnekar allt...jag och min älskare är inte beredda att detta ska komma ut, och vi vill nog inte det heller..inte just nu...vi båda vill väl försöka få det ok med våra respektive hemma...vi har sagt att vi tar dagen som den kommer nu, och så får vi se hur det blir längre fram...

Men, hallå. Stanna upp en stund och tänk efter - med hjärnan. Det ÄR skillnad på kärlek och förälskelse. Det är nog högst troligt att du och din älskare är förälskade i varandra. Och när man är det så idealiserar man den andre: Det finns ingen som passar mig så bra som hen, jag har aldrig känt så här förut, osv. Man är helt hög på lyckohormoner, det är som en drog. Men det är INTE en mogen kärleksrelation, för den kommer först efter förälskelsen lagt sig.

Att man blir förälskad i någon betyder att den personen ger en något som man behöver: bekräftelse och uppmärksamhet, eller en personlighet som kompletterar en själv (och som ibland kan vara tvärtemot ens nuvarande eller tidigare partner), åtrå. Om man har lite självinsikt kan man ju ta tillfället i akt och fundera över vad denna människa ger, som en ev partner skulle kunna ge.

Du påstår att du älskar din man. Men hur kan du då gå bakom ryggen på honom och ljuga honom rätt upp i ansiktet? Kärleken är generös och givmild - inte självisk!

Jag har varit där du är, så jag vet precis hur underbart och jobbigt det är. Men ännu har ingen katastrof inträffat - du har fortfarande möjlighet att göra det som är rätt. Gör det. Avsluta med älskaren. Och tänk igenom vad det är du behöver. Om du VERKLIGEN älskar din man borde du ju vilja ha det tillsammans med honom.

Den situation du befinner dig i är en tickande bomb. Det är bara en tidsfråga innan ni blir upptäckta. Och var det då värt den tillfälliga njutning ni fick?

Nej, sluta med bedrägeriet. Gör vad du kan på hemmaplan först. Och om det inte räcker, så lämna. Eller tala åtminstone om för din man hur du känner inför den andre. Så att han har en chans att välja om HAN vill vara kvar med dig. Just nu tar du beslut som rör er GEMENSAMMA relation som han inte har en aning om, men som uppenbarligen påverkar relationen. Det är synnerligen själviskt och så gör man ju inte mot någon man älskar, eller hur!?

Anonym (Gick inte)

Äldre 4 Nov 21:46

#719

Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-02 16:15:59 följande:

Men om jag inte vet hur jag vill ha det...tror du inte jag ältat detta i några månader nu...detta är det enda jag tänker på, sover knappt på nätterna..ligger bara och funderar...älskar jag min man?? Jag kan ärligt säga att jag inte vet det...jag känner inte lika för han nu som jag gjorde för ett år sen...men har det med älskaren att göra? Ja jag tror det...ibland vill jag och älskaren inget annat än att bara släppa allt vi har hemma och börja om med varandra, starta upp en framtid...men vi är rädda, rädda för vad som skulle hända..kanske är det så att vi är osäkra på varandra. Om bi verkligen blir lyckliga tillsammans.. Och rädda för det vi har hemma. Våra barn. När jag tänker på ett liv utan min älskare så får jag fullständigt panik. Jag vill inte mista han, han betyder så mycket för mig. Detta är så jävla jobbigt. Jag har gjort slut med älskaren ett antal gånger, för jag inte klarar av att bedra min man, men vi hittar alltid tillbaka till varandra. Vi kan inte sluta. Älskaren har bett mig alla gånger jag gjort slut, att inte släppa han, han säger han inte har några svar nu, men att jag inte ska lämna han.Det är väl det som gör att jag inte vill släppa han, för någonstans längst inne i mig, hoppas jag och tror att det är vi...att det kommer bli vi.

Jag förstår precis hur svårt det är. Men du kommer inte veta vad du verkligen känner för din man så länge som du fortsätter "mata" känslorna för din älskare. Det enda rätta är ju att backa från älskaren och ge dig själv utrymme för att i lugn och ro tänka igenom hur du vill leva. Visa den respekt för din familj som de förtjänar. Gå till en terapeut och få hjälp att bena ut hur du vill ha det och att hantera kaoset inom dig.

Att fortsätta som du gör kan bara sluta på ett sätt : katastrof på det ena eller andra sättet. Antingen blir ni upptäckta eller så blir relationen så småningom destruktiv (eftersom den innebär så mycket ljugande och att du måste dela älskaren med hans hustru. Det tär enormt, tro mig.).

Och du... vill man sluta så kan man. Det enda som krävs är en vilja och beslutsamhet att inte fortsätta. Och ta "abstinensen" som kommer i början. Men det ebbar ut. Det blir lättare med tiden.

Anonym (Gick inte)

Äldre 4 Nov 21:50

#721

Fool skrev 2013-11-03 01:04:34 följande:

Visst är det frustrerande ?

LIte som att se en människa gå på lina över ett stup , och svara på alla som ber henne komma ner... men det är ju så svårt.... ja vänta tills du landat på marken med huvudet före....

Tror desvärre att det är lönlöst att försöka förklara , jag tror konsekvenstänket och förnuftet sätts ur spel helt och håller i en sån situation , lite som en att försöka förklara för en alkis att han borde sluta supa innan det går åt skogen. Det funkar tyvärr sällan. Jag tror det oftast behövs en rejäl krashlandning för att folk ska vakna upp och fatta vad de håller på med , på riktigt. Innan dess är man nog vagt medveten om riskerna men begäret är starkare. Tyvärr drar man med sig alla i sin närhet med i fallet , i Anonym(vilsen) fall är det antagligen två familjer som kommer behöva krossas för att hon och älskaren ska fatta.

Ja, verligen frustrerande. Som att se någon köra huvudet i väggen om och om igen. Och som klagar på att det gör ont.

Det är så tydligt att man inte VILL se vad som är rätt att göra i en situation som denna. Jag var ju likadan. Så jag vet ju precis hur "hög" man är på förälskelse och hur mycket man förnekar. Tragiskt. Kommer aldrig någonsin att försätta mig i en sådan situation igen.

Självklart kan man få känslor för någon annan än sin partner, det kan man inte rå för. Men älskar man sin partner så hanterar man det väl genom att jobba på relationen på hemmaplan?

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL