Inlägg från: Anonym (Gick inte) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Gick inte)

    Att komma över omöjlig kärlek

    Anonym (en till) skrev 2013-10-18 12:57:35 följande:
    Jag förstår och jag tror att jag går samma väg som du. Det som jag tycker känns lite tråkigt är att min relation till älskarinnan egentligen inte handlar om sex. Den handlar om djup vänskap, förståelse, närvaro och delaktighet. Vi längtar båda efter att sitta med varandra för att umgås. Ibland kramas vi och håller varandra i handen för att komma extra nära. Det sexuella kan vi klara oss utan men den djupa vänskapen och värmen av beröringar är betydligt svårare. Jag hade önskat att detta inte skulle ses som otrohet, men vår kultur har faktiskt skapat oss detta. Det är inte ok eller tillåtet att ha en djupare vänskap med beröring utanför äktenskapets murar utan att det ska ses som eller kännas som otrohet. 

    Det dåliga samvetet och skammen kommer att krossa relationer som man egentligen inte vill förstöra inte själva "vänskapen" i sig.  
    Jag kan förstå att detta är svårt att släppa. Och i vissa relationer är det ju tillåtet, men man måste då vara överens med sin partner om att det är ok.

    Vi är ju alla olika, men människor har ju ett grundläggande behov av känslomässig och fysisk närhet. Jag tänker så här: den mest intima närheten vill jag bara dela med min partner (ja, jag är monogam), annan närhet delar jag med mina barn, föräldrar och nära vänner. Denna närhet är ju inte alls sexuell, men är både emotionell och fysisk (kramar, pussar, vara nära). Den närhet jag har till barnen, föräldrar och nära vänner inkräktar på inget vis på närheten till min partner. Det är enbart "ju mer desto bättre".

    I ditt fall med din älskarinna måste du ju fråga dig om det ni delar är istället för närhet till era partners (alltså något som egentligen kanske borde finnas i parrelationen). Eller är det en närhet som ni kan stå för öppet, och alltså slippa ljugandet och sveket?     

    Vilka behov uppfyller din älskarinna och hur skulle du kunna få det i ditt äktenskap (om det är det du egentligen vill)? 
  • Anonym (Gick inte)
    Fool skrev 2013-10-18 14:27:11 följande:

    Tror inte det har så mycket med kultur att göra utan med ärlighet att göra , det "fula" i att som du skriver ha en "djupare vänskap med beröring utanför äktenskapets gränser" är inte vänskapen i sig utan att vänskapen sker bakom ryggen på ens partner , medvetet och att vänskapen har ett annat syfte än bara vänskap... jag tror många har nära vänner av det motsatta könet som de kramas med etc , men skillnaden är att det dels sker helt öppet , med sin partners vetskap och godkännande och dels i att syftet endast handlar om vänskap och inget mer.

    Att smyga med vänskaper bakom sin partners rygg tror jag är tabu i de flesta kulturer , inte pga av vänskapen i sig utan pga smygandet. Att smyga med saker skapar alltid misstro och frågetecken...
    Precis!
    Allt som man smyger med och inte känner sig bekväm med att berätta för sin partner bör man ju få "red alert" på ("vänskap", otrohet, smygdrickande, droger, tvivelaktigt hanterande av familjens ekonomi mm). 
  • Anonym (Gick inte)
    InMyDream skrev 2013-10-21 08:27:30 följande:
    Min älskarinna bröt med mig tre månader efter hon bröt med sin man. Vi hade strulat fram och tillbaks under nästan tre års tid. Vår otrohet var känd sedan långt tillbaka. Jag valde att stanna och kämpa eller rättare sagt, jag behövde mer tid att bearbeta och tänka. Hon sa till mig att hon vill inte vänta på mig. Det gjorde hon inte heller utan skaffade en ny ganska direkt och det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat. Känner igen mig mycket i det som "en till" skriver, med skillnaden att vår relation har pågått längre.

    Var hennes känslor då äkta för mig om man bryter så som hon gjorde?? Kan man göra så om man verkligen håller av någon så mycket? 

    Vår spiral vände neråt och vår relation blev mer och mer destruktiv. Allt blev fokuserat runt om jag skulle lämna eller inte. Jag fick svårare och svårare att ta henne till mig då jag faktiskt var kvar i min relation. Jag kanske gjorde helt rätt som stannade, men det kommer jag aldrig få reda på. Nu inser jag bara att jag behöver mer kärlek i min relation än vad jag får så den insikten är väl bra, men tråkig. Lätt att man sitter och drömmer tillbaks till den tiden när man fick vara riktigt kär igen efter så många döda år. Nu blir jag sannolikt lämnad istället för att jag inte lyckas visa 100%-ig kärlek längre i min relation. Tänk vilka vändningar livet kan få. Man kliver in med sökande ögon till någon som ger bekräftelse och kommer ur som en annan person med ett annat liv på gott och ont. Hoppas det går bättre för er än det gjort för mig.


      
     Men du... du hade ju tre år på dig att bestämma dig. Din älskarinna fanns ju där under den tiden. Hon bestämde sig och ville satsa. Klart hon hade äkta känslor för dig!!

    Jag har all förståelse för hur relationen kunde bli destruktiv - det ÄR förnedrande och tärande på självkänslan att alltid vara nr 2 och hemlig, att leva i ovisshet om man är värd att satsas på. Det finns inget vacker alls i det.   Så jag förstår absolut att hon tröttnade på att vänta på dig.

    Du hade chansen men tog den inte. Så enkelt är det. Ibland är det för sent. Tåget har gått och man står ensam kvar på en öde perrong. 
  • Anonym (Gick inte)
    InMyDream skrev 2013-10-21 15:45:05 följande:
    Går inte att jämföra så jag kan inte förklara det. Jag berättade tidigt för min partner om min otrohet och har jobbat på att återfå hennes förtroende sedan dess, ge vårt långa förhållande en ny chans för det tyckte jag det var värt och dessutom när det är barn inblandade. Jag har inte på samma berått mod som din älskare velat både ha kvar både frun och älskarinnan samtidigt. Insåg att det var helt ohållbart för både mig och henne. Jag försökte bara köpa mig tid i hopp om att den rätta känslan skulle infinna sig. Jag har varit uppriktigt förvirrad om vad som är bäst för mig för båda har fantastiska sidor och jag kunde inte välja bort någon även om jag visste att jag var tvungen för det gick inte att fortsätta. Det tragikomiska är att nu sitter jag snart själv för jag har förlorat båda, men det är väl rätt åt mig antar jag. Men då är det väl så då att ingen av dem var rätt för mig just nu.
    Eller så var båda rätt men du sumpade det...! De val du gjorde fick konsekvenser. Du kunde ju valt annorlunda och haft en av kvinnorna kvar i ditt liv, eller hur?!
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (ångest) skrev 2013-10-21 14:36:41 följande:
    InMyDream: Pendlar hela tiden medan att fortsätta som jag lever nu (bra paketliv med min man och mental + fysisk närhet med min älskare) och mellan att bryta med båda. Skulle mer än gärna vilja separera från min man och starta ett liv med min älskare men det kan han inte tänka sig. På samma sätt skulle jag aldrig kunna tänka mig att fortsätta med min älskare om jag separerar från min man. Om jag separerar har jag möjlighet att träffa en ny man som skulle sätta mig först och i jämförelse med det är en otrohetsaffär inte mycket värt! - så jag förstår faktiskt din älskarinna även om det kanske gick lite fort.

    JA, precis!!! I jämförelse med att ha en man som älskar en djupt och innerligt och som väljer en fullt ut - öppet och ärligt - så är en otrohetsaffär väldigt futtig och ointressant.

    Jag valde att lämna både min älskare och senare min make. Det var det bästa val jag gjort. Idag har jag en underbar man som älskar mig och jag är hans one-and-only. :)
  • Anonym (Gick inte)
    InMyDream skrev 2013-10-22 08:29:18 följande:
    Jag så kan man ju se det, men det var inte så att min älskarinna har suttit trogen vid min sida och väntade i tre år. Vår relation har varigt väldig stormig under tiden av naturliga skäl då otroheten uppdagades. Jag har haft väldigt svårt att tyda hennes signaler och det har inte varit klart för mig om hon verkligen ville satsa på oss, men visst så här i efterhand har jag förstått att hon menade allvar. Vi hade helt enkelt väldigt kul ihop och drog till varandra på ett härligt sätt. Det förstod jag nog först när hon hux flux lämnade sin man och började på allvar kräva att jag också skulle lämna. Jag fick panik och kände om jag ska lämna så ska det vara utan påverkan från min älskarinna utan det ska vara ett eget medvetet val. Jag vill inse att det rätta för mig är att lämna oavsett älskarinnan eller inte. Nu när jag inte har älskarinnan har jag trots det kommit fram till att det rätta för mig är att lämna, men jag kommer satsa på min familj hela vägen in i kaklet. Men nu har jag iallafall insikten om vad som är bäst för mig och det är hennes förtjänst. Vad roligt för dig att det har gått bra för dig och att du har hittat en ny man men jag hör en väldigt bitter underton i det du skriver så det märks ganska tydligt att du har blivit ordentligt bränd på vägen vilket jag beklagar. Vad tror du hade hänt om din älskare hade lämnat för din skull? Hade det fungerat mellan er eller var han bara en hjälp ur ditt förra förhållande? Det är precis det jag tycker är så svårt att veta. Jag vill inte hoppa in i något nytt som ganska omgående tar slut på grund av att förutsättningarna blev fel från början. Är det på riktigt eller ser man bara rosa moln på grund av att man har det jobbigt hemma? Somliga är väl trögare i sin insikt, men när det väl är på plats då blir det långvarigt. Du ser det som att jag står ensam kvar på perrongen, men jag ser det som att jag har vunnit min egen insikt och börjat värdera hur jag vill att en kärleksrelation ska se ut. Det visste jag inte innan.
    Ja, det är inte lätt med otrohetsrelationer. De är ju av naturen hemliga och sker i det fördolda. Och många är väl inte 100% öppna och ärliga mot sin älskare/älskarinna. Så, det är nog vanligt att man inte "outar" sig helt då.

    Om man verkligen är kär i den man är otrogen med, så är det ju ofta en destruktiv relation, eftersom det tär att vara nr 2. Och i längden kan det vara förödande och man kan i ren frustration börja ställa krav. Jag kan verkligen förstå de processer som nog ligger bakom din älskarinnas reaktioner. Trots det så kan man ju aldrig tvinga någon att välja en själv. Har man gett sig in i en otrohetsrelation så visste man ju spelreglerna från början. Däremot har man ju alltid valet att stanna kvar i relationen (sådan den är) eller gå.

    Ja, jag håller med dig om att jag låter lite bitter i min ton. Din kommentar fick mig att fundera över det. Är jag bitter över att han valde frun? Nej. Inte alls. Däremot så finns det fortfarande kvar en liten dos självförakt och besvikelse på mig själv - att jag inte hade kraften att lämna relationen långt innan den skadade mig så djupt. DET är fortfarande något som skaver. Litegrann, då och då. Och det är nog det som kommer fram som en underton av bitterhet. :)

    Men överlag är jag lycklig och tillfreds med mitt liv såsom det är idag. Jag är uppriktigt tacksam att min fd älskare valde sin fru framför mig. Jag hade nog aldrig vågat/kunnat lita fullt ut på honom eftersom han ju uppenbarligen är kapabel att bedra sin älskade fru och familj som han levt med i så många år. Och jag vill inte leva i en relation där jag inte känner 100% tillit. Om han skulle dyka upp igen om något år eller så, och då vara singel så skulle han ändå inte vara intressant.

    För min egen del så tror jag idag att historien med min fd älskare var ett sätt för mig att orka ta mig ur mitt äktenskap. Självklart önskar jag idag att jag orkat göra det utan att ha varit otrogen. Men, så blev det inte, tyvärr. Min självbild har fått sig en rejäl törn. Men jag har också fått många insikter om mig själv och relationer. De insikterna vill jag inte vara utan. Synd bara att priset varit så högt. 
  • Anonym (Gick inte)
    InMyDream skrev 2013-10-24 07:54:13 följande:


    Det har gått ett år nu och jag tänker på henne i stort sett varje dag. Jag undviker henne med flit för att "skona" henne från mig. Du tycker alltså jag gör fel som inte berättar för henne hur mycket hon betyder för mig trots att jag inte kan göra henne till nummer ett just nu?
    Svårt att veta vad som är rätt i just din situation. Om din fd älskarinna är lik mig så råder jag dig att låta bli. Min fd älskare gjorde det du föreslår ovan, dvs kontaktade mig (flera gånger) efter att vi brutit definitivt. Det var enbart jobbigt. Det rev upp såren igen och igen. Och vad tjänar det till att veta att han "älskar" mig när han ändå väljer frun?? Skulle det göra mig lycklig? Nej, inte ett dugg. Det gjorde bara ont.

    Fundera några varv till. Varför vill du berätta för din fd älskarinna? Hjälper det henne vidare i din process? Eller är det ett sätt att få hålla henne kvar, lite till, åtminstone känslomässigt?
     
  • Anonym (Gick inte)
    Anonym (Mamma) skrev 2013-10-25 19:43:47 följande:
    Har ikväll satt stopp för vår långvariga relation. Känns konstigt, undra om jag verkligen kommer klara av att se på han som bara kollega i fortsättningen ?
    Kommer bli svårt. Men vi är båda överens om att vi inte vill förstöra vår jobbrelation mer än vi redan gjort så detta är nog till det bästa för alla.
    Börjar bli svårt att hålla masken och är rätt förundrad över att ingen har anat nåt under alla dessa år.

    Kommer alltid sakna honom och det vi haft och kommer för alltid vara påmind om det, men nu är det såhär.

    Jag kommer nog lämna min relation i slutändan iaf. Frågan är bara när man är stark nog att ta det beslutet ?
    Bra att du kommit fram till något slags beslut. Nu gäller det att stå fast vid det. Hjärtat vänjer sig så småningom.

    Ja, när vet man när det är dags att gå. För mig insåg jag att det var dags när ångesten att stanna var större än ångesten för att lämna. Det krävs mod och handlingskraft att lämna, eller för den delen att stanna. Hur som helst är det värt att jobba på att bygga det liv man längtar efter att leva. 
  • Anonym (Gick inte)
    InMyDream skrev 2013-10-25 22:56:14 följande:
    Jag sitter i en liknade sits som din. Jag ser min fd älskarinna varenda dag och det tär skiten ur mig, men det går.  Om man kväver kärleken tillräckligt länge så svalnar den, man blir främlingar för varandra igen. Människor förändras över tiden och det är det som gör att kärleken svalnar. Nu hamnade jag och min älskarinna i olika spår i livet och det gör att man glider isär. Hon hittade nya vänner som hon kunde ty sig till och det gör att man blir mindre intressant som individ. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag hävdat att man inte glider isär men nu inser jag också att man gör det. Den andra få nya intressen, vanor, kompisar som gör att man inte förstår längre. Visserligen vet jag att man bygger upp relationen igen på noll sekund om båda vill, men vill inte en så går det aldrig. Jag ficj Man ska nog ta till vara på kärleken när den väl finns där för den kan försvinna direkt lika fort som den kom. Den otroliga kemin som blir mellan personer går aldrig att tvinga tillbaka om bara en person vill det.,Om du kväver kärleken "mamma" så dör den. Vad vill du med honom? Du skrev tidigare att du kanske inte kunde tänka dig ett liv med honom, men han kanske är din draghjälp ur ditt förhållande.
    Så är det. Stor kärlek får man kanske bara uppleva ett fåtal gånger i sitt liv. Förhoppningsvis är man redo, och har möjlighet, att satsa på den. Men ibland är timingen fel. Och man hamnar i svåra val.

    Sant är att utan näring så svalnar kärleken. Och lever man utan kontakt så glider man ju ifrån varandra. Allt det vi är med om, och alla människor vi möter påverkar oss ju på olika sätt.

    Jag hoppas du hittar kraften att välja väg - i hjärtat - och satsa på den väg du valt. För den enda som har ansvar för vår egen lycka är ju vi själva.    
  • Anonym (Gick inte)
    InMyDream skrev 2013-10-28 13:31:45 följande:
    Känner nog lite som du tror jag. Jag vill bara prata med henne, men hon pratar bara om ytliga saker de få gånger vi pratar. Men det är väl ett naturligt självförsvar eller så har hon helt enkelt klivit vidare hur hon nu har lyckats med det. Känns inte mänskligt i så fall.
    Hm.. av det du tidigare skrivit om hur det blev destruktivt mellan dig och din fd älskarinna och hon tryckte på för att du skulle välja henne, så lutar jag nog åt att det är ganska troligt att det handlar om något sorts försvar. Jag spekulerar bara, jag känner ju varken dig eller henne.

    Men så var det iaf för mig när vi bröt abrupt. Jag blev väldigt sårad av vår relation och mådde inte alls bra. Att min fd älskare då och då, i all välmening, hörde av sig och ville prata om "oss" och höra hur jag mådde gjorde saken bara värre. Jag ville bara klippa alla band och läka ifred. Jag tror vi alla är olika, men kanske är behovet av att vara ifred större om man blivit sårad. Det ligger ju en viss förödmjukelse i att bli bortvald. Och det vill man ju inte bli påmind om.

    Jag tror det tar lång tid att komma över en stor kärlek. En del vill sörja ensam, andra ger sig in i nya relationer för att komma över det de förlorat. 
Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek