Att komma över omöjlig kärlek

Oj! Sorry om jag besvärat dig med min "problematik". Ska vi återgå till din? 

Ska jag påminna dig lite kanske...? Du är rätt bra på att "älta" du också.

”Önskar att jag vara den starka kvinnan som kunde bara skita i allt och ta ut skiljsmässa...”

”Men jag gör inte det. Fattar inte heller varför inte min man lever kvar med mig? Han ser att vi inte älskar varandra längre. Vi är bara ett föräldrapar och ingenting annat.”

”Men våra liv och tyvärr våra inte sällan tråkiga partners förändras med tiden”

”Hoppas din familj kommer att tacka dig för uppofringen. Min gör inte det..”

”Det är mycket bekvämare att fortsätta leva det vanliga (tråkiga) livet.”

”Min bara stack och gömde sig när han började "känna för starkt för fort" för mig.”

”Han är skild nu, jag vet det... Men han har aldrig dykt upp.”

”Men han gjorde det, han gjorde slut med mig per sms. Jag fick inte en chans att berätta för honom om hur ledsen och bruten jag blev.”

”Men detta kommer inte att hända, han kommer inte att göra det - dyka upp.”

”Vissa saker går inte att reparera. Jag blev lämnad över en natt, utan förklaring eller chansen att utrycka min frustration.”

 

Men skit samma, du får gärna kalla mig mes om du vill. Lite kul att det kom från dig bara som sitter och gnäller över din tråkiga relation hela tiden
 

Jag sitter i en liknade sits som din. Jag ser min fd älskarinna varenda dag och det tär skiten ur mig, men det går.  Om man kväver kärleken tillräckligt länge så svalnar den, man blir främlingar för varandra igen. Människor förändras över tiden och det är det som gör att kärleken svalnar. Nu hamnade jag och min älskarinna i olika spår i livet och det gör att man glider isär. Hon hittade nya vänner som hon kunde ty sig till och det gör att man blir mindre intressant som individ. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag hävdat att man inte glider isär men nu inser jag också att man gör det. Den andra få nya intressen, vanor, kompisar som gör att man inte förstår längre. Visserligen vet jag att man bygger upp relationen igen på noll sekund om båda vill, men vill inte en så går det aldrig. Jag ficj Man ska nog ta till vara på kärleken när den väl finns där för den kan försvinna direkt lika fort som den kom. Den otroliga kemin som blir mellan personer går aldrig att tvinga tillbaka om bara en person vill det.,Om du kväver kärleken "mamma" så dör den. Vad vill du med honom? Du skrev tidigare att du kanske inte kunde tänka dig ett liv med honom, men han kanske är din draghjälp ur ditt förhållande.

Hmmm, konstigt. Du är otroligt attraherad av honom men du kan inte tänka dig att leva med honom. Jag vill ju leva med henna men vet inte vägen dit. Pratade lite ytligt hed henne idag på länge och det är tragiskt vad man kan glida isär om man inte vårdar kärleken. Jag trodde den är varaktig i oändligheten men det är den inte. Hon kändes som en främling för mig. Fick bekräftat igen att om man inte vårdar kärleken så dör den. Tragiskt. Nu kommer jag få känna resten av livet att jag stannade kvar på perrongen. Orättvist kan jag tycka för jag har försökt att bevisa men hon vill inte vara med längre och kämpa för oss.

Jag vill gå samma väg som du "Tingeling". Har lyckats med det ganska bra, men får panik ibland. Det gör så ont bara att inte veta hur hon har det och hur hon mår. Så lätt att bara söka en liten kontakt så är det kört för en lång tid framåt. Tror också att det är bättre att minnas den grymma kemin som vi hade tillsammans än att förstöra allt om man försöker behålla varandra som "vänner". Jag känner mig som ett vrak just nu och hon tycker ju inte att vrak är speciellt attraktiva. Bättre att reda ut sin situation och komma tillbaka som en fri, stark och livsglad man som hon kan ta till sig på riktigt. Finns hon där då så finns hon eller så kan man ju alltid hitta någon annan som man kan hitta kärleken tillsammans med. Bollen ligger hos mig nu och det finns bara en utväg om det ska bli vi två eller om man ska få må bättre. Åren går om man blir inte yngre direkt. Antingen väljer man kärleken eller så stannar man kvar i tryggheten. Fast i mitt fall är det långt ifrån trygghet, men jag menar det där man har och inbillar sig att det är bäst för alla. Förstår bara inte vart man ska få kraften ifrån att lämna nu när hon är ute ur bilden. Det var ju hon som gjorde mig stark och visade mig hur man gör när man tror och lyssnar på sig själv. Men nu kan jag inte använda henne längre utan måste orka igenom detta själv. Känns faktiskt ganska bra att känna att man behöver klara av det själv utan att ha en annan som väntar runt hörnet. Det känns renare och mer ärligt på något sätt. Jag hoppas faktiskt att hon fortsätter att ta avstånd från mig och låter mig få sköta detta själv för jag minns hur jag kände mig när hon fanns med. Hon gjorde mig stark, men hon gjorde också splittrad. Förstår bara inte hur jag ska ta mig igenom det jag behöver göra men jag måste för min egen skull. Jag vet att det inte blir bättre och jag vet hur uppgiven jag blir när det inte fungerar hemma. Jag vill älska någon på riktigt och inte bara i smyg. Det kvittar hur mycket man anstränger sig för att göra sin relation bättre hemma, men det blir aldrig bättre det vet jag för jag har provat hundra gånger under många, många år. Det är iallafall lättare att hålla sig borta från sin fd älskarinna om man tänker på hur dåligt man faktiskt mår just nu. Man vill ju inte visa upp en tragisk, trött förvirrad själ utan man vill visa upp den man som man en gång var d.v.s. självsäker, rolig och entusiastisk. Inget av det finns i mig just nu. Jag vill komma tillbaka som en ny man och så får jag väl hoppas hon har fram eller bakdörren öppen för mig.

Koll på läget är det minsta jag har men jag börjar få lite perspektiv på saker och ting vilket är värdefullt för mig även om jag sitter kvar i förhållandet. Men jag har börjat kunna se det som två olika saker nu när det har gått en tid sedan uppbrottet med min älskarinna. D.v.s. att se det som en möjlighet att det kanske blir vi två till slut och att bryta upp från mitt kärlekslösa förhållande. Det var svårare när man satt mitt i trasslet. Precis det där du sa har jag strävat efter att inte skilja mig med en annan dam med i bilden för det blir så infekterat då. Tror att det garanterat kommer skada hur min relation blir med min nuvarande då vi ska samspela om barnen. Det blir för mycket ilska och hat inblandat då så samspelet skulle bli omöjligt för mig. Det gick bättre för min fd älskarinna för hon och hennes tidigare man samspelar på ett bra sätt även när han känner till mig. Så hade det inte blivit för mig kan jag säga och man måste ju kunna samspela om barnen annars blir det ju katastrof för dem och alla inblandade. Kan stryka under på det där som har skrivits här att en del är nöjda med att leva i ett kompisförhållande för praktiska skäl och då har man inget incitament att ändra på sig. Jag har upptäckt att det inte räcker på långa vägar för mig. 

Jag tycker det är en otroligt bra blandning i den här tråden av olika personer med olika erfarenheter och livssituationer som ger sin bild på ett konstruktivt sätt. Det finns män som inte lämnar, män som inte lämnar direkt, män som har lämnat, kvinnor som inte kan lämna alls, kvinnor som lämnat men älskaren drog, kvinnor som lämnat men inte fortsatt med älskaren och det finns till och med bevis på kvinnor och män som lämnat och lyckats fortsätta tillsammans. Alla vill få ventilera sina erfarenheter och är genuint intresserade av att förstå vad som händer och så finns det några få som alltid vet vad som är bäst för alla.

Ok, jag har en fd älskarinna som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till och jag har ett förhållande som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Känner mig inte direkt som ett offer utan har hamnat i en situation som jag inte kan hantera. Naturligtvis inte ofrivilligt utan jag har ju påverkat den situationen i allra högsta grad. Det tjänar ingenting till att hålla på och blicka tillbaka och tycka synd om sig att det blev som det blev utan nu får man väl bara försöka reda ut sig själv och gå vidare. Men för att få lite infallsvinklar som man inte tänkt på behöver man ju också måla upp sin situation, men det är ju inte för att folk ska tycka synd om en. Sedan besluten hur man gör fattar man själv och är också själv ansvarig för att genomföra dessa. Jag har fattat flera beslut under vägen och levt efter dessa till man fattar ett nytt beslut. Bara för att jag fortfarande är kvar i mitt förhållande innebär inte det att jag är feg och svag utan det är baserat på beslut. Men besluten kanske är fattade mer med förnuftet än med hjärtat och med tiden mognar insikten att man behöver lämna för att hitta kärleken igen som jag har tappat bort efter vägen.

Lättare sagt än gjort när man bara vill att hon ska hålla om mig och tycka om mig. Avhållsamhet kan man tvinga sig till som jag också gör, men att välja en väg som inte innehåller henne, hur tusan gör man det?