Anonym (inte helt) skrev 2013-08-23 18:46:59 följande:
vem har pratat om allmänheten? öppet för kärlek kanske? Livet?
sen en slags generell klyscha.. "kvinnor är som..". Jag utgick ifrån att du förstod att det fanns en deadline, mer eller mindre uttalad, och att du borde ha agerat om du ville något med henne.
Man måste inte lämna allt man har och "springa efter varje kvinna" men om man inte tänker lämna sin fru så får man vara omtänksam nog att inte fortsätta hålla fast älskarinnan. Då släpper man taget och låter henne leva sitt liv. Såra är ju precis det man gör annars..
Så ja, jag tror du lyckas träffa rätt lite här men alla dina tolkningar är fortfarande att du är ett slags "offer". Du säger att du inte vill såra men det är ju precis det du gör då du är konflikträdd, då du inte har ryggrad och integritet nog att bry dig om älskarinnans känslor.
Att du verkligen tycks ha så svårt att förstå det jag säger/skriver tar jag som en bekräftelse, vilket egentligen inte förvånar mig.
Du ser det hela fullständigt egocentriskt. Du är centrum av universum och allt detta "drabbar" dig. Allt du har gjort är att försökt vara en fin kille och göra alla nöjda och glada. Du har inte velat bryta med någon, varken frun eller älskarinnan, eftersom du vill så väl.
Jag tror förvisso inte att du har skadat eller sårat någon medvetet, du låter uppriktigt och genuint sårad och ledsen, men du lyckas verkligen inte förstå att det är du som varit den pådrivande och det är dina val, beslut och handlingar (eller brist på dessa) som skapat sorg, elände och sårat älskarinnan djupt.
Det mest omtänksamma och oegoistiska du kunde ha gjort hade varit att lämna henne, låta henne vara i fred, lida i ensamhet och sörja det som aldrig blev. Det hade rent av varit otroligt osjälviskt om du förmått dig att ljuga för älskarinnan och säga att du inte älskade henne längre och bara ville slippa henne. DET hade varit omtanke.
Då hade hon fått en möjlighet att släppa taget, läka och gå vidare med sitt liv.
En sån handling kräver dock storhet, integritet och omtanke långt bortom fattningsförmågan hos de flesta män (oftast) som övertygar sig själva om sin kärleksfullhet när de i själva verket jagar den bekräftelse som de inte längre får hemma (eller som inte räcker till).
Jag må vara korkad, men jag förstod aldrig hur mycket hon faktiskt höll av mig förrän det var försent. Vi förstod tidigt att vi var tvungna att bryta men ingen av oss hade styrkan att göra det. Vi föll tillbaka i varandras armar hela tiden och det kan faktiskt inte bara jag ta på mig ansvaret för. Vad hon sedan gjorde var ett stort bevis på styrka d.v.s. bryta med sin man för hon stod inte ut med att gå bakom ryggen på honom. Jag var aldrig säker på att hon ville ha mig för hon bedyrade aldrig sin kärlek till mig rakt ut och osäkerheten runt vad hon egentligen ville gjorde mig förvirrad. Hon kanske gav mig små kvinnliga signaler som jag inte kunde tyda tillräckligt tydligt. Hon var aldrig tydlig med att nu sitter jag på tåget och du står på perrongen. Jo det var hon kanske när jag tänker efter, men jag fattade aldrig hur allvarlig hon var förrän det var försent.