Anonym (?) skrev 2013-09-11 20:59:08 följande:
Är exakt i samma sits. Män har få vänner. Det kan vara ett skäl? Det gör att de är rädda att bli ensamma.
De står där ensamma om det inte skulle hålla i nästa relation. Sen kanske man inte heller vet HUR den framtid man har framför sig tillsammans ska se ut. Den delen är lite vag och otydlig. Om man vill gå med en människa in i framtiden behöver man nog dela visionen om något gemensamt. Kärlek är här och nu. Sen är det kanske så att det tar lite tid. Det finns så många åsikter om hur allt går till. "Lämnar han inte på en gång så blir det inget". "Du är inte tillräckligt viktig osv".
Det finns nog män som är långsamma och sega och försöker fly undan sitt tickande beslut. TIll slut går det ju inte.
Mod och bristande mod är många gånger skälet. Tror också att män kanske är duktiga på att sätta sig i första rum till vardags, men när det gäller stora hopp tycker de inte att de kan lämna ansvaret.
Han sa också först för barnens skull, sen för sin egen skull. Det som står i vägen är nog tid. Man får lita på att det som ska ske kommer att ske. Men inget sker över en natt. Det är förändringsprocesser och är man inte klar med sig själv först måste det få ta lite tid.
Tänk vad skönt om det drar ut på tiden så man tröttnar... Då skulle man ju bli fri - eller hur? Men nej... Den här kärleken ger sig inte. Vi har försökt att inte ses, men det går inte.
Eller så måste det bli en riktig relation. Han mår inte dåligt av mig. Han mår ju dåligt av sitt historiska löfte till sin fru, som han nog inte respekterar egentligen eftersom han är med mig, men lyckas inte slita sig ändå. Vanans makt!??
De finns de som harvat i år som sedan blivit ett par till slut. Tiden är inte mogen? Är det tillräckligt starkt så sker det.
Det där ger jag tummen upp på, det var snyggt skrivet och det stämmer nog in rätt bra på mig. Jag lämnade nog inte för jag kände för stor osäkerhet runt min fd älskarinna. Vi var inte helt trygga med varandra under den tumultartade tiden när otroheten uppdagades och det handlar väl om att hon räknade inte med att jag skulle stanna hos min fru utan lämna henne direkt. Hon blev lite smått fientlig mot mig periodvis och anklagade mig för att ha dragit in henne i detta.
Jag lämnade inte direkt utan behövde tid att reparera, tänka och få perspektiv när man har en historia, trygghet, hus och barn. Men det går inte riktigt att tänka och få perspektiv när man ska försöka jobba tillbaka tillit och respekt hos en kraschad fru. Det gick upp och ner i långa perioder och jag visste ibland inte vart jag hade henne alltså min fd älskarinna. Hon var heller inte helt tydlig med vad jag betydde för henne tills den dag då hon plötsligt skilde sig och då förstod jag på riktigt att hon ville att det skulle bli vi två. Visst hade hon givit mig signaler nu när jag tänker efter, men med oss män måste man vara lite extra tydlig ibland då vi inte alltid är så skickliga på att tyda just signaler.
Hennes skilsmässa som gick förhållandevis snabbt och på någon månad var hennes man ute ur huset och efter ytterligare någon månad började hon ställa ultimatum på mig att jag skulle lämna för hon vill inte vänta och vara nummer 2. Jag ställde dessa krav på mig själv dessutom att jag måste komma fram till ett beslut snabbt för att inte såra mer än nödvändigt. Den riktiga känslan om vad som var rätt beslut infann sig aldrig, men visst om jag bara hade lyssnad på hjärtat..... Pressen på mig blev för stor och jag fick panik, så jag blev tvungen att "släppa henne fri".
Tyvärr blev avskedet inte så välformulerat som "Pratglad och passionerad" föreslog så uppbrottet blev inte så bra. Tänk om jag hade fått det tipset för ett halvår sedan så skulle det känts mycket bättre nu. Jag hasplade väl ur mig någonting i stil med att "Det kan inte bli vi två just nu och jag måste göra upp med min egen situation först. Jag kan inte låta dig vänta på mig". Ja, ja gjort är gjort och nu har jag mist henne.