Att komma över omöjlig kärlek

Kommer ni ihåg uttrycket "jag älskar dig så mycket att min kärlek räcker till oss båda" - dvs att den andre inte behöver tycka om så mycket... sorgligt....
Jag har en kompis som inte älskar sin fru, men han kan inte lämna henne. Det är så sorgligt att se honom i det här, med vetskapen om att han troligen är olycklig och kommer så vara resten av livet om de fortsätter tillsammans. Än värre måste det vara för henne - hon vet om att han inte har känslor för henne.  

Hmmmmm, pratar du om mig ?

Självklart är det bra att ta ansvar och inte lämna pga en förälskelse, men att samtidigt måla ut sig själv som offer -det är lite too much. Samt att individerna i den här tråden har alla faktiskt varit otrogna, inte bara gått och suktat. Jag säger inget om det i sig utan konstaterar endast att vissa faktiskt inte vill lämna utan faktiskt värdesätter familjen ännu mer än förälskelsen.

Att min fd älskare då och då, i all välmening, hörde av sig och ville prata om "oss" och höra hur jag mådde gjorde saken bara värre. . 

Jag är en sådan du undrar över. Upplevt himlastormande kärlek (förälskelse?) men väljer stanna. För att jag VILL. Vardagen kommer till alla förhållanden och jag är inte så naiv att jag tror annat. Tror inte det handlar om skam. Verkligen INTE. Klarar man av att ha en älskare klarar man av att ta ut skilsmässa. Jag är nog lite konstig, extremt rationell men samtidigt känslostyrd...

Nä inte ???? Skulle vara

Eller.... Så är det tvärtom. En relation som har gått på sidan av alla "måsten" ( tvätt, föräldramöten, svärföräldrar, fjällresan, räkningar osv osv) kanske faktiskt klarar sig mindre bra i verkligheten ( den där vuxenansvaret finns). Jag tror ärligt talat att en relation byggd på passion och sjudande känslor (som blir ännu mer och större eftersom de är hemliga) inte är den bästa grunden för varaktighet. Så kanske är den lilla kärleken, som du kallar den, ibland faktiskt den stora kärleken, och tvärtom. Detta gäller självklart när man har ok förstaförhållanden och ingen misshandel el dyl finns inblandat. Då är allt bättre. Sen tror jag så här - vill man lämna så lämnar man (inte första veckan förvisso). Vad gäller skuld som du tar upp - ja, är man så dum att man inte låtsas träffa den nya ett bra tag efter separationen så kan man vara säker på att ting blir infekterade. Så det problemet kan lätt hanteras genom att vara hemliga ett litet tag till.

 Vad gäller skuld som du tar upp - ja, är man så dum att man inte låtsas träffa den nya ett bra tag efter separationen så kan man vara säker på att ting blir infekterade. Så det problemet kan lätt hanteras genom att vara hemliga ett litet tag till.

Mycket bra fråga. Jag har ingen klar bild över det. Han var dock inte alls på väg till mig, han sa upprepade gånger att "det blir inte vi", men att han älskade mig, att det var oerhört stort för honom. Ja, ja, tänker jag. Inte sååå stort ändå. Hustrun och barnen var utan tvekan större. Och då är det ju så fruktansvärt onödigt att spä på kärleksförklaringarna, när han vet att det river upp sår och på intet vis gör mig gladare.

En av förklaringarna, min egen hemsnickrade psykologi, är att han nog ville höra samma sak från mig, dvs att kärleken till honom kommer jag alltid bära med mig i hjärtat och han är mitt livs kärlek. Men att det inte kan (hans ord) bli vi. Någon slags vemodig uppoffring ala Broarna i Madison County. Vackert och vemodigt.

Nåja, jag är inte ett dugg sentimental och tycker mest det var rent trams. Jag tror han ville reservera ett rum åt sig själv i mitt hjärta och ville då och då checka av att jag inte glömt honom. Kanske saknade han även bekräftelsen han fick från mig, vad vet jag. Väldigt självcentrerat var ju hela beteendet hur som helst.

Jag var spiktydlig med att jag inte alls hade ett behov av att spara romantiska minnen av honom, att jag inte alls tänker reservera något rum i hjärtat åt honom. Tvärtom. Jag ville rensa ut det gamla för att bli fri och kunna släppa in någon annan i hjärtat - helhjärtat.    

För mig var det inte svårt alls. Jag for väldigt illa i vår relation så jag har faktiskt inga ljusa minnen nu så här långt efteråt. Tragiskt kan man tycka. Både ja och nej. Jag har ju fått en mängd insikter om mina behov och vad jag behöver i en kärleksrelation, så på sätt och vis går jag ju stärkt ur det hela. 

Halloj kämpar och alla andra. Håller med om att det är en bra tråd med olika perspektiv från båda könen på något som är riktigt svårt.

Jag kan bara svara för egen personlig del att jag inte kommer glömma honom någonsin. Det känns inte heller som att han kan glömma mig. Det bästa vore om han sa att han inte älskar mig eller vill ha mig, men genom att han inte gör det så blir det alltid en kontakt till ett litet uns av hopp i alla fall. Det behövs så lite för att jag ska glädjas i veckor. Hoppas, drömma och faktiskt må ganska bra. 

Det är känslan och längtan som är så underbar också, och alla dessa drömmar, dagdrömmar, låtar, minnen osv.

Får känslan av att kärleken har många olika ansikten och att en mans kärlek och en kvinnas ser lite olika ut?

Spekulerar om män är mer kära i helheten, medan kvinnan i själva personen - mannen. Du älskar honom, han din man älskar dig plus allt det du har omkring dig i form av familj, trygghet, lugn osv? Nu gissar jag bara och det är säkert inte så alltid. 

Visst hoppas jag att han inte ska gilla sin fru, och visst händer det att han säger att han inte tycker om henne, eller att han struntar i henne, men att det mer handlar om barnen, familjen och hela konceptet. För mig låter det obegripligt hur man kan stanna i ett koncept och inte ha kärlek till sin fru.

I ditt fall kanske han hade behov av ett äventyr, närhet men jag skulle nog inte vilja vara fru i ditt läge och gå med den känslan. Måste vara jättejobbigt. Som kvinna skulle jag ha svårt att ta tillbaka min man om han varit ute och slarvat, fast jag skulle inte ha svårt att ta tillbaka min älskare för honom älskar jag verkligen. Det handlar nog om det. 

På ytan kan man älska, krama, klappa och känna men i hjärtat finns den där lite sorgsamma själsliga relationen. Inget känns riktigt bra med någon annan än just han, men så måste man pga att den andra inte vill. Skit också! 

När man inte längre vill ge den andra kärlek och omtanke, utan mest dividerar kring hur man inte får det man vill ha, eller hellre vill ha något annat, eller kanske inte heller har något samliv ihop. Vad har man då?  

Så allting är någon annans ansvar? Det är din älskarinnas ansvar att du klarar att lämna ditt äktenskap och det är din frus ansvar att du klarar att stanna i det?
Du ställer helt orimliga krav på din omgivning. Du förväntar dig t ex att din arma fru ska "komma över" ditt svek och då har du inte ens själv kommit över det, trots att det faktiskt var du som hade affären. Din fru blev bara indragen.
Du verkar enbart se människor utifrån vad de kan ge dig och helt (?) oförmögen att se dem som egna individer, känna intresse för dem.
Du förefaller så lättmanipulerad och, ursäkta, ryggradslös att det nästan verkar depressivt? Du kanske har en depression?
Du vet nog själv att hade du lämnat ditt äktenskap då så hade du suttit och trånat efter din fru nu, ältat vad som gick fel. Och står du egentligen ut med att HON går vidare, att se henne blomma upp utan dig?
Och nu sitter du här och blir bara kärare och kärare i din ex-älskarinna, påhejad av en massa dissade och dumpade älskarinnor som behöver få "bevis" för att de egentligen är nr 1. Du blir liksom alibi...
Lyckan ligger inte i att bli älskad utan att älska. Det är först när man verkligen ger, när man verkligen älskar, som man också får.
Jag tror att du skulle må bra av egen terapi, för dig själv. Det handlar nog mindre om huruvida någon är rätt för dig och mera om huruvida du är rätt för någon –  inklusive dig själv – just nu.

Men, hallå. Stanna upp en stund och tänk efter - med hjärnan. Det ÄR skillnad på kärlek och förälskelse. Det är nog högst troligt att du och din älskare är förälskade i varandra. Och när man är det så idealiserar man den andre: Det finns ingen som passar mig så bra som hen, jag har aldrig känt så här förut, osv. Man är helt hög på lyckohormoner, det är som en drog. Men det är INTE en mogen kärleksrelation, för den kommer först efter förälskelsen lagt sig.

Att man blir förälskad i någon betyder att den personen ger en något som man behöver: bekräftelse och uppmärksamhet, eller en personlighet som kompletterar en själv (och som ibland kan vara tvärtemot ens nuvarande eller tidigare partner), åtrå. Om man har lite självinsikt kan man ju ta tillfället i akt och fundera över vad denna människa ger, som en ev partner skulle kunna ge.

Du påstår att du älskar din man. Men hur kan du då gå bakom ryggen på honom och ljuga honom rätt upp i ansiktet? Kärleken är generös och givmild - inte självisk!

Jag har varit där du är, så jag vet precis hur underbart och jobbigt det är. Men ännu har ingen katastrof inträffat - du har fortfarande möjlighet att göra det som är rätt. Gör det. Avsluta med älskaren. Och tänk igenom vad det är du behöver. Om du VERKLIGEN älskar din man borde du ju vilja ha det tillsammans med honom.

Den situation du befinner dig i är en tickande bomb. Det är bara en tidsfråga innan ni blir upptäckta. Och var det då värt den tillfälliga njutning ni fick?

Nej, sluta med bedrägeriet. Gör vad du kan på hemmaplan först. Och om det inte räcker, så lämna. Eller tala åtminstone om för din man hur du känner inför den andre. Så att han har en chans att välja om HAN vill vara kvar med dig. Just nu tar du beslut som rör er GEMENSAMMA relation som han inte har en aning om, men som uppenbarligen påverkar relationen. Det är synnerligen själviskt och så gör man ju inte mot någon man älskar, eller hur!?         

Men om jag inte vet hur jag vill ha det...tror du inte jag ältat detta i några månader nu...detta är det enda jag tänker på, sover knappt på nätterna..ligger bara och funderar...älskar jag min man?? Jag kan ärligt säga att jag inte vet det...jag känner inte lika för han nu som jag gjorde för ett år sen...men har det med älskaren att göra? Ja jag tror det...ibland vill jag och älskaren inget annat än att bara släppa allt vi har hemma och börja om med varandra, starta upp en framtid...men vi är rädda, rädda för vad som skulle hända..kanske är det så att vi är osäkra på varandra. Om bi verkligen blir lyckliga tillsammans.. Och rädda för det vi har hemma. Våra barn. När jag tänker på ett liv utan min älskare så får jag fullständigt panik. Jag vill inte mista han, han betyder så mycket för mig. Detta är så jävla jobbigt. Jag har gjort slut med älskaren ett antal gånger, för jag inte klarar av att bedra min man, men vi hittar alltid tillbaka till varandra. Vi kan inte sluta. Älskaren har bett mig alla gånger jag gjort slut, att inte släppa han, han säger han inte har några svar nu, men att jag inte ska lämna han.Det är väl det som gör att jag inte vill släppa han, för någonstans längst inne i mig, hoppas jag och tror att det är vi...att det kommer bli vi.

Våran sits är väldigt jobbig, då vi alla fyra är vänner och umgås ofta... Vi båda tycker det är otroligt jobbigt att umgås allihopa, men ändå så står vi ut...min älskare har sagt vid flertal tillfällen att detta känns som vardag nu...vi pussas hej då och så hörs vi senare... Och när man kliver in i hemmet sitt så sätts en mask på. Det är jätte hemskt, jag vet. Och när vi umgås alla så försöker man göra sitt bästa för att ingen ska märka nåt, men det är skit svårt, då vi bara vill vara nära varandra hela tiden, vi gillar varandras närhet. Ingen av oss vill mista det. För två veckor sen pratade vi lite, kom fram till att vi ska ta det lite lugnt, en paus...det gick väl sådär...tog en vecka sen kunde vi inte låta varandra vara...det är så svårt, för vi ses nästan dagligen. Bor "grannar"...barn i samma skola. Jag har varit så nära två gånger under denna tid att sälja och flytta, men tanken på att inte få vara nära han, mista han gör mig panikslagen. Samtidigt så funkar det bra med min man hemma, vi är kärleksfulla, har jätte bra och underbart sex...vardagen flyter på så att säga...

Men du, det är "bara" förälskelse än så länge. Det går över. Och då är det inte ett dugg roligt kan jag meddela. Jag var så urbota dum att jag var kvar i flera år. Jag dog lite inombords för varje dag, min självkänsla bröts ner sakta men säkert. Till slut trodde jag på fullt allvar att detta (att vara hans älskarinna) var det bästa jag kunde få. Och jag hatade det. Att dela honom med frun. Att bara träffas i hemlighet, aldrig få fira jul ihop, mysgosa på helgerna, planera semester ihop. Det är så förnedrande att vara älskarinna. Jag kände mig så billig.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade inlett denna otrohetsaffär. Idag har jag bara djupa ärr och en stukad självkänsla kvar. Inget mer. Det var inte värt det ett dugg.

Du ser bara rosa moln just nu, du idealiserar din älskare (det gör man i förälskelsefasen) men så småningom går förälskelsen över. Ska du vänta ut det och se, eller vad är planen?   

En mogen kärleksrelation är det som ev kommer efter förälskelsen, när man slutar idealisera sin partner och ser hens brister och förtjänster mer nyanserat. Man har ett "jag", ett "du" och ett "vi". Så är det inte riktigt under förälskelsen då man helt går upp i varandra och lever på lyckoruset.

Den mogna kärleken inbegriper ömhet, värme, tillit, respekt, kärlek, intimitet och åtrå. Men det är mycket mer än känslor. Det är en vilja, en samhörighet, ett commitment.   

Jag har läst någonstans (kommer inte ihåg var) att mogen kärlek som började med en rejäl förälskelse hade bättre förutsättningar när det krisade än en kärlek som inte hade dessa minnen att falla tillbaka på. Men jag vet inte om det stämmer. 

Jag håller med dig om att den mogna kärleken inte per automatik kommer med tiden. Den kräver ju att man faktiskt jobbar med sig själv och relationen. Och långt ifrån alla relationer når dit. Många gånger nöjer man sig kanske med den vänskap och värme och ett fungerande vardagsliv som man har byggt upp tillsammans. Tills förälskelsen drabbar en. Då ställs allt på sin spets.

Och hur man resonerar i det läget kan ju variera. En del vänder tillbaka till partnern och jobbar på relationen, andra inser att det redan är slut och går vidare. Och en del lever i parallella relationer. Oavsett hur man väljer att hantera situationen måste man avstå något.

"Mogen" kärlek eller vad man ska kalla det behöver vårdas för att frodas. Och det är inte alltid enkelt.    

han skrev bla. att jag va allt han sökt efter, att han älskar mig. att det varit ett riktigt mörker allt detta. att vi förlorat varandra. att jag var hansbästa vän och mer därtill. att 2013 var hans bästa år. men att han inte är bra för mig, och han har rätt, jag skulle aldrig bli lycklig med han.