Att komma över omöjlig kärlek

Då säger du exakt det till henne. Det är det bästa, att vara rak och ärligt innerlig, så hon vet vad hon har att ta ställning till.

 

Ja, det är det kärlek kan göra med oss människor. Det är väldigt sorgligt att inte förmå ta emot den gåvan som en sån kärlek är. 
Jag tänker som så, att du kan ta kontakt med henne, om du har bestämt dig för att lämna, inte för att tveka.     

Ja, det är precis så det blir, och det var livet som gick... om man säger så.

Jag tror så här att om man vill ha något på riktigt tillsammans med någon så måste man säga det, att det är det som är målet, även om det tar tid att komma dit. Sen får hon bestämma hur hon vill göra med det. Kärlek är ömtålig och dyrbar och att bara på något sätt lita på "slumpen" eller "ödet" är väl romatiskt och fint och så, men det man glömmer är att människor tar hand om sina känslor utefter hur de tas om av andra. Om du inte är uppriktigt, utan döljer saker för henne tex att du vill vara med henne osv. så kommer hon kanske att bli sårad och se dig som någon som hon till slut är rädd för på vissa sätt. Och då kräver det lite mer av "ödet" eller "slumpen" för att man ska ha kommit över att bli sårad (i onödan dessutom). Jag menar att bara att det är vanskligt att tänka att man ska träffas sen...sen...sen när allt är klart...sen..sen...sen...det är ingen överraskning vi pratar om utan ett liv som man vill leva tillsammans med någon. DET är viktigt och ska inte vara ett lotteri. Så tänker jag i alla fall.

Och förlåt om jag låter ifrågasättande, men varför har du lovat DIG det?  

Tack...jag är en medelålders dam i mina bästa år.

Ja, precis så tycker jag det verkar som, det är hon, inte du.

Det beror väl kanske på hur man ser på kärlek och det man har, så här resonerar jag.

Jag tänker som så här att kärlek ska man må bra av, när man möter den slås man ofta av hur den vill att man ska vara generös, godhjärtad och hur man vill visa sitt allra innersta för den människan som är ens längtan och man vill se dess inre. Vänder man blicken mot den relation som man har och känner genuint alla de sakerna för den man redan lever med så ligger nog hjärtat kvar där i alla fall. Nu menar jag inte idealbilden, drömmen om hur en relationen ska se ut. Det är klart att man så klart skulle önska,  i drömmen, att allt skedde med den man redan levde med, det vore ju enklast och mest "rätt".  Jag menar hur det verkligen är i verkligheten. Frågan är om jag verkligen vill ge mitt innersta till  just den personen? Och vill jag vara generös och godhjärtad i relationen? På riktigt, inte i teorin, inte i den fina drömmen om familjen och allt. Om svaret är nej, ja, då är ju den kärleksrelationen död. I alla fall är den det för mig. Man kan ju så klart leva kvar pga missriktad snällhet, bekvämlighet och att man inte tycker att man är värd mer i livet, men det är ändå så att hjärtat inte finns med. En del tycker att vänskap är skäl nog att leva kvar, andra barnen.  Det är ju olika för alla som stannar. Jag tycker mest att det är väldigt sorgligt att leva ett liv med någon som man inte vill släppa in nära. Kanske extra sorgligt om man dessutom mött någon som man ville släppa in.

Kanske kan man också tänka att bara för att man inte vill ge den personen allt av sig själv, så betyder det ju inte att man hatar personen i fråga. Man kan gilla den och vilja den väl som en medmänniska, men ändå inte vilja öppna sig ändå inte vilja ha den så nära. Och tycker man att kärlek handlar om just det, så saknas ju något. 

Så det kanske är så att den som man träffar som väcker starka känslor är en strålkastare som lyser på något som inte var sant. Och på  resan, om man börjar den, så kanske det viktigaste är att komma ihåg, att man kände att man inte någonsin mer ville ge allt av sig själv i den gamla relationen till just den personen. Vet man det, då vet man också att man klarar sig utan den nya om det går åt skogen, för det gamla var inte gott ändå. Då kan man vara modig, och då kan man våga. Man har liksom bestämt sig.   

Ja, jag tror att många väntar på en klar stråle från himmelen som ger dem insikten om vad som är rätt. Kanske förstod de inte att strålen redan har lyst. Särskilt om man ägnar lång tid, kanske år, åt att tänka på någon annan än den som man lever med.

Det finns väl också en önskan att sköta allt med separation snyggt och vid rätt tillfälle, rätt tillfällen brukar ju vara sällsynta. Och jag tror att det snyggaste sättet att sköta det där är att vara tydlig med att man inte vill längre om det är så det är , inga drömmar om gemensamma beslut som kanske tom är baserade på felaktiga underlag osv.

Ja, men om du vill ge allt det där till den du redan är gift med, då kanske det är där du ska stanna och jobba på det. Jag vet inte, vad tror du själv?
(om jag förstår dig rätt så vill du på riktigt att din man ska vilja ha allt du ger honom. Det är liksom inte dött för dig, utan bara obesvarat?!?)   

Eller är det så att du sörjer det som var, att du en gång ville ge allt till honom, men att det är försent nu. Det är ju sorgligt och måste sörjas om det är så. Att bli avvisad är hemskt och gör tillslut att man inte vill längre. Det är allmän-mänskligt att vilja bort från någon som inte bekräftar en, jag tycker att det tyder på en glimt av sund självkänsla i så fall.  

Ja, kanske det...

 Du kanske också måste känna efter noga om det verkligen är rädd du är, och i så fall för vad. Ofta är rädslorna större när de inte har riktiga ord på sig. När de lyfts fram så ser man att det inte är så farligt i alla fall, eller att det är saker som alla kan vara rädda för och som det finns olika sätt att hantera.
Och om du känner dig älskad av den du träffat så kan du finna en förtröstan i det, att du är värd att älskas. Det är värt mycket.