Att komma över omöjlig kärlek

Jag tror det kan vara på många sätt. Visst  många fall är det nog så att den som är förhållande ljuger för älskarinnan (el älskaren) och säger det är dåligt etc. Men det behöver alls inte vara så.man kanske är helt ärlig mot sin älskarinna/älskare. Att det är han/hon man är ärlig mot. Jag har tex aldrig ljugit om att jag haft sex med min fru. 

Vadå för statistik? Finns det ens någon sådan? Man kan väl bevisa vad som helst med statistik beroende på hur man frågar. Har de verkligen frågat separerade par varför de separerade och om orsaken var en annan partner? Har de frågat om det var huvudorsaken till separationen (det tror jag sällan det är) eller om det fanns någon annan i bakgrunden då de separerade. Svarar folk ens på sådana frågor. Var hittade du den statistiken?

Jag vet det för jag har pluggat statistik. Men det är ändå så att man frågar som man får svar. Och var hittar du statistiken då hela tiden syftar på. Källangivelse alltså.

... JO, så är det för mig i alla fall. Läste att ngn här i tråden (minns inte vem just nu) som var älskare åt någon och hade inget behov av att bli sambo men ville hellre att hon skulle säga som det var till honom. Att hon inte ville lämna och så, för det sårade mer. 

I mitt fall är det inte så och jag hoppas innerligt att den jag träffar inte känner så. Det skulle göra mig ont i hjärtat om han trodde att jag inte ville lämna den situation jag är i nu. Fast ibland händer saker i livet som gör att det bli så svårt för någon att verkligen våga ta steget.

Det kan handla om exempelvis det vi kan se på teve idag, en tjej som blev dödad av sin man samma dag som hon  sagt att hon ville skiljas.

Nu är det ett extremt exempel, jag vet men jag tog upp det bara för att försöka förklara hur olika människors liv kan se ut och varför en otrohetsaffär kan uppkomma. Den kvinnan kanske inte var otrogen alls, vad vet jag men pånera att hon nu varit det. Jag hade kanske faktiskt kunnat förstått varför. Och i ett sånt fall skulle otrohetsaffären vara ett sätt för henne att bryta sig loss. Förstår ni hur jag menar?

Jag försöker lämna mitt förhållande och är påväg. Min kille vet också att så är fallet och ja... det går väldigt sakta men det går åt rätt håll. Har börjat försöka bryta mig loss men det är så jobbigt och att jag har en älskare som hjälper mig på vägen, ja... det är faktiskt det enda som håller hoppet uppe just nu. Och i det fallet kan jag faktiskt inte se något negativt med det. Min kille vet, fast vi inte sagt orden öppen men jag vet att han vet och det är som om han inte vill att jag ska säga det. Inte för att han skulle bli mer sårad, utan för att han nog mer skulle vilja lägga sig i och tycka. Vilket jag inte heller vill. För min älskare är mitt val och han är en del av mitt nya liv och där vill jag inte att min nuvarande sambo ska lägga sig i vem jag träffar eller inte.

Kanske lite svårt att förstå min situation utan att ha alla pusselbitarna men jag ville ändå visa på att en otrohetsaffär är och kan faktiskt vara något positivt för många.

Det tyckte jag inte för några år sedan och förstod inte alls varför folk var otrogna. Kallade också dom för lögnare och svikare och allt annat man kan komma på. Fast det var i ett annat liv och då hade jag andra preferenser. Hade precis själv blivit sviken och såg alla som var otrogna som riktiga svin, faktiskt. Hur kunde de göra så mot sin partner? Mot sina barn, sin familj?

Och ja, det är hemskt. Det är det. Men i slutändan kan det bli bra ändå. Det har jag fått erfara och jag skulle nu inte vilja vara utan den erfarenheten. Den har gjort att jag förstår hur det känns att bli sviken på det viset.

I mitt liv, som jag lever nu kan jag inte tänka mig någon annan väg ut än att min älskare hjälper mig så som han gör. Och om han skulle tro att jag inte vill lämna... ja, det hade skärt i mitt hjärta. Hoppas verkligen han tror mig på orden.

Någon därute som förstår? 

Riktat till "Varför otrohet?"

Jag förstår vad du skriver MEN jag anser att var och en är ansvariga för sina handlingar och sina egna relationer.

Om jag skulle vara på väg in i en otrohetshistoria som påverkar en kvinna i mitt nätverk - någon jag känner/vet vem det är så är svaret lätt. Min relation till kvinnan = mitt ansvar. Om ej så är det hans ansvar enbart.

Visst är det ingen som medvetet vill skada någon men älskarinnan har (oftast) en och endast en relation - den till mannen. Det hon känner till om hans fru/sambo är enbart färgar av vad han berättar. Då blir det svårt med lojaliteten systrar emellan. Även om etiken säger annat.

Visst är det sett från ovan helt rätt det du säger men ofta är det väldigt svårt när det gäller verkligheten.

Jag tror du blivit bedragen själv - jag är i så fall ledsen för din skull.

Tack, blev först väldigt glad över att läsa det första. Lessen över den sista biten dock, ja.. det kanske är så. Jag tar kanske åt mig för att jag vet att det är "fel", det är ju självklart att även jag inser att otrohet är en felaktig handling. 

Varför jag fortsätter är dock min ensak, vill inte gärna gå in på personliga saker. Hoppas du förstår.

Men vi kan i alla fall hålla med varandra om att själva handlingen otroheten i sig är en orätt handling, sedan varför den uppkommer och fortgår.. det är en helt annan sak. 

Jag stämde av "skuldfrågan" i allmänna ordalag på min fikapaus. Ett hypotetiskt case lades fram.

Vi var rörande överens - den som är ansvarig är den som bedrar. Inte den som är verktyget för otroheten.

Det kan låta kallt och okänsligt men så såg alla på frågan. Inga av dessa personer har några otrohetsaffärer bakom sig vad jag vet. Inga skilsmässor utom min egen som utspelade sig helt utan otrohet som inslag.

Eh.. va? Jag slår väl ingen? Då skulle du ju i princip kunna jämföra vad som helst som är irrellevant angåenden teman? Typ att gå över gatan när det är rött är samma sak som att mörda någon. Det är något som någon gör som är fel och då ska denne straffas för det...

Tycker det var en dålig jämförelse. Bättre kan du! 

Snälla du. Ibland vänder och vrider du på orden så jag snavar över dina ord, vad man än svarar eller diskuterar. Varför måste du göra allt så invecklat? Räcker det inte med att du säger att du tycker det är fel att vara otrogen och sedan är det bra med det?

Du är rolig att diskutera med och jag läser dina inlägg ibland. Det är ok att vända på saker och se det från olika synvinklar, det tycker jag också och jag vet att du tycker att jag har svårt att ta kritik. Men ibland måste jag ändå le lite åt dina vinklar. Visst har du rätt, så som du ser  det och jag säger inget om det.

Fast så som du vänder på frågan så vet du ju säkert svaret redan, eller hur? Det är väl ingen som tycker det är rätt med inbrott, vare sig du gör det eller hjälper till. Det kan väl ingen säga emot men att jämnställa det med att någon hamnat i en situation i livet där det blir jobbigt (ja, för många parter, alla parter), kan man inte dra jämnförelse med att någon gör inbrott eller ens mördar någon.

Livet har sin gång och ibland gör folk val som gör andra illa. Det är såklart inte rätt att fortsätta göra det men den stora frågan tycker jag är VARFÖR det blir så? Varför folk fortsätter, trots att de vet att det är fel?

Det är det jag tycker är intressant och skulle vilja veta vad ni tänker om det därute, inte varför det är fel att göra det eller att någon anser att ni inte kommer att komma i den situationen eller att det kan jämföras med det ena eller det andra. Det skulle vi kunna älta i all evinnerlighet och alla vet väl redan att det är fel...

Vad tror ni är orsaken till att det är så? Undanber mig svar som "för att du är ett pucko och att du för fel eller du har ju ett val" etc. Vill veta vad ni tror att folk fortfarande, ja... det har varit så för många, det kan vi inte heller sticka under stolen med. Vi vet att folk är otrogna och vi vet att folk inblandade blir sårade. Det är vi på det klara med, kan vi inte lägga det bakom oss och fortsätta diskutionen. Så den går framåt, liksom.. 

Om du åker med någon och han/hon kör för fort är du då medskyldig till att fortkörningen? Betalar du halva fortkörningsboten ?