Att komma över omöjlig kärlek

Blir verkligen känslorna svagare för varandra bara för att man slutar att höra av sig? Jag vill helst ha kontakt med min älskarinna, en vänskaplig kontakt, dr vi undviker beröring, och om vi måste låta bearbeta känslorna och låta oss gemensamt förstå att vi inte kommer att leva tillsammans, eller för den delen även tvärtom. Jag hyser fortfarande väldigt starka känslor för en flickvän som jag hade för 25 år sedan. Uppbrottet med henne påminde om det som jag står inför nu. Ett avslut mitt i en känslostorm.

Min "älskarinna" försöker hitta tillbaka till sig själv genom total avhållsamhet. Jag tycker inte det är sunt. Känns som om det bara skjuter upp "problemen" tills vi åter igen träffas och att man ständigt kommer att känna sorg inombords. Visst är vi olika personer, men kan skillnaden hur vi hanterar känslor vara så stora mellan människor?  

Har skrivit lite till och från men behövt en paus från allt. Har tidigare berättat om en kvinna jag träffade som jag efter ett tag blev förälskad i. Har levt 20 år i ett äktenskap som varit tufft. Har varit en bricka i hennes spel. Hon har maktbegär medan jag lugnt har ställt upp på allting. Hon har styrt mig med järnhand och jag har bara försökt ge kärlek tillbaka. Tre gångar har hon hotat med skilsmässa, vilket har mer lätt till depressioner hos mig och att jag blivit ännu mer styrd och kontrollerad.

Träffade senare en kvinna som "såg mig" istället. Visst kan man säga att hon blev min älskarinna eftersom vi också hade ett intimt umgänge. Jag blev hänförd och djupt kär. Vi hittade många gemensamma nämnare i våra respektive förhållanden och att vi dessutom har många liknande intressen och annat gjorde bara att kärleken fördjupades. Efter ett tag klarade vi inte av att leva"dubbellivet" som det ändå var. Vi tog innan dess lite för stora risker i vårt sätt att vara. Visade öppet hur mycket vi tyckte om varandra och brydde oss inte om en eventuell upptäckt. Vi klarade inte av att smyga och inte heller att vara med varandra. Försökte bli vänner istället men det misslyckades varje gång. Nu träffas vi inte och försökte också avbryta kontakterna helt. På varsitt håll försöker vi också bryta oss loss. Det var betydligt svårare än vad jag trodde. Min fru går inte med på det. Visserligen är en skilsmässa något som man genomför helt själv, men jag trodde att min fru skulle acceptera att vi skulle gå skilda vägar. Nu är jag återigen i snurran med hennes härskarteknik. Bryter ner mig och berättar för våra barn vilken dålig människa jag är, bara för att hamna i hennes våld så att hon kan styra mig till dit hon vill.

Nu känner jag mig bara ensam och väldigt utsatt. Ingen att prata med och ingen som kan förstå hur jag har det. Känner att jag inte kan lämna för att jag är rädd för vad som händer med mina barn. Dels när de är med min fru och dels hur hon kommer att påverka dom så att mitt umgänge med dom blir helt omöjligt. Tyvärr är hon väldigt manipulativ och duktig på att prata.  Ingen kommer att tro på mig.

Har precis upptäckt att känslor på inget sätt svalnar om man har begränsad kontakt och inte träffas på ett tag. Jösses...ett överraskat möte och några blickar fick mig att bli ännu mer säker.

Tänkte också lite på det som skrevs tidigare med avgiftning av kärlekskänslorna och att det kan liknas som en drog. Det finns en stor skillnad. Det fanns en anledning till att man blev kär och också var otrogen. Man ville bort från förhållandet och sedan mötte man en ny värld. Att slå undan den och komma tillbaka till det livet som man hade innan är absolut det sista man vill. Jag vill ha en stor förändring. Det är jobbigt och det tar tid. Det känns som "avgiftningen" är det sista som jag vill göra.