Att komma över omöjlig kärlek

Sådärja...ännu ett försök att vara ifrån varandra så vi får reda upp våra förhållanden var för sig. Har inte funkat de senaste fem, sex gångerna, men nu verkar det som om vi klipper alla trådar. Håller tummarna för att det fungerar, så jag kan koncentrera mig och förbereda mig på den värsta perioden i mitt liv. 
Är inte speciellt lycklig över de starka känslorna som hon och jag fick för varandra, mer än att hon fick mig att inse att jag äntligen kan ta det stora steget att bryta mig loss.

Just nu ser jag absolut ingen ljuspunkt i någonting. Bara elände
 

Jag skriver här istället för att skicka meddelanden till den som jag egentligen älskar. Känns som jag slits sönder, går i bitar. Mina försök att sluta älska och känna kärlek är som den värsta avgiftningskuren. Så enkelt att bara skicka ett meddelande, vad som helst som gör att man får sitt rus och blir lycklig igen. men jag måste stå emot, måste acceptera att just nu måste vi reda ut problemen själva. Vet inte om det går, men jag får ge det en chans.
Tyvärr känns det ändå att mina känslor kommer att vara för evigt. När vi återigen träffas kommer kanske känslorna vara ännu starkare. Oavsett om det blir om ett par veckor, månader eller år så vet jag att jag vill leva med henne.  

Undrar en sak...för nu är det bara allt jobbigare. Är det någon som kunnat gå direkt in i ett nytt förhållande när man avslutat sitt gamla?  Dvs att lämna allt efter kanske 20 års giftermål..barn, släkt, stugor, båtar och annat man gemensamt byggt upp. Klara av att bygga upp något nytt samtidigt som man måste ordna allt gammalt. Kan inte tänka klart utan det bara snurrar. 

Jag har ingen plan utan snarare en önskan. jag kan inte få kvitt tankarna från den jag älskar som är min älskarinna. Vi har bara haft ett fysiskt möte, därför kallar jag henne mer än en vän än älskarinna. 

Jag vet att det inte finns någon återvändo för skilsmässan. Det kommer bli fantastiskt uppslitande och jag söker just nu en lägenhet i närheten.

Min älskarinna planerar att skilja sig, men ser också att det är högst osäkert och jag kan inte riktigt räkna med det. Om jag visar det första steget så tror jag i och för sig att även hon vågar. Vi bor inte nära varandra utan räknar med att hon flyttar in i en egen lägenhet för att ha närhet till sina barn.

Jag tänker inte bygga upp något med någon annan än med henne, utan min förhoppning är att vi kommer att dela resten av våra liv tillsammans.

Det jag inte vet är om vi vågar inleda något tillsammans omgående eller blir "tvungna" att avvakta och se vad som händer. Framförallt med våra liv som ensamma och försöka landa som ensamstående innan vi vågar ge oss hän tillsammans.

Det kanske är det mest realistiska, trots att jag är kär upp över öronen och vill något helt annat och ser även henne som en nära vän som skulle kunna stötta mig för att komma på fötter igen.

 

Tack "Fool". Det ligger väl lite i linje över hur jag har tänkt och hoppats. Jag har ingen tanke att försöka introducera någon ny "mamma" utan det får komma med tiden.

Det är svårt att tänka klart när allt slås omkull. Hade önskat att jag tog det första steget själv utan att blanda in andra och få starka känslor, men nu blev det som det blev och jag måste göra mitt yttersta för att hitta den bästa lösningen  

Tack Stina :)
Även om jag vet att det är otroligt jobbigt så hoppas jag att mitt "slut" hamnar där också. Resan dit kommer att vara bedrövlig, jag vet det, men om det finns ett hopp för en bra framtid så kan det kännas lite lättare.