Att komma över omöjlig kärlek

Håller med dig Fool.
TS säger sig ha berättat för sin man att hon älskar någon annan men att maken inte bryr sig? Är det sant så verkar det ju onekligen som om deras förhållande redan är dött. Stendött.

Men om TS varit lite luddigare, typ att hon fått känslor för någon annan och inte varit helt ärlig om djupet av sina känslor så kanske hennes parter inte insett hur allvarligt det är. TS har heller inte berättat att hon varit fysiskt otrogen under ett helt år och då har hennes partner inte full hand att spela med. Hur ska han kunna inse allvaret om TS inte berättar allt.  

Bra skrivet... men jag blir lite funderam på en punkt... du skriver

" Vad det handlar är att du har valen att 1) ta tag i det som inte fungerar hemma på riktigt om det så kräver terapi mm. Din man måste inse att klockan är slagen och att det är nu eller aldrig...."

Innebär det då oxå att ALLA korten kommer upp på bordet , ink otroheten i sin helhet ? 
Om inte , hur ska man då kunna ta tag i relationen på riktigt om man döljer ganska viktigt information ? Känns som att den informationen är en ganska viktig pusselbit som borde vara synlig ? Och skulle inte vetskapen om det underlätta för TS man att "inse att klockan är slagen" ?

Det där är en svår fråga att svara på. Det kan tyckas självklart att allt måste upp för att inget senare skall komma upp och bita en i baken och så är man tillbaka på ruta ett igen när det gäller förlorad tillit. Även för att den som har bedragit visar ärlig vilja att vilja fortsätta med partnern och bara partner (läs: affären var fel och är avslutad).

Men det går även att argumentera för att allt inte kanske behöver dras upp. För hur mycket "smaskiga" detaljer behöver den drabbade höra? Hur långt skall den som har bedragit gå för att visa att den ångrar sig, att det var ett fruktansvärt misstag som orsakade oerhörda skador men nu verkligen helhjärtat vill satsa på sin partner och ingen annan? Finns det en tidsgräns för hur länge detta kan komma upp och spöka igen? Har den som bedragit öht något att säga till om eller måste den förvänta sig att för lång tid framöver (kanske för alltid?) få bära skammen och skulden? Är det konstruktivt och gynnar det förhållandet man försöker återuppbygga att fortsätta med att berätta det som var då men inte längre?

Det går att argumentera för båda sidor men jag tror att oavsett vilken sida man är på så måste man först gå genom "reningen" för att sedan fokusera på framtiden. Om man aldrig kommer ur det som var och hela tiden faller tillbaka i det så har man något som måste lösas och då med professionell tillsammans eller/och par var sitt håll.

Det är vad jag tror iaf

Det där är en svår fråga att svara på. Det kan tyckas självklart att allt måste upp för att inget senare skall komma upp och bita en i baken och så är man tillbaka på ruta ett igen när det gäller förlorad tillit. Även för att den som har bedragit visar ärlig vilja att vilja fortsätta med partnern och bara partner (läs: affären var fel och är avslutad).

Men det går även att argumentera för att allt inte kanske behöver dras upp. För hur mycket "smaskiga" detaljer behöver den drabbade höra? Hur långt skall den som har bedragit gå för att visa att den ångrar sig, att det var ett fruktansvärt misstag som orsakade oerhörda skador men nu verkligen helhjärtat vill satsa på sin partner och ingen annan? Finns det en tidsgräns för hur länge detta kan komma upp och spöka igen? Har den som bedragit öht något att säga till om eller måste den förvänta sig att för lång tid framöver (kanske för alltid?) få bära skammen och skulden? Är det konstruktivt och gynnar det förhållandet man försöker återuppbygga att fortsätta med att berätta det som var då men inte längre?

Det går att argumentera för båda sidor men jag tror att oavsett vilken sida man är på så måste man först gå genom "reningen" för att sedan fokusera på framtiden. Om man aldrig kommer ur det som var och hela tiden faller tillbaka i det så har man något som måste lösas och då med professionell tillsammans eller/och par var sitt håll.

Det är vad jag tror iaf

Nja , alla smaskika  detaljer behöver inte tas upp , exakt hur dom gjorde , vilka ställningar etc iaf inte initiallt , de kanske behöver komma upp om den bedragne ber om dem som en del i processen. Men ATT det förekommit sex tycker iaf jag är en ganska viktig del i problemet eftersom det för många är ganska avgörande för hurvida "allvarlig" otroheten var , att råka dölja en sån liten "detalj" är i klass med att ge sken av att det var en engångsföretelse och inte ett förhållande som varade i 2 år ?

 Jag håller med om att problemet behöver hanteras med professionell hjälp , men att bära skammen , skuldkänslor osv är tyvärr en "nackdel" som den som bedragit får stå ut med , ett pris han / hon får betala för sitt "misstag" , ska man på allvar ta itu med problemen så anser jag att det ska hanteras i sin helhet och inte bara de delar som passar den ene för att denne ska undvika att känna skuldkänslor.

Jag menar om man nu ska hålla på och välja ut gobitar så kan man väl då oxå skippa att prata om vissa av relationsproblemen som la grunden till otroheten oxå ? Så att ingen ska behöva känna sig obekväm ?

Nej , jag tror som sagt att ska man ta itu med problem på riktigt så måste ALLA korten komma upp på borde , om det innebär att man behöver diskutera saker man inte är bekväm med eller inebär en viss obehag så är det ett pris man får betala för att verkligen lösa problemen. Att cencurera för att göra dethela lite smidigare och mindre obehagligt känns inte som en bra idé. 

Det ligger i sakens natur att försöka skadebegränsa så mycket som möjligt när man blir påkommen. Tror att det är en vanlig reaktion eftersom man nu får stå i skammens ljus helt blottad och det är slut med lögnerna och dimridåerna. Självklart kan man inte här generalisera och säga att alla gör det eftersom det finns de som verkligen lägger korten på bordet - och - tar beslutet att berätta helt själva utan ett avslöjande.

Om en affär har pågått under så lång tid så behöver man inte vara Sherlock för att förstå att chansen är mycket stor att sex har varit med i bilden. Men för vissa bedragna så kan sex vara en mer förmildrande omständighet är en att en partner har kärat ned sig i någon annan och löpt linan ut. Ett sk "snedsteg" på fyllan där det bara handlade om sex är för jävligt men lättare att leva med än att ens partner lägger sin känslor och kärlek (och allt vad det innebär) på någon annan, tänker dom. Kanske med all rätt.

Jag förespråkar inte en tillrättalagd historia. Inte heller att den bedragna skall undanhållas detaljer av rent humanitära skäl eller man vill bespara partnern från att såras. Det kan lätt användas som ett argument för att inte behöva berätta och därmed få ta skulden för det man har gjort. Den som har bedragit vet innerst inne vad den borde berätta. Och om den bedragna partnern frågar så måste man vara ärlig och leverera svaren även fast det känns jobbigt. Detta för att det inte skall finnas en känsla av att något döljs och personen inte verkligen vill rädda förhållande utan snarare vill ta sig igenom den jobbiga första tiden efter avslöjandet. Samt att inget senare skall komma upp som får det hela att starta om igen.

Men samtidigt menar jag att det måste finnas en gräns för hur länge utredningen skall pågå. Man måste komma till ett slut där man känner att nu är jag färdig. Nu orkar jag inte gräva i detta längre utan istället lägga energin på att komma vidare. Det är lätt att hamna i en ond cirkel där man skapar snudd på en självuppfyllande profetsia att den andre fortfarande döljer saker. Dvs man projicerar saker på personen som den omedvetet eller indirekt uppfyller. Det kan självklart vara så att förhållandet inte går att rädda och det är svansången man går igenom. Men om man som bedragen känner att man hela tiden skapar nya scenarios eller faller tillbaka i det som ens partner säger har berättat allt om flera gånger så kanske man skall ta sig en funderare på ifall det kanske är så. Dvs att det faktiskt inte finns något mer att berätta och tvivlet samt misstänksamheten kanske bottnar i något annat.

Som Goteye sjunger " You can get addicted to a certain kind of sadness. Like resignation to the end, always the end".  Det är svårt. Inget snack om saken. Men allt har sina gränser och man kan inte leva i ett tvivel. Speciellt ett som man kanske har li skapat och när själv. Det är detta jag menar.  

Visst är det en jobbig process för båda , både för den bedragne OCH dens om bedragit , MEN jag envisar med en dåres envishet att det är ett pris man måste betala för att verkligen få det bra igen , ska man bygga upp ett nytt förhållande ur spillrorna av det gamla så är det viktigt att man bygger grunden rätt och inte bygger in saker som senare kan komma att rasera allt man jobbat för , och för vad ? Av rädsla för att stå för det man gkort ? Av rädsla för att känna skam ? Av rädsla för att tvingas svara på jobbiga frågor ? Jag tycker man i sådana fall behöver överkomma sina rädslor och bita i det sura äpplet och få det hela överstökat en gång för alla.

Jag har bränt mina skepp hos båda kvinnorna så själv lär jag nog bli snart vare sig jag vill eller inte. Min fru förkastar mig för otroheten och min älskarinna förkastar mig för jag inte valde henne direkt och hon har dessutom träffat en ny och gått vidare. Man känner väl sig lite uppgiven så att säga, men jag har bara mig själv att skylla.