Att komma över omöjlig kärlek

En fd affär som aldrig fick visa var det kunde leda till kommer alltid att finnas kvar i minnet som "Tänk om vi kunde.." eller "Undrar hur vi hade..." Det är precis som med den den flirten, blicken från någon som lovade något men som aldrig följdes upp. Det är en bit av livet att inte alltid kunna styra och ställa över allting som sker och alltid kunna välja det bästa.

I ert fall så "plockade ni russinen ur kakan", dvs era möten skedde helt kompromisslöst, utan krav eller vardagsmåsten. Ni kunde välja tillfällen och då var ni båda på rätt humör, hade byggt upp förväntningar som inte var svåra att uppfylla och inget annat kunde störa er. Precis det som sker i en förälskelse då det mest tråkiga plötsligt kan bli roligt med rätt sällskap.

Som har sagts tidigare så har både du och han något som måste lösas på hemmafronten. Det framgår inte om du har varit redo att lämna men han verkar inte vara det. Samtidigt som han säkert inte har något emot att vid vissa tillfällen kanske fortsätta att träffas spontant (kommer att visa sig så småningom). En sak är säker och det är att eran affär inte på något sätt gynnar eller förbättrar problemen på hemmafronten. Snarare tvärtom. Det missnöje/besvikelse som du tidigare visade mot din man (och han mot dig) och som rann ut över det mesta i hemmet la sig säkert när du träffade honom och sedan föll. Eftersom det hemma då inte längre låg i fokus och du fick det du saknade från den andre istället. Precis som för honom själv.

Däremot så kan affären ha lyft fram din livssituation i ljuset och att du nu vet vad det är som du har saknat. Visst, själva förälskelsen är en sak men någonstans så visar det på hur det faktiskt skulle kunna vara. Men frågan är om dessa sidor som finns hos den andre som du saknar hos din man - om du skulle kunna flytta över dem till din man från den andre - skulle din man återigen bli nr1? Eller är det så att nu är Pandoras Box öppnad och du känner att du har lev i nån typ av limbo som du nu har vaknat upp ifrån?

Förälskelse är en oerhörd stark kraft. Vi slutar tänka med huvudet och låter hjärtat styra lite för mycket. Dessutom vill vi intala oss att den andre är den perfekta partnern. Vi ser i princip bara positiva saker och ev "brister" sopar vi under mattan eller tror vi att vi kan ändra. När vi är i det läget så blottar vi oss, visar vad vi tycker om/inte tycker om och saknar och den andre gör då allt för att uppfylla det. För vem vill inte vara den perfekta partnern? Det i sin tur gör att vi speglar oss i den vi förälskat oss i vilket egentligen är en egotripp på sitt sätt.

Du sitter fortfarande fast i förälskelsen. Den kommer inte bara stängas av utan sakta klinga av om du tillåter det. Att fortsätta att träffas under avtändningen förlänger processen. Det behövs en avgörande punkt för att  något skall hända. Det kan t.ex vara att den ena/båda beslutar sig för att avsluta av någon anledning. Denna anledning kan vara att man blir påkommen, man upptäcker med tiden att det bara var en förälskelse och inget mer, man börjar fundera på vad det är man kommer att lämna osv. . Mao, det måste finnas en motivation att gå vidare på varsit håll. Det kommer inte ta bort känslorna men står man inför fakta så är det lättare att gå vidare.

Du får nog ta dig en funderare på hur du och din man skall få ordning på det som inte funkar hemma. Den andre har valt att fortsätta med sin fru och du måste nu fundera på hur du vill göra med din man. I det tänk som du skall ha nu får inte den andre just nu vara ett val.

Vad det handlar är att du har valen att 1) ta tag i det som inte fungerar hemma på riktigt om det så kräver terapi mm. Din man måste inse att klockan är slagen och att det är nu eller aldrig. Val 2) bygger på att man känner att det som har hänt krasst visar att du är färdig med din man, att du inte längre vill/orkar kämpa för ert förhållande och du nu vill gå skilda vägar. Dvs att du inte gör det för den andre utan för din egen skull. Om dina vägar korsar den andre någon gång i framtiden är en sak men detta val måste bygga på att du är 100% säker på att du vill leva själv och klarar av det oavsett om den andre finns med i ditt liv eller inte.

Kom ihåg att de flesta av oss någon gång blir attraherad alt förälskade i någon annan än vår partner under vårt liv. En del låter det stanna vid just attraktion, en del löper linan ut helt och det slutar med otrohet. Din historia är inte skriven ännu och du kan fortfarande påverka utvecklingen. Du måste dock fronta er situation hemma med objektiva ögon. Om du inte gör det så kommer du fortsätta att vara "frånvarande" med din man och han kommer att stämma i bäcken dvs inte göra de förändringar som du längtar efter. 

Det där är en svår fråga att svara på. Det kan tyckas självklart att allt måste upp för att inget senare skall komma upp och bita en i baken och så är man tillbaka på ruta ett igen när det gäller förlorad tillit. Även för att den som har bedragit visar ärlig vilja att vilja fortsätta med partnern och bara partner (läs: affären var fel och är avslutad).

Men det går även att argumentera för att allt inte kanske behöver dras upp. För hur mycket "smaskiga" detaljer behöver den drabbade höra? Hur långt skall den som har bedragit gå för att visa att den ångrar sig, att det var ett fruktansvärt misstag som orsakade oerhörda skador men nu verkligen helhjärtat vill satsa på sin partner och ingen annan? Finns det en tidsgräns för hur länge detta kan komma upp och spöka igen? Har den som bedragit öht något att säga till om eller måste den förvänta sig att för lång tid framöver (kanske för alltid?) få bära skammen och skulden? Är det konstruktivt och gynnar det förhållandet man försöker återuppbygga att fortsätta med att berätta det som var då men inte längre?

Det går att argumentera för båda sidor men jag tror att oavsett vilken sida man är på så måste man först gå genom "reningen" för att sedan fokusera på framtiden. Om man aldrig kommer ur det som var och hela tiden faller tillbaka i det så har man något som måste lösas och då med professionell tillsammans eller/och par var sitt håll.

Det är vad jag tror iaf

Det ligger i sakens natur att försöka skadebegränsa så mycket som möjligt när man blir påkommen. Tror att det är en vanlig reaktion eftersom man nu får stå i skammens ljus helt blottad och det är slut med lögnerna och dimridåerna. Självklart kan man inte här generalisera och säga att alla gör det eftersom det finns de som verkligen lägger korten på bordet - och - tar beslutet att berätta helt själva utan ett avslöjande.

Om en affär har pågått under så lång tid så behöver man inte vara Sherlock för att förstå att chansen är mycket stor att sex har varit med i bilden. Men för vissa bedragna så kan sex vara en mer förmildrande omständighet är en att en partner har kärat ned sig i någon annan och löpt linan ut. Ett sk "snedsteg" på fyllan där det bara handlade om sex är för jävligt men lättare att leva med än att ens partner lägger sin känslor och kärlek (och allt vad det innebär) på någon annan, tänker dom. Kanske med all rätt.

Jag förespråkar inte en tillrättalagd historia. Inte heller att den bedragna skall undanhållas detaljer av rent humanitära skäl eller man vill bespara partnern från att såras. Det kan lätt användas som ett argument för att inte behöva berätta och därmed få ta skulden för det man har gjort. Den som har bedragit vet innerst inne vad den borde berätta. Och om den bedragna partnern frågar så måste man vara ärlig och leverera svaren även fast det känns jobbigt. Detta för att det inte skall finnas en känsla av att något döljs och personen inte verkligen vill rädda förhållande utan snarare vill ta sig igenom den jobbiga första tiden efter avslöjandet. Samt att inget senare skall komma upp som får det hela att starta om igen.

Men samtidigt menar jag att det måste finnas en gräns för hur länge utredningen skall pågå. Man måste komma till ett slut där man känner att nu är jag färdig. Nu orkar jag inte gräva i detta längre utan istället lägga energin på att komma vidare. Det är lätt att hamna i en ond cirkel där man skapar snudd på en självuppfyllande profetsia att den andre fortfarande döljer saker. Dvs man projicerar saker på personen som den omedvetet eller indirekt uppfyller. Det kan självklart vara så att förhållandet inte går att rädda och det är svansången man går igenom. Men om man som bedragen känner att man hela tiden skapar nya scenarios eller faller tillbaka i det som ens partner säger har berättat allt om flera gånger så kanske man skall ta sig en funderare på ifall det kanske är så. Dvs att det faktiskt inte finns något mer att berätta och tvivlet samt misstänksamheten kanske bottnar i något annat.

Som Goteye sjunger " You can get addicted to a certain kind of sadness. Like resignation to the end, always the end".  Det är svårt. Inget snack om saken. Men allt har sina gränser och man kan inte leva i ett tvivel. Speciellt ett som man kanske har skapat och när själv. Det är detta jag menar.  

Fool. Jag säger inte emot dig  Vi pratar om samma sak fast från olika håll. Men jag får även känslan här att någon borde har berätta allt för någon men aldrig gjorde det. Vilket visade sig sen. Men jag kanske har fel.

Jag tror på att man har en större chans att ta sig igenom den jobbiga perioden om man förstår varför man reagerar och tänker på det sätt man gör. Då kan man även hitta metoder att lindra och kanske även få stopp på de jobbiga tankarna och känslorna. Typ det som KBT bygger på. Jag kan förstå att man vill snabbspola fram förbi det jobbiga man befinner sig i. Man får höra att det går över eller blir lite lättare efter en tid, men det hjälper inte så mycket när man är mitt uppe i det. Kanske önskar man att man kunde lägga sig och sova et par månader och när man vaknar så känns det lite lättare. Det går självklart inte utan det hela är en process som man msåte gå igenom precis som du skriver.

Trots att det är oerhört jobbigt så finns det något positivt i det hela och det är att man under denna resa utvecklas, lär sig och växer som människa. Och denna resa kommer att vara en berg-och-dalbana av bättre och sämre dagar.   

För att det inte skall tolkas fel: Nej, jag föredrar öppenhet och sanningen även fast den kan göra ont.