Att komma över omöjlig kärlek

Fullt medveten om att otrohet är fult och att jag är väldigt egoistisk och att jag får skylla mig själv men det löser tyvärr inget i dagsläget. Min man vet för övrigt i princip vad som skett (jag har berättat att jag är kär i en annan men inte hur långt vi gått - men det har han nog ändå räknat ut. Dock bryr han sig inte - han är inte heller särskilt nöjd med äktenskapet). Att skiljas låter rätt och lätt men svårare när man tänker på hur det kommer påverka vårt barn.

En fd affär som aldrig fick visa var det kunde leda till kommer alltid att finnas kvar i minnet som "Tänk om vi kunde.." eller "Undrar hur vi hade..." Det är precis som med den den flirten, blicken från någon som lovade något men som aldrig följdes upp. Det är en bit av livet att inte alltid kunna styra och ställa över allting som sker och alltid kunna välja det bästa.

I ert fall så "plockade ni russinen ur kakan", dvs era möten skedde helt kompromisslöst, utan krav eller vardagsmåsten. Ni kunde välja tillfällen och då var ni båda på rätt humör, hade byggt upp förväntningar som inte var svåra att uppfylla och inget annat kunde störa er. Precis det som sker i en förälskelse då det mest tråkiga plötsligt kan bli roligt med rätt sällskap.

Som har sagts tidigare så har både du och han något som måste lösas på hemmafronten. Det framgår inte om du har varit redo att lämna men han verkar inte vara det. Samtidigt som han säkert inte har något emot att vid vissa tillfällen kanske fortsätta att träffas spontant (kommer att visa sig så småningom). En sak är säker och det är att eran affär inte på något sätt gynnar eller förbättrar problemen på hemmafronten. Snarare tvärtom. Det missnöje/besvikelse som du tidigare visade mot din man (och han mot dig) och som rann ut över det mesta i hemmet la sig säkert när du träffade honom och sedan föll. Eftersom det hemma då inte längre låg i fokus och du fick det du saknade från den andre istället. Precis som för honom själv.

Däremot så kan affären ha lyft fram din livssituation i ljuset och att du nu vet vad det är som du har saknat. Visst, själva förälskelsen är en sak men någonstans så visar det på hur det faktiskt skulle kunna vara. Men frågan är om dessa sidor som finns hos den andre som du saknar hos din man - om du skulle kunna flytta över dem till din man från den andre - skulle din man återigen bli nr1? Eller är det så att nu är Pandoras Box öppnad och du känner att du har lev i nån typ av limbo som du nu har vaknat upp ifrån?

Förälskelse är en oerhörd stark kraft. Vi slutar tänka med huvudet och låter hjärtat styra lite för mycket. Dessutom vill vi intala oss att den andre är den perfekta partnern. Vi ser i princip bara positiva saker och ev "brister" sopar vi under mattan eller tror vi att vi kan ändra. När vi är i det läget så blottar vi oss, visar vad vi tycker om/inte tycker om och saknar och den andre gör då allt för att uppfylla det. För vem vill inte vara den perfekta partnern? Det i sin tur gör att vi speglar oss i den vi förälskat oss i vilket egentligen är en egotripp på sitt sätt.

Du sitter fortfarande fast i förälskelsen. Den kommer inte bara stängas av utan sakta klinga av om du tillåter det. Att fortsätta att träffas under avtändningen förlänger processen. Det behövs en avgörande punkt för att  något skall hända. Det kan t.ex vara att den ena/båda beslutar sig för att avsluta av någon anledning. Denna anledning kan vara att man blir påkommen, man upptäcker med tiden att det bara var en förälskelse och inget mer, man börjar fundera på vad det är man kommer att lämna osv. . Mao, det måste finnas en motivation att gå vidare på varsit håll. Det kommer inte ta bort känslorna men står man inför fakta så är det lättare att gå vidare.

Du får nog ta dig en funderare på hur du och din man skall få ordning på det som inte funkar hemma. Den andre har valt att fortsätta med sin fru och du måste nu fundera på hur du vill göra med din man. I det tänk som du skall ha nu får inte den andre just nu vara ett val.

Vad det handlar är att du har valen att 1) ta tag i det som inte fungerar hemma på riktigt om det så kräver terapi mm. Din man måste inse att klockan är slagen och att det är nu eller aldrig. Val 2) bygger på att man känner att det som har hänt krasst visar att du är färdig med din man, att du inte längre vill/orkar kämpa för ert förhållande och du nu vill gå skilda vägar. Dvs att du inte gör det för den andre utan för din egen skull. Om dina vägar korsar den andre någon gång i framtiden är en sak men detta val måste bygga på att du är 100% säker på att du vill leva själv och klarar av det oavsett om den andre finns med i ditt liv eller inte.

Kom ihåg att de flesta av oss någon gång blir attraherad alt förälskade i någon annan än vår partner under vårt liv. En del låter det stanna vid just attraktion, en del löper linan ut helt och det slutar med otrohet. Din historia är inte skriven ännu och du kan fortfarande påverka utvecklingen. Du måste dock fronta er situation hemma med objektiva ögon. Om du inte gör det så kommer du fortsätta att vara "frånvarande" med din man och han kommer att stämma i bäcken dvs inte göra de förändringar som du längtar efter. 

Visst blir man sugen på att berätta för den andres fru? Jag tycker inte om att män får bete sig precis hur som helst, och kvinnor också förstås. Men det verkar som att kvinnor skiljer sig när de blir kära i någon annan och inleder en relation med någon annan. Männen blir rädda och stannar kvar. 

Håller ni med? Och visst vill man att den andra ska veta? Annars får den bedragne inte en chans att välja, utan blir bara lurad på hela livet.  

Anonym (?): ja, det har jag fantiserat mycket om. Jag tycker som du skriver att hon har rätt att få veta allting för att själv kunna bestämma om hon vill fortsätta leva med honom. Men jag har kommit fram till att det inte är min sak att berätta, att jag inte ska skada henne och deras familj mer än vad jag redan gjort. I synnerhet inte nu när jag dessutom har brutit upp från hennes man. Eftersom vi bor i samma std är jag alltid lite rädd att träffa henne. Men som sagt, emellanåt har det tjänat som ren terapi för mig att tänka ut sätt att avslöja omfånget av det hela för henne.

Jag känner inte att jag har tagit något beslut och valt det ena eller det andra ännu. Däremot var jag tvungen att välja bort min älskarinna för att kunna fatta ett riktigt beslut om jag ska stanna kvar i mitt förhållande. Jag behöver utvärdera det utan att hela tiden referera till en drömvärld. Det jag tycker nu är att det är tråkigt att min älskarinna är ute ur bilden om jag nu skulle komma fram till att jag vill lämna, men jag kan samtidigt inte ge henne hopp att jag lämnar. Hon har väl säkert gått vidare och skaffat sig en ny nu när hon är fri. Nu när jag funderar så blir det mellan alternativen stanna och satsa eller leva själv. Förut visste jag att min älskarinna fanns om jag lämnade, men nu finns hon inte där längre och det känns sorgligt.