Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Självklart är det bra om han ber om hjälp, men om du vet något om depressioner och att gå in i väggen så vet du oxå att det inte alltid är så enkelt då man inte fungerar som normalt. 

Hur som.. Det var inte så du uttryckte dig i din första kommentar, som var den jag svarade på. Då skrev du så här:

"Tycker fruktansvärt synd om barnen som har föräldrar som har skaffat dem men inte orkar ta hand om dem ordentligt, vad är din man för mes om han blir psykiskt sjuk för att han måste ta hand om sina barn?

Jag var 23 år nr jag blev ensam med två små barn utan någon avlastning alls, inte gick jag in i väggen för det, jag bet i hop och gjorde det som krävdes för att mina barn skulle ha en normal barndom fast att de inte hade sin pappa i sitt liv.

Vet flera andra som också har blivit ensamna med sina barn men klarar det utan att bli psykiskt sjuka, att han dessutom har dig som stöd och hjälp gör det hela bara mer konstigt och tragiskt, som sagt stackars ungar. "

Och ja, jag kvarhåller att det var en rätt elak och empatilös kommentar... 
Han är en mes som blir psykiskt sjuk för att han måste ta hand om sina barn...
Du gick minsann inte in i väggen för att du fick ta hand om dina barn på egen hand, du bet ihop. 
Och han är tragisk och konstig som inte klarar det trots att han har TS hjälp..

Vari ligger empatin och respekten i dessa ord, och på vilket sätt uttrycker du här att du har förståelse för pappans mående men att han borde söka hjälp för att kunna ta hand om sina barn?
Just asking....  

Men hur lätt är det att erkänna att man inte kan, att man inte orkar, att det inte fungerar längre? Hur många känner du som frivilligt ber om hjälp när de håller på att gå under? Som ärligt svarar "Jag mår skit" på frågan om hur man mår? Nej, folk håller masken, man håller fasaden uppe tills man totalkraschar i många fall och då är det tyvärr ofta för sent.

Visst är det tragiskt när det blir så.. Sen är att gå in i väggen, eller maladaptiv stressyndrom som det heter på finspårket,  inte psykisk sjukdom på det sättet. Enda likheten är att man inte reagerar och tänker som man borde göra... Och då händer det att barn kommer i kläm.. Tragiskt.. men inget man kan skuldbelägga för. 
På samma sätt som du inte kan skuldbelägga en förälder som är med i en bilolycka och hamnar på sjukhus och inte hade möjlighet att fixa barnvakt inför sjukhusbesöket.
Lite förståelse för människors mående och varande skulle dock säkert underlätta både för dom som mår dåligt och för deras barn.

Men det är ju bra att vi kan enas om att TS gjorde en positiv skillnad i barnens liv.  

Och varför gör man det?
Jo för att man blir bemött på det sätt som anonym och flera andra bemöter TS sambo här.
Han blir kallad för mes, dålig förälder och jag vet inte allt..
Klart som fan att man inte ber om hjälp när det är "hjälpen" man får.  

Så är det säkert :)

Men det är väl det där om hur man tolkar TS som är intressant, och varför man tolkar olika då hennes ord är exakt likadant skrivna oberoende av vem som läser dom.
Jag ser helt enkelt inte hur TS har behandlat barnen illa...  eller gjort skada... Inte utifrån det som skrivits hittills i alla fall. 

Jag tycker det är jätte spännande hur vissa kan tolka det jag har skrivit är att jag har gått in som en ångvält och ändra hela barnens världsbild för min egen skull. Trots att detta faktiskt står. Men det räcker tydligen fortfarande inte? För jag ska älska och ta hand om dem bättre än och ännu mer än en biologisk förälder, annars kan jag bara skita i det hela? Och detta ska jag göra från första stund!? Det är konstigt att ni glömt att kommentera att jag minsann inte får ge upp och gör slut på förhållandet! För då skulle dessa barn förlora den andra personen som de självmant kallar för mamma...

Enligt många här så ja du ska älska och ta hand om bonusbarn från första stund, har du egna biologiska barn ska du helst älska dom mindre än bonusbarnen annars är du en elak häxa. Plus att du ska älska biomamman som din bästa väninna skitsamma om hon beter sig som ett svin/häxa/moster..

Har gjort en liknande resa som din, sambon hade/har noll regler för barnet, barnet skulle/ska alltid vara viktigast, höras mest, få mest , få sin vilja igenom osv. det har slutat med att jag tar inget ansvar för hans barn, VV går vi omkring i en slags konstlad fred. Jag har tack och lov fått igenom lite regler kring gemensamma utrymmen annars skulle det vara cartoon på tv 27/7. Käkas nudlar 7 dagar iveckan. Huset skulle vara dagis/fritids 24 timmar om dygnet (vilket inte funkar när man jobbar nattskift).

Bitter jodå 

Men alla ska hårddra så jävla mycket.. !

Svart eller vitt liksom. Det finns grå zoner !
Ingen jag sett hittills tycker att ungar ska få bestämma allt, synas höras över alla andra, ta över hushållet bete sig som förvilda galningar, inte ha några regler osv osv.. Human hantering av situation, barn och bioföräldrar.

Det handlar om mjuk kärlek. Inte hårt hat eller total släpphändhet. Rättvisor inte orättvisor. 

 

Fast posten du citerar menar ju att ingen argumenterat för att barn skall få ta över. Att barn vill ta över (om de inte lärs annat) är ju ganska naturligt... Barn har sällan någon större förståelse för kostnader, varför det kan verka helt rimligt att de också skall få en ny mobil. Enklast är att vara konsekvent och tydlig i alla regler, då behöver sällan  varken reglerna eller föräldrarna vara drakoniska....
Har man dock 'missat tåget' och barnen redan lärt sig att de kan 'få allt' (saker, vad de vill göra etc) så har man troligen en lång resa framför sig innan man är på spåret igen.. 

Barn vill ha grejer...även om de är 11 år... Ja de är avundsjuka, social kontroll över ha-begär och känslan att andra har mer än en själv lär vi oss inte när vi är 11. För en 11-åring är 'ihoptjänade pengar' fortfarande lite halvabstrakt, speciellt när det handlar om dyrare saker. Läs lite på FL och du hittar många exempel på där vuxna kvinnor inte lärt sig det ännu...
Reaktionen kommer att komma, men hur 'ihållande' den är (dvs, blir det 'tjat') beror på hur konsekvent man är...där kan man ju 'gräva sin egen grav'. Men skulden ligger då på den vuxne, inte barnet man själv uppfostrat 'fel'.  

Du är modig som pratar om det som det ÄR. Så få som gör det, "skiten" skall slås in i guldpapper och rosa band. Jag har gjort en rad såna inlägg här på familjeliv med. Mycket bra gjort av dig!! Jag kanske är den värre sorten än dig.

Jag har sett bioföräldrarnas hyckleri och många projicerar sina egna "fula känslor" och tillkortakommanden som föräldrar på oss styvisar.

Om jag inte vill ha barnen på halvtid så säger de "huuuur kan du ta pappan från barnen"?? Fast biomamman gjorde ju exakt det när hon skrev under skilsmässopappren, tog pappan ifrån barnen på 50%. Så hur kan min önskan att ha dem 25%mindre vara värre än att hon skrev under papper som tog pappan ifrån barnen på 50%.

När min man och hans ex levde med varandra så vaktade hon föräldradagarna som en hök. HON som skulle vara hemma och han som fick jobba långt över heltid för att försörja familjen. NU efter skilsmässan hävdar hon hur oooooootrligt viktigt det är att han har barnen HALVA TIDEN. Det var inte det minsta viktigt när de var gifta. DÅ var han endast en inkomst. 

Min mans ex har hotat med att "ta hela vårdnaden" så fort han inte gjort som hon tycker och vill - hon som anser sig ha ensamrätt på uttolkningen av "barnens bästa". Hon drog honom till socialen mot hans vilja, i tron att hon nu skulle "jävlas". Men när de kom dit sa han. "Okej, du hävdar ju att du är vääääärldens bästa mamma och jag sämsta pappan någonsin. Så det är nog bäst att barnen är hos dig 75%". Hon kom av sig helt och nu var hon tvungen att stå till svars för att hon är sån fantastiskt mamma och som vill ha sina barn "all tid". Hon har på alla sätt värjt sig från detta men vägrar säga att hon inte vill utan kommer med världens alla anledningar till att inte ha sina barn mera. Att hon skulle gå upp i tid och jobbar mera, men vi mötte hennes pappa på stan som sa att hon blivit arbetslös. 

Jag vill inte heller ha mina bonusbarn. De är en börda för mig, min relation och de tillför mitt liv extremt lite positivt. Jag önskar att de inte fanns. Jag kunde inte på nått sätt sätta mig in i hur det skulle vara att leva med någon annans barn. Det går inte föreställa sig. För föreställa sig gör man med hjärnan och att leva med någon annans barn skapar massa känslor. Många säger "med din inställning" - men det har inte med den att göra. Jag har provat ALLT inställningar men mina känslor förändras inte. De är "vill INTE ha dem i mitt liv".

DET är dock inte detsamma som att jag inte lägger massa energi på att de ska få det så bra som möjligt. Föräldrarna har tagit sig ordentligt med vatten över huvudet. 

Du skrev nått om att "hon gillar små barn mera" och därför inte stöttar deras utveckling. Det gav mig en aha-tanke då barnens biomamma gör precis så med. De två äldsta barnen hålls tillbaka i utvecklingen och jag försöker stötta dem i små steg mot "självständighet", men mamman räds dessa och motarbetar. Biomamman är själv mycket osjälvständig. 40 år och inte levt en dag självständigt i hela sitt liv.

Tufft för oss styvisar och sällan och aldrig får vi cred för det vi gör TROTS ATT VI INTE VILL HA DEM I VÅRT LIV!

 

Att vårt sovrum blev en barnfrizon hade att göra med att vi vuxna behövde en plats som bara var våran, där vi inte behövde oroa oss för att trampa på en leksaksbil mitt i förspelet. Tiden, oron och energin vi ha lagt på dessa barn för att de ska ha det så bra som möjligt trots deras mammas terror, har var övermäktig och vi behövde en plats att vårda vårt förhållande på. Vi har lyxen att ha ett stort hus med många rum vilket innebär att vi i stort sätt aldrig är i vårt sovrum när barnen är vakna. Dock så får barnen självklart komma in och prata med oss vuxna i vårt sovrum om vi gör något där, men det är inget ställe barnen får vara ensama på eller ha som lekplats. Vårt sovrum är oxå det ställe där jag drar mig undan om jag vill vara i fred. Där får ha mina saker i fred som jag är lite extra rädd om. 

En fantastisk man som inte orkar med sin vardag utan att låta en annan kvinna styra upp hans liv. Jo han är nog tacksam att han slipper själv. Väldigt vanligt att männens nya tar över den rollen hans förre detta fru axlade. Väldigt bekvämlighet.

Alla kan må dåligt men man ska inte skita i sina barn och låta någon nya kvinna/man som barnen inte kan välja få ta över. Går man till psykolog/kurator eller ber om hjälp utifrån har man alltid rätt att byta person tills man känner sig bekväm med den. Barn har inte den rätten när det kommer till mammas/pappas nya partner.