Anonym (styvmor)

Äldre 26 Mar 13:05

546 svar

Jag är bonusmamman ni älskar att hata

1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.

Så nu varsegoda att börja hata mig!

Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

...så nu, vasegoda!

Anonym

Äldre 28 Mar 09:27

#301

Iam skrev 2013-03-28 09:24:33 följande:

Jo då, jag har läst allt.
Jag tvekar dock på att du verkligen läst, mer än det du själv pillar in mellan raderna. Och det vet ju både du och jag, ja jag förutsätter att du är hyfsat intelligent, att det du läser mellan raderna har inget med ts verklighet att göra. Det du läser mellan raderna är det du hittar på, för allt som läses mellan rader är antaganden, fördomar och hittepå.

Även jag. Du med dina glasögon och jag med mina. Jag läser vad som står, läser inget mellan raderna som du verkar ha stor kunskap om.

LFF

Äldre 28 Mar 09:28

#302

Anonym (styvmor) skrev 2013-03-26 13:05:04 följande:

1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.

Så nu varsegoda att börja hata mig!

Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

...så nu, vasegoda!

Till Anonym som inte tror att tex Iam inte har läst texten eftersom hon inte tycker att TS inte behandlar barnen illa:

Var i det understrukna finns det saker som säger att TS näst intill psykiskt misshandlar sina bonusbarn som vissa av er verkar tycka? I att barnen fått regler och måste bete sig efter sin ålder? Att fokuset på familjen var att ALLA skulle må bra? Att TS brydde sig om pappan så pass att hon insåg att om pappan också kraschar så kommer inte barnen ha någon alls? Att TS sätter barnen främst och ser till att de har det så bra de kan eftersom de inte valt att bli födda?

Vari hittar ni era fantasier om att TS hatar sina bonusbarn bara för att hon tycker de är mer jobbiga än underbara? Tycker ni att alla andra ungar är underbara jämt och ständigt? Barn ni inte fött själva? Eller kan ni tycka att de kan vara ena jävla "skitungar" ibland? Varför är det acceptabelt av en biomamma att tycka att barnen är skitjobbiga men inte för en bonusmamma som inte har nåt på myskontot att ta av?

Iam

Äldre 28 Mar 09:30

#303

Anonym skrev 2013-03-28 09:27:32 följande:

Även jag. Du med dina glasögon och jag med mina. Jag läser vad som står, läser inget mellan raderna som du verkar ha stor kunskap om.

Då vill jag veta var det står att barnen inte får trygghet eller kärlek. Jag vill också gärna veta var det står att dom är förpassade till sina rum, och var det står att dom inte är prioriterade när dom har behov av det.

Citera gärna ts så jag kan läsa och även jag förstå hur hemsk hon är som gör detta.

LFF

Äldre 28 Mar 09:32

#304

lightfish skrev 2013-03-28 09:19:52 följande:

LFF
Är du också "styvmor"?

Själv tror jag på samsovning som metod att ge barn närhet och trygghet. Särskilt om barnet/barnen varit med om svåra saker...
Sen tycker jag att det är väldigt märkligt att barnen inte ska få leka i vardagsrummet...jag tycker det är super att ha en lekhörna här i vardagsrummet så att barnen kan vara där vi vuxna är.

Nej, jag är ett styvbarn. Ett barn med separerade föräldrar sen jag var 2. Ett barn där min mamma levt med samma man i 30+ år och där vi har haft otaliga konflikter han och jag eftersom jag aldrig sett honom som nåt annat än min mammas sambo trots att han kom in i mitt liv strax efter mina föräldrars separation. Ett barn som aldrig förstått varför jag ska lyssna på honom för fem öre. Ett rent ut sagt skitjobbigt styvbarn, i synnerhet efter jag fyllde 11-12 nånstans.

Varför måste samsovningen ske i föräldrarnas säng? Varför kan den inte ske i det berörda barnets säng? Det var där jag och mamma ofta sov, eller hon låg med tills jag somnat just eftersom jag var en väldigt rörlig sovare som tog väldigt stor plats. Dessutom var jag då, som nu, en veritabel kamin när jag sov. Inte speciellt skönt alla gånger.

Anonym

Äldre 28 Mar 09:32

#305

Iam skrev 2013-03-28 09:30:36 följande:

Då vill jag veta var det står att barnen inte får trygghet eller kärlek. Jag vill också gärna veta var det står att dom är förpassade till sina rum, och var det står att dom inte är prioriterade när dom har behov av det.
Citera gärna ts så jag kan läsa och även jag förstå hur hemsk hon är som gör detta.

Läs Ts inlägg. Det är ingen idé att försöka förklara för en som redan har bestämt vad som står.

Oldie

Äldre 28 Mar 09:34

#306

LFF skrev 2013-03-28 07:53:57 följande:

Måste man älska någon annans ungar bara för att man älskar deras förälder? Kan man inte tycka att ungar man bor med är jobbiga mer än de är goa och ändå gilla dem skarpt? Kan man inte gilla ett barn utan att älska det? Och om man inte älskar barnet så är man per automatik känslokall och hatar det? Att de inte tillåter barnen i sovrummet betyder ju inte att barnen inte får trygghet från pappa när de är ledsna, drömt mardrömmar etc. Pappa kan ju faktiskt komma och lägga sig i det barnets säng istället. Det är också närhet.

Kan inte annat än att hålla med dig!

MinaE skrev 2013-03-28 08:49:54 följande:

I en "berättelse" finns alltid underförstått, eftersom en berättelse skapar en bild. Bilden tolkar man sen utifrån sina egna referenser.
Så- Min tolkning är att ts "står ut" och att pappan är en klenis. Att "stå ut" är för barn i den situationen de befinner sig i, inte ok. För det räcker inte.
Då tror jag ( Obs, tror ) att det är bättre att de bor själva med sin pappa.

Ja eller kanske inte alltid något underförstått...
Man kan ju välja att läsa det "författaren" skriver också utan att lägga in sina egna referenser.
Exempel, det var en solig dag och Olle gick på ängen och plockade blommor.
Då kan jag ju inte utgå från att stackars Olle kommer få solexem, fullt med fästingar och kanske bli biten av en orm för att det har hänt mig. Författaren har säkert inte skrivit det mellan raderna....

Man kan ju som människa försöka vara lite objektiv, att inte direkt tro det värsta om sina medmänniskor, visa lite ödmjukhet och försöka sluta läsa in det värsta mellan raderna om man vet att det är något man har lätt att göra.
Kanske vända det hela till, om jag bara ser hat mellan raderna, finns inte svart på vitt men jag vill få det till det, vad säger det om mig? Vad har jag för erfarenheter och hur färgar det mig som person?

Iam skrev 2013-03-28 08:55:26 följande:

Jag vet inte din bakgrund, men uppenbart är att du läser in väldigt mycket som inte står.
Och sen blir du förbannad över det du själv hittat på. Låter det vettigt?
Nej.
svårare än så är det inte

Och jag kan säga dig att mina barn skulle få en "strängare" uppfostran än mina bonusar, just för att jag då faktiskt har rätt att bestämma på ett helt annat sätt. Och det har inget alls med brist på kärlek eller trygghet att göra. Tvärtom.

Håller med!

LFF skrev 2013-03-28 09:16:40 följande:

Och åter igen, man KAN ge trygghet på 2000 andra sätt än att barnen får fri tillgång till pappas sovrum. Behöver barnen närhet så kan pappa komma till barnets rum.

Själv tycker jag det verkar bra att barnen fått regler att förhålla sig, att nån bryr sig om att styra upp barnen eftersom ingen annan verkar ha haft orken att göra det. Och nej, TS har inte sagt att barnen bara ska hålla sig i sina rum, TS har sagt att man inte beter sig hur som helst i vardagsrummet och att pappas sovrum är pappas sovrum.

Men vi kan vara överens om att vi inte är överens helt enkelt. I min värld hänger inte barnens trygghet och bekräftelse på att de får göra som de vill.

LFF, en tumme upp från mig med!

Anonym (.)

Äldre 28 Mar 09:35

#307

TS, jag tänker inte hata dig. Allt du skrev...det kunde lika gärna vara jag.

Det är jag och vi i varenda beskrivning. Allt det där har vi upplevt och gjort. Biomamman är iof inte psyk sjuk..hon har ADD i min historia. Också ointresse av barnen så att allt förväntas lämpas på mig i slutändan.

Den stora hade och har uppmärksamhets problem, den lille var också ett tjurigt och tyst troll. Visade sig efter några år att han har ADHD. Nu fattas det bara att den stora har något mer än bara uppmärksamhetsproblem.

OCH jag älskar inte mina bonus barn. Men jag är ändå trevlig, sköter dom samt ger dom en känsla av familj. Men jag älskar dom INTE. Jag älskar mitt eget barn vi har gemensamt.
Jag har gått igenom såååå mycket under nästan ett decennium. Har bonusbarn som tycker om mig...och ibland kallat mig för mamma. Har poängterat att dom får kalla mig vad de vill men att de har en egen riktig mamma.

När jag handlar kläder till mitt eget barn..då kan det slinka med något till bonusbarnen med. Bara för att det var bra pris och ser snyggt ut, liksom passa på.

Tänk att biomamman till och med gick till rätten för att få slippa ha barnen så ofta. Vilket patetiskt fall.

Så nu sitter jag här med allt över halsen. Bonusbarn som bara vill ha uppmärksamhet, är borttappade, har mentala handikapp, kräver, är otacksamma, vill bara vara i familjen när det passar dom, vara falska och ljuger...syftar på den stora.

Den stora har otroligt nog viljat att jag adopterar väldigt länge nu. Och önskemålet står fortfarande kvar...och vill liksom inte träffa sin biomamma mer. Men jag vill inte adoptera. Min man och barnen...samt vissa andra förväntar sig detta.

Iam

Äldre 28 Mar 09:38

#308

Anonym skrev 2013-03-28 09:32:51 följande:

Läs Ts inlägg. Det är ingen idé att försöka förklara för en som redan har bestämt vad som står.

Du kan alltså inte påvisa var det du påstår dig ha läst går att finna?

Bra, då vet vi.

Anonym

Äldre 28 Mar 09:44

#309

Anonym (.) skrev 2013-03-28 09:35:48 följande:

TS, jag tänker inte hata dig. Allt du skrev...det kunde lika gärna vara jag.

Det är jag och vi i varenda beskrivning. Allt det där har vi upplevt och gjort. Biomamman är iof inte psyk sjuk..hon har ADD i min historia. Också ointresse av barnen så att allt förväntas lämpas på mig i slutändan.

Den stora hade och har uppmärksamhets problem, den lille var också ett tjurigt och tyst troll. Visade sig efter några år att han har ADHD. Nu fattas det bara att den stora har något mer än bara uppmärksamhetsproblem.

OCH jag älskar inte mina bonus barn. Men jag är ändå trevlig, sköter dom samt ger dom en känsla av familj. Men jag älskar dom INTE. Jag älskar mitt eget barn vi har gemensamt.
Jag har gått igenom såååå mycket under nästan ett decennium. Har bonusbarn som tycker om mig...och ibland kallat mig för mamma. Har poängterat att dom får kalla mig vad de vill men att de har en egen riktig mamma.

När jag handlar kläder till mitt eget barn..då kan det slinka med något till bonusbarnen med. Bara för att det var bra pris och ser snyggt ut, liksom passa på.

Tänk att biomamman till och med gick till rätten för att få slippa ha barnen så ofta. Vilket patetiskt fall.

Så nu sitter jag här med allt över halsen. Bonusbarn som bara vill ha uppmärksamhet, är borttappade, har mentala handikapp, kräver, är otacksamma, vill bara vara i familjen när det passar dom, vara falska och ljuger...syftar på den stora.

Den stora har otroligt nog viljat att jag adopterar väldigt länge nu. Och önskemålet står fortfarande kvar...och vill liksom inte träffa sin biomamma mer. Men jag vill inte adoptera. Min man och barnen...samt vissa andra förväntar sig detta.

Förstår inte. varför är pappan inkapabel att ta hand om sina egna barn? Och hur kommer det sig att allt "lämpas över på dig" samtidigt som du låter det slinka ner något plagg till hans barn när du handlar kläder till ditt egna?? VEM köper kläder till barnen? Något enstaka plagg klarar man sig inte långt på.

Ingen kan tvinga henne att ha barnen mot sin vilja.

Otacksamma? Borde de känna tacksamhet för att de har usla föräldrar och vuxna omkring dem som inte kan ge dem vad de behöver för att må bra?

Iam

Äldre 28 Mar 09:55

#310

Jag tycker att alla anonyma, i denna tråden och alla andra trådar på detta forum, ska bli familjehem. Sen ska ni ta in ett par ungar, och älska dom lika villkorslöst som era egna. Och det räcker nu inte med att ni ger dom kärlek, ni måste verkligen känna in i själen denna stora kärlek som gör att ni aldrig någonsin kan bli arga eller trötta. Sen ska ni självfallet sova med dessa barn, även när dom kommer upp i åldern, annars betyder det att ni förpassar dom och ger dom en otrygg tillvaro. Om dom hoppar i soffan, är otrevliga eller beter sig illa får ni absolut inte säga ifrån. Kom ihåg att dessa barn kan må dåligt av att leva som vanliga barn.

Det är enligt det jag läser i detta forumet enda chansen för dessa barn att få det barndom dom så klart förtjänar.

Fast, ni är ju säkert familjehem allihop redan, och gör all detta. Eller hur?

Jag är bonusmamman ni älskar att hata

INNEHÅLL