• Anonym (styvmor)

    Jag är bonusmamman ni älskar att hata

    1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

    2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

    3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

    4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
    Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

    5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

    Så nu varsegoda att börja hata mig! 

    Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

    1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

    2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

    3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

    4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

    5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

    ...så nu, vasegoda!

  • Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata
  • LFF
    Iam skrev 2013-03-28 11:13:16 följande:
    Vad har det med saken att göra? 
    Sängen alltså?

     

    Att om man ligger med en förälder så ska man per automatik bli en förälder till eventuella barn men du får inte ha en åsikt om hur familjen styrs om den nuvarande ordningen inte fungerar?
  • Iam
    LFF skrev 2013-03-28 11:15:04 följande:

    Att om man ligger med en förälder så ska man per automatik bli en förälder till eventuella barn men du får inte ha en åsikt om hur familjen styrs om den nuvarande ordningen inte fungerar?
    Ahh... 
    Då vet jag... vad jag inte ska hålla med om :)  
  • MinaE

    Märk väl : 

    Vi talar i tråden om då den ena föräldern är dysfunktionell..!

    Psykiskt sjuk mm.

    INTE om två fungerande föräldrar som skilt sig och håller sams. 


    Iam Mina
  • Iam
    MinaE skrev 2013-03-28 11:51:36 följande:
    Märk väl : 

    Vi talar i tråden om då den ena föräldern är dysfunktionell..!

    Psykiskt sjuk mm.

    INTE om två fungerande föräldrar som skilt sig och håller sams. 
    Jadå.. det är det jag diskuterar oxå. 
  • MinaE
    MinaE skrev 2013-03-28 10:43:09 följande:
    Jag vill poängtera att jag inte alls tycker det finns anledning att tycka illa om ts, hon gör säkert så gott hon kan i enighet med situationen, såsom hon upplever den.

    Men jag anser att man som bonusmamma har ett enormt ansvar, ansvaret att ta hand om icke biologiska barn, det ansvaret kräver nästan mer än av bio föräldrar då det inte finns den trygga "blodsbindningen" som på ett sätt är per automatik till en bioförälder.
    En bioförälder kan vara arg och tycka att barnet är skitjobbigt på ett annat sätt än en bonus, skillnaden finns även om många av er vägrar inse det. Hos barnet finns en skräck att liksom inte räcka till att göra fel och att inte kunna "leva upp till ". På ett annat sätt än hos biobarn. I svårare fall må hända även biologiskt, men inte i det aktuella här på den här tråden, där vi pratar om just det som ts handlar om. Det lite mer normala.

    Klarar man inte att axla det ansvaret man har, och inte kan ta på sig den enorma känslomässiga utmaningen.
    Då ska man helt enkelt inte vara bonusmamma. För det handlar om utformningen av en ny människa som präglas för alltid. ( Det blir liksom en programmering i hjärnan som skapar ett känslomässigt mönster. Som inte bara går att tänka bort och slå ifrån sig.) 
    Motståndet är rätt stort eftersom barnet har andra gener, vanor, beteende osv redan med sig i sitt bagage.

    Kort sagt: Kan man inte älska och kliva in i en familjs liv med barn med silkesvantarna på, gör det inte. Gå vidare och låt familjen passera tills det kanske kommer en ny förbi som klarar det.

    Jag har själv ett bonusbarn som förvisso är vuxet nu. Jag har aldrig (såklart)  älskat det på samma sätt som mitt eget, det där självklara sättet man får då man har ett eget barn liksom, men jag har aldrig gjort skillnad. Aldrig rufsat om tillvaron. Jag har smugit in och anpassat mig själv tills vi alla fasats in.
    Jag har aldrig nånsin bråkat med hans biomamma, skulle aldrig falla mig in. Även om hon är psyksjuk, för det är hon. Dessutom parkbänks alkis.
    Det är hans mamma. Jag har tagit hand honom. Mamman och han /deras liv har jag lämnat till de. 
    Och han har ALLTID varit önskvärd !  Och bott med oss på heltid, pga mammans situation.
    Det skulle aldrig falla mig in att döma henne för hur hon är, det angår inte mig alls. Det som angår mig det är min bonusson. Och hur han mår.
    Alla barn är jobbiga, så även mitt. Inget fel i att tycka det, men det handlar om den överförda outtalade "icke önskvärd" känslan som absolut är överförbar. Har man den -Gå vidare. 

    Jag har lärt mig med tiden att älska honom för den han är. Som människa. Och jag kommer alltid finnas här för honom.

    Min åsikt är att det är jag som är vuxen, så jag får rätta munnen efter matsäcken, bonusen är ett barn. Alltså är barnets välmående på alla plan mitt ansvar eftersom jag kliver in och ska leva i aktuell familj. Det handlar såklart i längden om att ge och ta. Men inom rimlighet och tids nog. 

    Tänk er för.. !

     
    Ts bonusbarn har en icke frisk mamma ( enligt vad hon säger ) 
    Så även mitt.

    Mitt inlägg handlar därför om skilsmässo barn som lever i en svår konflikt eller har en förälder som inte fungerar av anledning. Mao de sköra lite mer behövande barnen som oftast därmed kräver en större omvårdnad.

    Inte skilsmässobarn som har två fungerande föräldrar i harmoni som kan prata och inte bråkar, som kan komma överens för barnens bästa mm. 

    Ja, jag har höga krav, de höga kraven kommer sig av att jag värnar om barns psykiska hälsa och väl och ve. De oskyddade barnen utelämnade till de vuxnas ansvar. Och därmed många gånger de vuxnas dumheter.
    Dumheter som ofta beror på ren affekt, svartsjuka och avundsjuka.
    Jag anser dessutom att mina höga krav är helt adekvata i förhållande till det stora ansvaret vi har som vuxna i en värld full av behövande små barn. 
     
    Iam Mina
  • Iam
    MinaE skrev 2013-03-28 12:03:07 följande:
    Ts bonusbarn har en icke frisk mamma ( enligt vad hon säger ) 
    Så även mitt.

    Mitt inlägg handlar därför om skilsmässo barn som lever i en svår konflikt eller har en förälder som inte fungerar av anledning. Mao de sköra lite mer behövande barnen som oftast därmed kräver en större omvårdnad.

    Inte skilsmässobarn som har två fungerande föräldrar i harmoni som kan prata och inte bråkar, som kan komma överens för barnens bästa mm. 

    Ja, jag har höga krav, de höga kraven kommer sig av att jag värnar om barns psykiska hälsa och väl och ve. De oskyddade barnen utelämnade till de vuxnas ansvar. Och därmed många gånger de vuxnas dumheter.
    Dumheter som ofta beror på ren affekt, svartsjuka och avundsjuka.
    Jag anser dessutom att mina höga krav är helt adekvata i förhållande till det stora ansvaret vi har som vuxna i en värld full av behövande små barn. 
     
    Mina bonusbarn levde med en pappa som inte ens var lite fit for fight, tvärt om var han påväg långt ner i avgrunden med barnens mamma ivrigt påhejande och hjälpande... Konflikten dom emellan var gigantisk och hon hade inga problem med att använda barnen som vapen i den. 
    Så.. även om mina bonusars mamma inte är psykiskt sjuk, så var det ändock en känslig situation, och som jag med facit i hand uppenbarligen haterade helt rätt, trots att jag inte riktigt tänker som du.

    Så.. varför försöker du förminska andras erfarenheter?

     
  • RobertaKrohn
    Iam skrev 2013-03-28 09:11:44 följande:



    Jag skrev empati, inte sympati.
    Och hela din kommentar vittnar om du inte har en aning om vad det ordet betyder.
    Som jag frågat innan. Går nu in på onkologen och säger till mamman som ligger där att hon är en dålig mamma som haft den dåliga smaken att få cancer och därmed inte komma ta hand om sina barn? skäller du på henne för att hon väljer att inte må bra och därmed skapar en otrygg tillvaro för sina barn?

    För mig handlar det inte om att välja vem jag känner empati med. Jag kan känna för alla, såväl vuxna som barn. Och här är det synd om barnen som tyvärr fått en mamma som har psykisk sjukdom och en pappa som gått in i väggen. Jag känner för pappan som tvingats vara med om mer än han kan hantera. Jag känner även för mamman som råkat drabbas av psykisk sjukdom. Sen tycker jag det är starkt av ts att ge sig in i den situation hon gjort, och gör sitt bästa för att allt ska bli bra till slut. För så väl barn som vuxna.

    Att du inte har förmåga att se helheten, och problem med att se utanför dina egna ramar får således stå för dig.
    Jag menade empati men skrev fel i mitt inlägg.

    Klart jag vet vad det betyder och klart att jag kan tycka synd om pappa MEN jag tycker ändå att han som den enda föräldern som barnen har så måste han se till att få hjälp, varför är man empati lös om man anser att barn har rätt att ha det bra?

    Har en förälder cancer som du tar upp så vet jag att det händer att barn tillfälligt får bo på familjehem medans föräldern kämpar med sin sjukdom, så varför är det så fel om barn med föräldrar som inte orkar med dem pga psykisk sjukdom ber om samma sak?  

    Jag har själv varit med och placerat barn pga att föräldrarna har bla cancer så jag vet att det förekommer.

    Jag menar inte att man ska ta barnen i från föräldrarna men att man kanske ska ha ett familjehem eller kontaktfamilj som stöd undertiden man försöker bli frisk.

    Jag kan ärligt inte förstå att du tycker att jag är empati lös, bara för att jag tycker att man ska ställa krav på pappan så betyder det inte att jag inte kan lida med honom. 
  • MinaE
    Iam skrev 2013-03-28 12:08:01 följande:
    Mina bonusbarn levde med en pappa som inte ens var lite fit for fight, tvärt om var han påväg långt ner i avgrunden med barnens mamma ivrigt påhejande och hjälpande... Konflikten dom emellan var gigantisk och hon hade inga problem med att använda barnen som vapen i den. 
    Så.. även om mina bonusars mamma inte är psykiskt sjuk, så var det ändock en känslig situation, och som jag med facit i hand uppenbarligen haterade helt rätt, trots att jag inte riktigt tänker som du.

    Så.. varför försöker du förminska andras erfarenheter?

     
    ?? Hur menar du nu ? 

    Jag försöker verkligen INTE förminska andra. Om du uppfattar det så så beklagar jag och ber om ursäkt isf för min,
    så pass dåliga, formulering som gjort att du känner dig förminskad.
    Iam Mina
  • LFF
    MinaE skrev 2013-03-28 12:03:07 följande:
    Ts bonusbarn har en icke frisk mamma ( enligt vad hon säger ) 
    Så även mitt.

    Mitt inlägg handlar därför om skilsmässo barn som lever i en svår konflikt eller har en förälder som inte fungerar av anledning. Mao de sköra lite mer behövande barnen som oftast därmed kräver en större omvårdnad.

    Inte skilsmässobarn som har två fungerande föräldrar i harmoni som kan prata och inte bråkar, som kan komma överens för barnens bästa mm. 

    Ja, jag har höga krav, de höga kraven kommer sig av att jag värnar om barns psykiska hälsa och väl och ve. De oskyddade barnen utelämnade till de vuxnas ansvar. Och därmed många gånger de vuxnas dumheter.
    Dumheter som ofta beror på ren affekt, svartsjuka och avundsjuka.
    Jag anser dessutom att mina höga krav är helt adekvata i förhållande till det stora ansvaret vi har som vuxna i en värld full av behövande små barn. 
     
    Så för att barnen är sköra så ska de få bete sig hur som helst? För att barnen är sköra ska de få sin vilja igenom oavsett pris? För att barnen är sköra får man inte sätta regler och gränser, krav på att man uppför sig efter sin ålder? Och gör man det sistnämnda är man en elak häxa som bara vill barnen ont?

    Låter som en flicka jag träffade på för en herrans massa år sen som betedde sig jävligt illa mot mig (sparkade på mig när jag bad henne hålla sig lugn). När hon sen skulle be om ursäkt kom den mest inövade ursäkt jag någonsin hört där allt ansvar för hennes beteende berodde på att hon gått i en mindre skola innan för barn med problematisk uppväxt. Inte ett ord i hennes "ursäkt" handlade om att hon insett att hon gjort fel och att hon såg sitt eget ansvar i sitt beteende utan allt handlade om en massa annat. Ett barn som inte fått några gränser satta i hur man beter sig, som inte hade några regler att följa och som vid ung ålder (ca tonåring) redan lärt sig att skylla allt på alla andra.
  • Iam
    RobertaKrohn skrev 2013-03-28 12:12:04 följande:
    Jag menade empati men skrev fel i mitt inlägg.

    Klart jag vet vad det betyder och klart att jag kan tycka synd om pappa MEN jag tycker ändå att han som den enda föräldern som barnen har så måste han se till att få hjälp, varför är man empati lös om man anser att barn har rätt att ha det bra?

    Har en förälder cancer som du tar upp så vet jag att det händer att barn tillfälligt får bo på familjehem medans föräldern kämpar med sin sjukdom, så varför är det så fel om barn med föräldrar som inte orkar med dem pga psykisk sjukdom ber om samma sak?  

    Jag har själv varit med och placerat barn pga att föräldrarna har bla cancer så jag vet att det förekommer.

    Jag menar inte att man ska ta barnen i från föräldrarna men att man kanske ska ha ett familjehem eller kontaktfamilj som stöd undertiden man försöker bli frisk.

    Jag kan ärligt inte förstå att du tycker att jag är empati lös, bara för att jag tycker att man ska ställa krav på pappan så betyder det inte att jag inte kan lida med honom. 
    Självklart är det bra om han ber om hjälp, men om du vet något om depressioner och att gå in i väggen så vet du oxå att det inte alltid är så enkelt då man inte fungerar som normalt. 

    Hur som.. Det var inte så du uttryckte dig i din första kommentar, som var den jag svarade på. Då skrev du så här:

    "Tycker fruktansvärt synd om barnen som har föräldrar som har skaffat dem men inte orkar ta hand om dem ordentligt, vad är din man för mes om han blir psykiskt sjuk för att han måste ta hand om sina barn?

    Jag var 23 år nr jag blev ensam med två små barn utan någon avlastning alls, inte gick jag in i väggen för det, jag bet i hop och gjorde det som krävdes för att mina barn skulle ha en normal barndom fast att de inte hade sin pappa i sitt liv.

    Vet flera andra som också har blivit ensamna med sina barn men klarar det utan att bli psykiskt sjuka, att han dessutom har dig som stöd och hjälp gör det hela bara mer konstigt och tragiskt, som sagt stackars ungar. "

    Och ja, jag kvarhåller att det var en rätt elak och empatilös kommentar... 
    Han är en mes som blir psykiskt sjuk för att han måste ta hand om sina barn...
    Du gick minsann inte in i väggen för att du fick ta hand om dina barn på egen hand, du bet ihop. 
    Och han är tragisk och konstig som inte klarar det trots att han har TS hjälp..

    Vari ligger empatin och respekten i dessa ord, och på vilket sätt uttrycker du här att du har förståelse för pappans mående men att han borde söka hjälp för att kunna ta hand om sina barn?
    Just asking....  
Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata