Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Självklart skall barnen vara i fokus.   

Nä kanske skrev i fel då :) 

Nej men det är väl det som är den underförstådda känslan i ts om jag inte inbillar mig ?  Det är så jag uppfattar det iaf.
Älskar inte.. Jobbiga. Vill vara ifred osv Det är väl känslosnålt och att tycka illa om nåt i mitt tycke. Inte särskilt varmhjärtat öppet och välkomnande iaf.
Icke önskvärda barn mår inte bra, de känner det. :(  

Ändå ska barnen skuldbeläggas och få veta att de kommer i andra hand.

Önska får man. Men nu har pappan inte klarat av grundläggande föräldraskap och valt att barnen ska stå utan kontaktnät. Hans val= han får ta konsekvenserna av det.

Sådana här trådar får mig att hoppas, önska och jobba för att min man och jag alltid ska vara tillsammans så mina barn inte får en så hemsk människa i sina liv!!! Fan, det gör till och med ont i hjärtat av empati för de stackars barnen!

De har fått ett tungt första år efter att Ts kom in i bilden då de fick lära sig att de minsann inte är välkomna öht i pappans sovrum längre. De har ingen rätt att vara trygga i sitt eget hem. Mamma är psykiskt sjuk och pappas nya tycker väldigt illa om mamma för att hon är det och har gjort dumma saker när hon mått dåligt.

Pappan har inte ens klarat av att skapa ett fungerande kontaktnät kring barnen och Ts och pappan tycker att soc borde ställa upp med det.... Jag vill nog tycka att han inte är fullt så kompetent som förälder.

Enligt Ts mår inte pappan längre dåligt. Så varför han skulle behöva stöd från soc kan inte jag förstå.

Ja du. Barn i förskoleåldern som upplevt att mamma blivit psykiskt sjuk och gjort dumma saker, som i stort förlorat kontakten med henne, brukar ha ett stort behov av närhet och bekräftelse av den förälder som finns kvar. Men i detta fall orkade inte pappan med det, och sen när Ts kom in i bilden så löste hon problemet med att skuffa undan barnen och lära dem att de minsann inte är prio 1 utan de ska hålla sig i sina rum.

Barn kan ta det. Barn kan växa upp så. Men jag vågar sätta allt jag äger på att barnen kommer att må väldigt dåligt som tonåringar eller unga vuxna!

1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

Så nu varsegoda att börja hata mig! 

Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

...så nu, vasegoda!

LFF
Är du också "styvmor"?

Själv tror jag på samsovning som metod att ge barn närhet och trygghet. Särskilt om barnet/barnen varit med om svåra saker...
Sen tycker jag att det är väldigt märkligt att barnen inte ska få leka i vardagsrummet...jag tycker det är super att ha en lekhörna här i vardagsrummet så att barnen kan vara där vi vuxna är.

Jag har ju ingen aning om er uppväxt som tycker så här. Jag har inte följt tråden så särskilt för det är så mycket ordklyveri.

Personligen har jag en uppväxt präglad av densamma som ts barn

En styvmamma som som inte alls älskade mig, utan mest tyckte jag var ivägen och satt som en kloss mellan mig och pappa. En "växelhäxa" en sån där man måste passera via. Förvisso gjorde hon det hon bör, dvs, kläder, mat, osv rent praktiskt. Men ändock, jag var ivägen och en "utböling" Inte uttalat men väl en överförd känsla som knappast gick att misstolka.

En styvpappa som helst ville ha mamma själv, att hon helst inte skulle haft några barn. Som såg till att jag kom ur huset fortare än kvickt, dvs då jag var 16. Och som gjorde allt för att tala om för mig att det jag hittills vart uppfastrad till och lärt mig var fel. 

Ovanstående har sannerligen präglat precis hela mitt liv i form av:
Jag vägrar inse att jag är älskad, och då för den jag är. Det går bara inte in.
Mitt självförtroende och självbild är helt baserad på det jag gör, inte hur jag är.
Jag saknar totalt grundtrygghet. Och litar mycket sällan på mig själv och mina reaktioner, känner ofta att de kanske inte "passar in"

Detta är konsekvensen av ett barn som är i vägen och inte älskat. Som inte får den trygghet det behöver utan lever på nåder i en familj som vill vara ifred.
Som aldrig får sova i mammas eller pappas säng utan är hänvisad till sin egen ensamhet eftersom i sängen ligger en ny "främling" som tagit över barnets trygga punkt. 

 

Jag vill poängtera att jag inte alls tycker det finns anledning att tycka illa om ts, hon gör säkert så gott hon kan i enighet med situationen, såsom hon upplever den.

Men jag anser att man som bonusmamma har ett enormt ansvar, ansvaret att ta hand om icke biologiska barn, det ansvaret kräver nästan mer än av bio föräldrar då det inte finns den trygga "blodsbindningen" som på ett sätt är per automatik till en bioförälder.
En bioförälder kan vara arg och tycka att barnet är skitjobbigt på ett annat sätt än en bonus, skillnaden finns även om många av er vägrar inse det. Hos barnet finns en skräck att liksom inte räcka till att göra fel och att inte kunna "leva upp till ". På ett annat sätt än hos biobarn. I svårare fall må hända även biologiskt, men inte i det aktuella här på den här tråden, där vi pratar om just det som ts handlar om. Det lite mer normala.

Klarar man inte att axla det ansvaret man har, och inte kan ta på sig den enorma känslomässiga utmaningen.
Då ska man helt enkelt inte vara bonusmamma. För det handlar om utformningen av en ny människa som präglas för alltid. ( Det blir liksom en programmering i hjärnan som skapar ett känslomässigt mönster. Som inte bara går att tänka bort och slå ifrån sig.) 
Motståndet är rätt stort eftersom barnet har andra gener, vanor, beteende osv redan med sig i sitt bagage.

Kort sagt: Kan man inte älska och kliva in i en familjs liv med barn med silkesvantarna på, gör det inte. Gå vidare och låt familjen passera tills det kanske kommer en ny förbi som klarar det.

Jag har själv ett bonusbarn som förvisso är vuxet nu. Jag har aldrig (såklart)  älskat det på samma sätt som mitt eget, det där självklara sättet man får då man har ett eget barn liksom, men jag har aldrig gjort skillnad. Aldrig rufsat om tillvaron. Jag har smugit in och anpassat mig själv tills vi alla fasats in.
Jag har aldrig nånsin bråkat med hans biomamma, skulle aldrig falla mig in. Även om hon är psyksjuk, för det är hon. Dessutom parkbänks alkis.
Det är hans mamma. Jag har tagit hand honom. Mamman och han /deras liv har jag lämnat till de. 
Och han har ALLTID varit önskvärd !  Och bott med oss på heltid, pga mammans situation.
Det skulle aldrig falla mig in att döma henne för hur hon är, det angår inte mig alls. Det som angår mig det är min bonusson. Och hur han mår.
Alla barn är jobbiga, så även mitt. Inget fel i att tycka det, men det handlar om den överförda outtalade "icke önskvärd" känslan som absolut är överförbar. Har man den -Gå vidare. 

Jag har lärt mig med tiden att älska honom för den han är. Som människa. Och jag kommer alltid finnas här för honom.

Min åsikt är att det är jag som är vuxen, så jag får rätta munnen efter matsäcken, bonusen är ett barn. Alltså är barnets välmående på alla plan mitt ansvar eftersom jag kliver in och ska leva i aktuell familj. Det handlar såklart i längden om att ge och ta. Men inom rimlighet och tids nog. 

Tänk er för.. !