• Anonym (styvmor)

    Jag är bonusmamman ni älskar att hata

    1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

    2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

    3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

    4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
    Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

    5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

    Så nu varsegoda att börja hata mig! 

    Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

    1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

    2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

    3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

    4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

    5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

    ...så nu, vasegoda!

  • Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata
  • Ess
    Anonym (M) skrev 2013-03-27 09:19:14 följande:

    Varför ska barnen vara i fokus? Varför inte alla som hör till familjen, dvs barnen, bonusmamman och pappan? Det finns ingen som ställer upp på att alltid komma sist på prioriteringslistan. Ingen normalt funtad människa går med på det. Lev ensam med era barn eller skilj er inte från början, om det är så hemskt att någon annan person än era barn kan vara viktiga i er fd mans liv....
  • MinaE
    Oldie skrev 2013-03-27 14:49:32 följande:
    .



    Fast jag måste ju säga att min sambo inte hade med barnen på dejt 2.
    Vi hade träffats ett bra tag och jag var rejält nerkärad när jag träffade barnen. Vi försökte vara ansvarsfulla och verkligen ta reda på vad vi kände för varandra innan några barn blev inblandade.

    Men ni rekommenderar att man ska träffa barnen så fort som möjligt så man inte hinner få känslor för varandra?
    Och barn brukar ju visa sina rätta sidor första gångerna man träffas?
    Nu har jag iofs mestadels uppfostrade barn runt om mig som verkligen uppför sig när de träffar nya människor....

    Så sammanfattningsvis, träffa barnen så fort som möjligt innan man fastnar för föräldern känslomässigt, helst barn som inte vet hur man uppför sig med nya människor så man utefter några träffar kan säga om man kommer stå ut med barnen varje sekund resten av sitt liv utan att någonsin känna annat än kärlek, gullgull och omtanke? :)
    Kan väl se lite olika ut det där, men ja man kan ju träffas lite då och då under "inte leva ihop" förhållande så man har en aning och en liten bild av hur det känns och ser ut..
    Annars om det inte känns bra och man är kär, kan man ju faktiskt vara särbo, så hade då jag gjort. 
    Iam Mina
  • Oldie

    MinaE, precis som en massa nya egenskaper upptäcks hos ens partner när man blir sambo gör det det såklart hos barnen och en själv. Man kan aldrig veta vad man ger sig in i eller hur människor fungerar förrän man är där.
    Precis som i alla nära relationer kan jag tycka att både min sambo och hans barn är skitjobbiga emellanåt. Andra barn i min omgivning också.... Jag tycker inte att det är fel och det betyder inte att jag inte tycker om dessa människor!

  • Lilje

    Jag är ungefär 3:a på min killes prioritetslista. Först kommer hans son, sen hans jobb, som gör att han kan ta hand om sin son, sen kommer jag. Han kommer också efter mina barn och mitt jobb. Behöver barnen mig får han snällt vänta. Jag tycker det är ett sunt och hälsosamt tanksätt, och vill inte ha det annorlunda. En kille som valde bort barnet för mig vill jag inte ha.

    Just därför har vi också valt att vara särbos till barnen flyttar hemifrån, för deras skull. Jag har valt honom, mina barn har inte.

  • Iam
    Oldie skrev 2013-03-27 15:26:30 följande:
    MinaE, precis som en massa nya egenskaper upptäcks hos ens partner när man blir sambo gör det det såklart hos barnen och en själv. Man kan aldrig veta vad man ger sig in i eller hur människor fungerar förrän man är där.
    Precis som i alla nära relationer kan jag tycka att både min sambo och hans barn är skitjobbiga emellanåt. Andra barn i min omgivning också.... Jag tycker inte att det är fel och det betyder inte att jag inte tycker om dessa människor!
    Håller med.. 
    Och som jag skrivit tidigare... Om man nu som kvinna som träffar en man med barn ska vara så väldigt upplyst om hur framtiden kommer att se ut..
    Hur kommer det sig att alla separerade föräldrar inte visste det?
    Varför visste inte dom att dom skulle sluta älska sin partner? Jag menar, dom borde ju känt från början att det kanske inte var hundra, för annars skulle det väl aldrig inte funka sen.. Eller? 
  • MinaE
    Oldie skrev 2013-03-27 15:26:30 följande:
    MinaE, precis som en massa nya egenskaper upptäcks hos ens partner när man blir sambo gör det det såklart hos barnen och en själv. Man kan aldrig veta vad man ger sig in i eller hur människor fungerar förrän man är där.
    Precis som i alla nära relationer kan jag tycka att både min sambo och hans barn är skitjobbiga emellanåt. Andra barn i min omgivning också.... Jag tycker inte att det är fel och det betyder inte att jag inte tycker om dessa människor!
    Ja, jag pratar inte om normalt skitjobbiga, jag pratar om de i de fallen där det är känslosnålt, enbart praktiskt och tycka illa om osv.
    Sorry om jag uttryckt mig luddigt så det lät som om jag menade det vanliga vardagliga skitjobbiga.. 
    Iam Mina
  • Anonym (M)
    Lilje skrev 2013-03-27 15:39:29 följande:
    Jag är ungefär 3:a på min killes prioritetslista. Först kommer hans son, sen hans jobb, som gör att han kan ta hand om sin son, sen kommer jag. Han kommer också efter mina barn och mitt jobb. Behöver barnen mig får han snällt vänta. Jag tycker det är ett sunt och hälsosamt tanksätt, och vill inte ha det annorlunda. En kille som valde bort barnet för mig vill jag inte ha.

    Just därför har vi också valt att vara särbos till barnen flyttar hemifrån, för deras skull. Jag har valt honom, mina barn har inte.

    Liksom jag väljer bort en man som sätter mig efter hans barn och hans jobb. Som tur är vi alla fria att göra de val som känns bäst för oss. För min del är det en man som älskar mig och sätter lika stort värde på mig som han gör på sina barn. För mig är också en man viktigare än mitt jobb. Det betyder inte att inte mitt jobb är viktigt, bara det att jag prioriterar kärleken till min man högre. Skulle jag ha barn skulle jag även lyssna på min mans behov, inte endast mina barns.
  • Iam
    Lilje skrev 2013-03-27 15:39:29 följande:
    Jag är ungefär 3:a på min killes prioritetslista. Först kommer hans son, sen hans jobb, som gör att han kan ta hand om sin son, sen kommer jag. Han kommer också efter mina barn och mitt jobb. Behöver barnen mig får han snällt vänta. Jag tycker det är ett sunt och hälsosamt tanksätt, och vill inte ha det annorlunda. En kille som valde bort barnet för mig vill jag inte ha.

    Just därför har vi också valt att vara särbos till barnen flyttar hemifrån, för deras skull. Jag har valt honom, mina barn har inte.
    Men kan du verkligen jämföra dina barn, din särbo och ditt jobb på ett sätt som gör att dom kan rangordnas?
    Om du hade sagt att du väljer dina barn före andras, så hade jag förstått..
    Om du hade sagt att du väljer din särbo före andra män så hade jag förstått.
    Om du hade sagt att du väljer ditt jobb före att ligga på soffan och lata dig så hade jag förstått..
    Men det här att rangordna personer man älskar.... det är för mig en väldigt främmande och märklig tanke..
    Och det är även märkligt för mig att du så kategoriskt kan säga att om barnen behöver dig så får han vänta.
    Så.. om han mår dåligt och vänder sig till dig för samtal, så får barnen med glädje avbryta ert samtal för att berätta att det är Pippi på tv? Eller att dom behöver hjälp med att plocka ner en sak från en hylla? Och då får han snällt vänta?
     
  • Oldie
    Iam skrev 2013-03-27 15:41:07 följande:
    Håller med.. 
    Och som jag skrivit tidigare... Om man nu som kvinna som träffar en man med barn ska vara så väldigt upplyst om hur framtiden kommer att se ut..
    Hur kommer det sig att alla separerade föräldrar inte visste det?
    Varför visste inte dom att dom skulle sluta älska sin partner? Jag menar, dom borde ju känt från början att det kanske inte var hundra, för annars skulle det väl aldrig inte funka sen.. Eller? 

    Håller med helt och hållet.
  • Ess
    MinaE skrev 2013-03-27 14:26:03 följande:
    Ok, då har vi olika åsikt då hårddraget. Kan ju såklart variera sånt där.

    Om jag ligger och dör av en infarkt så prioriteras ju inte ungen som har spillt saft..

    Jag menar känslomässigt och med "ofärdiga" barn. Dvs små barn och deras känslor går före de vuxnas behov och känslor av ego karaktär osv. 
    Jag har läst en tråd för ett tag sen nu, där ts åkte akut in på sjukhuset. Kommer inte ihåg varför, men hon blev akut sjuk och inlagd. Mannen hade barnen och struntade således i ts.
    Det är en i mina ögon helt felaktig prioritering, som jag aldrig accepterat. 
Svar på tråden Jag är bonusmamman ni älskar att hata