Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Det jag reagerade mest på, tyvärr, var snyfthistorien om mannen som måste ta hand om sina barn varje dag.  Fan va jobbigt att ha vårdnad för barn man själv har anskaffat.

Om mina barn hade slängt ut mig från rummet hade jag faktisk undrat varför, för det brukar dom inte göra.  Vi vandrar in till varann om vi vill prata, men är dörren stängd knackar man ju innan.

Jag är ungefär 3:a på min killes prioritetslista. Först kommer hans son, sen hans jobb, som gör att han kan ta hand om sin son, sen kommer jag. Han kommer också efter mina barn och mitt jobb. Behöver barnen mig får han snällt vänta. Jag tycker det är ett sunt och hälsosamt tanksätt, och vill inte ha det annorlunda. En kille som valde bort barnet för mig vill jag inte ha.

Just därför har vi också valt att vara särbos till barnen flyttar hemifrån, för deras skull. Jag har valt honom, mina barn har inte.

Om min kille behöver hjälp att hänga en lampa, och dottern behöver hämtas på träning, hämtar jag dottern. Om båda man och barn mår dåligt fokuserar jag på barnen. Han har andra han kan vända sig till, barnen har bara mig. Han är vuxen och kan klara sig underbart även utan mig, barnen gör det inte, än. Om några små år flyttar dom hemifrån, då kan det bli annorlunda, men just nu kommer jag inte nedprioritera dom för någon den korta tiden jag har dom hemma.

Jag tror alla bittra bonusmorsor här hade fått mycket mer sympati och stöd om dom inte var så oerhört ensidiga.  Allt är psykfallet av en bonusmorsas fel, mannen är endast ett oskuldigt offer i situationen som kämpat på som bäst han kan.  Och bonusmorsan är den räddande ängel som barnen mår så bra av.