Jag är bonusmamman ni älskar att hata

1. När jag blev kär i min man, visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag ville inte ha en man som redan tidigare hade två barn. Jag var inte redo, hade andra prioteringar och var inte alls intresserad av någons barn än min brorsdotter i små mängder.

2. Efter att vi vart tillsammans i knappt 3 veckor så träffade jag hans barn för första gången. Den äldsta älskade mig från första stund och var vid första anblick en glad sprallig kille som dock visade sig ha behov av uppmärksamhet konstant, medan den yngsta såg mest ut som ett argt troll. Jag kan inte på något sätt säga att jag tyckte om dem.

3. Barnens biomamma fick inte längre bestämma hur hon skulle ha barnen. Hon var inte längre välkommen hem till min man. Detta har garanterat resulterat i att hon träffar sina barn mindre.

4. Barnen stod i totalt fokus, Alla sov i samma säng, vardagsrummet var barnens klätterstuga, Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma. Det fick olika uppgifter att göra för att hemmet skulle fungera bättre. Fokuset las om från att enbart handa om barnen till att handla om familjen där alla skulle må bra och trivas.

5. Det har gått två år nu och jag älskar fortfarande inte mina bonusar, jag längtar fortfarande efter mer egen tid med min man. Jag tycker fortfarande att bonusarna är skitjobbiga oftare än jag tycker att de är underbara.  

Så nu varsegoda att börja hata mig! 

Men innan ni gör det, så ha detta i åtanke:

1. Man väljer inte vem man blir kär i, man vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske blir du sjuk, kanske blir han sjuk. Kanske lever ni lyckliga i alla era dar, trots två bonusbarn.

2. Kanske var det så att jag inte vill träffa barnen så tidigt som jag gjorde, men efter som deras biomamma vägrade att ta hand om sina egna barn och annan barnvakt inte fanns att tillgå så hade vi inget annat val.

3. Mamman är psykiskt sjuk, vilket i sig är jätte sorgligt. Det som är ännu mer sorgligt är att hon har gjort sina barn otroligt illa. Hon tycker alla ska rätta sig efter henne vilket innebär att hon inte går och hämtar sin barn på dagis om hon har lite feber. Hon tycker små barn är gulligare än stora vilket resulterat i att hon har tryckt ner sina barns utveckling. Hon är inte längre välkommen i det hus där hennes barn bor efter en rad olika incidenter som är polisanmälda.

4. När barnens enda vårdnadstagare håller på gå in i väggen för att han har levt för sina barn, då måste det ske drastiska förändringar. För vem kommer annars ta hand om barnen om även pappan skriver in sig på psyk?

5. Min man har barnen alla dagar i veckan, utan knappt någon avlastning från någon. När ekonomin tillåter det har vi barnvakt. Jag älskar inte mina bonusbarn, men det innebär inte att jag inte sätter dem i främsta rummet och ser till att de har det så bra de någonsin kan få det. De är bara barn och de har varken bett om att bli födda eller om att hamna i denna soppa.

...så nu, vasegoda!

Detta är precis de saker som bonusmammor normalt får skit och jagade för på fl. Min poäng är: tänk lite längre än vad näsan räcker  innan ni börjar er "häxjakt"och läsa inte in en massa egna saker som faktiskt inte står i texten. Bara för att man har ett bonusbarn så behöver man inte hata det, bara för att man inte älskar det så behöver man inte åtsidosätta det.

Kontaktfamilj är inget man ger till familjer hur som helst, socialen är redan inkopplad, men tyvärr så är de bäst på att göra utredningar och sen slutar arrangemanget. Barnens morföräldrar är på samma nivå som deras dotter och min mans föräldrar bor långt bort.

Alla jag känner som har barn tillsammans ser till att få egen tid. Ser inte alls varför det är konstigt att vi också vill ha det? 

Faktiskt inte...tror du det är en slump hur vi blir? Det är en kombination av uppväxt och medfödda drag.

Fast tror du inte barnen hade behövt den närheten till sin pappa, just pga det trauma med att ha en psykiskt sjuk mamma, mycket konfilkter och dessutom en mamma som försvunnit runt sig, det blir ju lite skillnad jämfört med ett barn som fått växa upp utan alla problem sin era bonusbarn fått göra.

[quote=69315945][quote-nick]nattregn skrev 2013-03-27 00:52:36 följande:[/quote-nick]Vart någonstans skriver TS något som ens är i närheten att få en att tänka att hon tar ut sina aggressioner mot bio-mamman på bonusbarnen?

Behöver inte säga var. Men tycker det är intressant att ts kan skriva vad bio mamman tycker och tänker osv... skulle vara roligt att höra hennes version också?
Klart hon tar ut aggressionerna på barnen..
Hur kan man inte knyta an till barnen? När man bor med dem heltid? Som hon skriver....
De är ju dom enda som inte har gjort något. Låter på ts som att barnen måste bevisa att de förtjänar hennes kärlek eller nåt..
Äcklad jag blir...!!

Jag har bara läst TS.

Stackars barn! Självklart skall barnen vara i fokus. Du borde vara en vuxen människa och förstå att barnen behöver närhet från sin pappa och att du borde ha vett att stiga åt sidan. Det är inte du som borde vara den mest viktiga personen i din mans liv, utan hans barn.

En sån svag pappa! Förstår att han fastnade för en sån hård människa som du!

Jag har också varit bonusmamma. Självklart lät jag barnen vara i fokus, självklart tog jag inte ifrån dem deras pappa, självklart var mamman välkommen till oss, självklart fick de sova i vår säng - inte varje natt men ofta. Barnen behöver sin pappa för sin trygghet. Det fattade jag.

Med vilken rätt kan du komma in i barnens liv och röra om hela deras tillvaro?

"det första året blev ett väldigt tufft år" Så du klev in redan från början och styrde och ställde och rörde upp tillvaron för barnen? 

Du verkar vara väldigt omogen, ett barn själv.               

Varför ska barnen vara i fokus? Varför inte alla som hör till familjen, dvs barnen, bonusmamman och pappan? Det finns ingen som ställer upp på att alltid komma sist på prioriteringslistan. Ingen normalt funtad människa går med på det. Lev ensam med era barn eller skilj er inte från början, om det är så hemskt att någon annan person än era barn kan vara viktiga i er fd mans liv....

Du har fel. Man blir inte kär i en man bara sådär om han har barn. Man bestämmer sig så fort man träffat barnen och inser att man inte gillar dem att det kommer inte bli något mellan honom och mig.

Det är moral och intelligens. Allt annat är bara en smått galen kvinna som ser barn som ett hot. 

Absolut inte :) Bara att rangordna människor i en familj tycker jag är helt galet.
Människor kommer väl först utifrån behov? eller?
I min sambos ögon kommer jag på samma plats som barnen och prioriteras efter behov, samma sak med min sambo och barnen i mina ögon. Ingen är mer värd eller mer prio än någon annan.
Det är behoven som styr och förmågan att hantera dessa behov.