Hans barn gillar inte mig

ps Litet My: Jag tycker att det låter fint att din mamma och pappa har kunnat försonats på senare år. Fint men lite komplicerat. Vill du inte veta hur det ligger till egentligen? Jag hade nog frågat rakt ut och velat veta.

Försonades på ett ytligt plan, gjorde även mina föräldrar som var som hund och katt under många många år, fram till att första barnbarnen kom. I dag är de gamla men kan uppskatta att fika och träffas emellanåt. Dock inte mer så.

Nyligen fick jag veta att min mans båda döttrar nog kommer till påsk till oss. För första gången!! Jag har inte sagt så mycket i saken, bara konstaterat nångång inför min man när vi grälat (om andra saker) att de säkert skulle bli glada om relationen sprack och att jag inte tror att de kommer ner.

Det är helt och hållet min man som drivit fram att de kommer. Den ena kom med tusen och en bortförklaring varför hon inte kunde först. Men min man har tålmodigt bearbetat henne och även gått genom hennes pojkvän.
Den andra tjejen var inte lika svårövertalad, men hade först svårt att komma loss pga av arbete. 
De ska stanna två dagar. Men det räcker absolut. Jag kommer vara jättenervös och ska verkligen försöka vara cool..:/

Nej, jag vill inte veta, de har skiljt sig, gift sig och skiljt sig igen och pappas nya har varit med fram och tillbaka i historien (detta på bara ett par år nu, innan vad de gifta i drygt 30 år), känner inte att jag orkar lyssna eller bry mig om vad de har för relation nu, det viktigaste känner jag är att de kan ses för barnbarnens skull fördelsedagar och annat.

Hoppas att det blir lyckat i påsk för er. 

Förstår. Det låter verkligen jättejobbigt.
Men det låter som du hittat en bra strategi för dig och dina barn i det.

Tack! Ja vi får se hur det blir i påsk för mig. Tvivlar på att de ens kommer. Om de inte gör det den här gången heller, vet jag i alla fall att min man har försökt få hit sina flickor. (dmen det är nog lite sent, den ansträngning han gjort nu borde han gjort för 4-5 år sedan,.)
Jag tror att han innan intalade sig att våra relationer var mycket varmare och mer möjliga än vad de egentligen är.  Målade tillvaron i sköna färger och insåg inte att framförlalt han, inte vi, jag och döttrarna, skulle behöva anstränga sig så mycket, att vi skulle "hitta" varandra automatiskt. Visst;/...
Nu tror jag det har gått upp ett ljus för honom. Både kring vilket jobb det är att sköta om och vårda relationer (då menar jag alla relationer men i synnerhet familjerelaterade) men kanske framförallt hur lite han och dom egentligen delar i varandras liv. Och det är nog ingen lätt insikt, när man lurat sig själv i så många år att vara den perfekta pappan, sambon och perfekta skilde mannen. Och då menar jag inte att vara sarkastisk och elak. Jag bara tror att det är så.

Men sen är det ju så med vuxna människor, dom har inte tid. 
Det är väldigt sällan min mans vuxna barn kommer hit, oftast har dom något inplanerat, och har inte dom det så har vi det. Så att lyckas få till en träff är allt annat än lätt, och då bor dom ändå hyfsat nära. 

Visst är det så. Känner igen det.
Det kan vara svårt nog även om man känner varandra och verkligen vill träffas.
Man får vara både uthållig och kreativ..

I mitt fall finns det flera "hinder" att övervinna för att få ett slags umgänge på plats: avståndet, tjejernas ålder, och den känsliga situationen. Men vi får kämpa på!

De kanske bara inte har någon lust att åka bort? Det är bara att acceptera.

Hur ofta åker din sambo för att träffa sina döttrar?

Ärligt talat; jag pratar i telefon med min mamma 4-5 ggr i veckan, men hälsar på typ 1 gång om året. Har inte det behovet, är 22 år och har två barn. Jag älskar henne, men det är jobbigt att resa bort, man kanske inte alltid har tid, eller lust. De kommer aldrig och hälsar på mig heller utan det är alltid jag som ska åka. Varför åker inte ni och hälsar på dom???

Du låter klok och insiktsfull tycker jag, som du vet har jag ju själv ingen vidare relation till mina föräldrar och har en hel del att göra vilket ju för egen del gör att föräldrarna efter flertal år såhär blir prio nummer 13 i ordningen efter egna familjen (barnen sambo), skola och jobb och vila, en prioritering som jag tror uppkommer automatiskt (för mig är det inget jag bestämt utan det har blivit så), funderar också på hur ofta din sambo besöker dem, ringer och hör av sig mm? Kanske är det ett bra första steg att han själv ligger på och visar att han vill vara närvarande (mer närvarande även på plats hos dem) för jag tror att om han kommer in mer i deras liv och öppnar upp så kommer du ju automatiskt med där efter en tid.

Och blir det inte så vet du att ni iaf har försökt och att ingen skuld ligger hos dig. 

Så kan det säkert delvis vara. Min sambo har under åren regelbundet åkt och hälsat på dem, lite tunnare de två senaste åren, pga av att tjejerna själva är så upptagna, men de har väldigt mycket kontakt via telefon, varje dag med båda. Han har ju också velat sätta sin nya boendeort och sin nya familj på kartan för dom. Men det är då umgänget liksom tunnats ut. Tyvärr. Men som sagt, visst handlar det väldigt mycket om lust och tid.

Min sambo åker och hälsar på dem iaf ett par gånger om året. Och så ses de hos gemensamma släktingar ibland. Ibland har jag följt med, ibland inte. Har inte velat inkränkta på de sammanhang där deras mamma är med. Så svaret är jo vi (läs min sambo) tar oftast initiativ till att besöka dem, de tar aldrig initiativ att komma till oss.