Hans barn gillar inte mig

Tack Iam för stärkande ord!.. Jo, jag ska väl försöka. Eller göra en slags kompromiss. Vara hemma, men kanske ha lite "saker" jag måste göra på egen hand så dottern får rå om sin pappa lite själv.

Va bara hemma och var som vanligt. 
Hur skulle du göra om ni hade någon annan familjemedlem på besök över påsken? Skulle du då sitta och fundera som du gör nu? Nej.. Så gör inte det nu heller.
Va den du är i ditt eget hem... Slappna av... Då kommer hon att känna den stämningen och ha lättare för att slappna av hon oxå.  

Tack, I try...:)!

Jag tror det kommer att gå bra :)
Finns det en vilja, finns det en väg :)  

Tack:)!
Ja, kommer det bara an på mig så finns det en vilja. Men jag är inte så säker på hur de känner, eller kommer att känna. Men jag kanske ska tona ner det, och koncentrera mig på mig själv och mitt eget mående helt enkelt. Det är ju de som förlorar kontinuerlig kontakt med sin pappa och hans liv...

Det enda du kan göra är att vara den du är och välkomna dom in i ditt hem. 
Om dom sen inte anstränger sig så är det deras problem, men så länge du gör ditt bästa och är dig själv, vilket du är bäst på... Då har du ryggen fri och kan hålla huvudet högt.
Men be aldrig om ursäkt för att du existerar i ditt eget hem! Det är din fulla rätt att befinna dig där på dina villkor!  

Det är en ganska invecklad historia mellan mig och min pappa, vi har nog inte haft bra kontakt sedan jag var 12 kanske, han är ganska hånfull och sarkastisk överlag för att i nästa vända verka hur trevlig som helst.

Kortfattat så skiljde sig mina föräldrar runt 2009, han hade då varit otrogen en långre tid, lovat mamma att han inte skulle träffa sin nya mer (hans nya är präst, han gick till henne på samtal över att han mådde dåligt över min brors död) han träffade henne i allafall och det ledde till skiljsmässa, när han ringde och berättade det sa han att "ja, och så får du inte säga nåt, för hon är ju präst, hon kan bli av med jobbet då" (ungefär som det är det första man tänker på (som präst kan man tydligen bli av med jobbet om man inleder en relation med någon man skall hjälpa, och som dessutom är gift), sommaren efter hade han gjort slut med sin nya och han och mamma gifte om sig igen, tills han var otrogen på nytt och de skiljde sig, då hade hans nya dessutom ringt och skickat kärleksbrev hem till honom och mamma. och nu är de vad jag vet tillsammans igen pappa och hans nya, senast förra sommaren när mina föräldrar var hemma och träffade barnbarnen satt han enbart och jäklades med mamma om sin nya, stämningen var minst sagt usel.

De få gångerna vi ses så är det vid barnens födelsedagar och nån sväng runt jul, sammanlagt 5 gånger per år, vet också att min mamma och han träffas en del (trots hans präst) han sover över där när hon har hand om barnbarnet. Frågade faktiskt sonen var pappa sov när han var hos mamma och jovisst, de sover i samma säng så fråga mig inte vad som händer och sker.

Hade jag haft en bättre relation med min pappa, hans nya inte inlett sitt förhållande på ett såpass märkligt vis (hon träffade även min mamma, men utan att säga att hon hade ett förhållande med hennes man) och soppan inte varit som den varit så kanske. Men i detta läget känner jag att det inte finns någon anledning att träffa henne, mestadels pga pappa men även pga situationen runtikring.Jag vet ju dessutom hur det varit och vad hon gjort också så jag skulle se det som väldigt underligt om jag skulle stöta på henne, vilket jag kanske inte gjort vid en "normal" skiljsmässa, med en "normal" relation med min pappa.

Om du läser det jag skrivit till TS så tror jag hela situationen finns samlad, annars får du fråga om jag missat något.

Om han inte accepterat min sambo/tidigare pojkvänner, jo det har hänt och då inte med en hälften så invecklad historia som hans egen.I detta fallet är det mestadels han eget fel att det är som det är och de enda gångerna han nämner henne i stort sett är om han vill jävlas med mig "mina nya barn är inte som du, de är minsann si och så" eller när han vill jävlas med mamma. Nu är väl hans nya ganska oskyldig i det hela, men inte helt heller kan jag känna.

Hade hela situationen varit mer normal så hade jag förmodligen tyckt det varit spännande att han träffat en ny men inte i detta läget och i denna situationen.

Har läst allt och har full förståelse för att det är som det är för dig. 
Å andra sidan tycker jag nog att det är din pappa som är skitstöveln, inte hans nya fru, även om hennes agerande var under all kritik. Men gentemot dig som individ är det ju din pappa som misslyckats kaptialt... och som det låter, fortsätter misslyckas.  

Till Litet My: tack för att du delar din historia. Förstår att det måste varit jobbigt för dig..
Ja, jag kan verkligen förstå att du känner som du gör och inte känner för att träffa din pappa och hans nya så ofta.............ja kan hålla med om Iam att din pappa är den som först och främst burit sig illa åt..... inte lätt att hitta varandra på nytt efter en sådan grej....

I mitt fall kom jag in i bilden flera år efter skilsmässan från förra frun. Men min man väntade med att berätta om mig för sina barn och för fd frun, jag tror det dröjde över ett helt år innan de fick veta något. Och då var det egentligen by mistake som de fick veta något. Att han inte berättat om mig för dom förrän då visste jag inte om under hela den tiden.
Han låtsades under ett helt år, inför mig, att de kände till min existens, och jag tjatade om att få träffa dom och förstpd aldrig varför de aldrig kom. Sedan förstod jag... de visste inte om mig:(!!
Under den här tiden träffade han sina barn och även x-frun var ibland, men jag fick liksom inte veta något närmare om dessa träffar.. Men jag har luskat ut en del efteråt. Det har gjort min man rätt irriterad på mig.

Jag tror han gjorde den här vita, men för mig smärtsamma lögnen, för att han var konflikträdd. För att han var rädd för att såra barnen på något sätt. Trots att de båda var ganska stora..

Jag tror att det här lade en väldigt dålig grund för oss att sedan bygga relationer.  Jag tror det är delvis därför som det är så svårt att träffa nu. Det måste ju undra varför han dolde mig så länge....

Jag tänker mycket på andra gången jag träffade yngsta dottern, hur mycket pannkaka kan det bli utav en skidsemestern?? Trots att jag tog på mig hela skulden för den konflikten (som eg var något både jag, mannen och dottern var orsaken till och som berodde på att hon inte klarade av att låta oss vara på tu man hand ens en kvart....), så tror jag inte hon har förlåtit mig.
Jag tror inte det handlar bara om den konflikten, utan jag tror också att hon på något vis lagt skuld på mig.. för andra saker i hennes ursprungsfamilj. Att jag kanske på något vis står i vägen för att hennes mamma och pappa ska förenas, vilket jag inte alls tror DE vill. Utan hon. Jag får hela tiden en känsla av att det är det hon längtar efter.. och då står jag i vägen:(. Jag och mina barn, som min nuvarande man blivit bonuspappa åt.
Den andra dottern är äldre och inte så känslig och har mer ett genuint ointresse i mig. Inte elakt, nej nej. Hon är mer bara upptagen av sig själv och sitt eget liv, och tror jag inte har någo egetintresse av att han en tajtare relation vare sig med pappan eller med mig. För henne är det nog bara bra precis som det är. Men den andra tjejen tror jag mår dåligt. Jag önskar att jag kunde stötta henne på något sätt, utan att utplåna mig själv. Men just nu ser jag inte den möjligheten...