Hans barn gillar inte mig

Svar till fläta:
Tack för ditt svar.
Det kan mycket väl vara som du säger.  Att de är upptagna av sina egna liv som unga vuxna.
Och att det är nöjda med att hålla kontakt med sin pappa på telefon.
Det som talar emot det är att det är så stelt när vi väl ses och att de inte verkar vilja fördjupa kontakten.

En skidsemester för några år sedan var yngsta dottern med. Hon var väldigt osjälvständig trots att hon då var 18, och det uppkom då en situation då jag ställde lite krav på henne och hon kan ha uppfattat det som att jag blev arg. Jag bad om ursäkt förstås efteråt och förklarade min reaktion, och har verkligen försökt att vara snäll mot henne på alla sätt: ge henne fina presenter eller skickat upp pengar när hon behövt det.
Men ibland tror jag att det var ett "test" från hennes sida som jag förlorade. Och att den andra dottern sympatidömerut.

Ja, jag vet inte om jag ska fortsätta att bjuda in dem. Men tack för dina kloka synpunkter!

ps relationen mellan sambon och hans döttrar är väldigt varm. Jag är övertygad om att de skulle ses oftare om jag inte fanns med i bilden.
 Han gör allt för dem vilket är helt fantastiskt. Kanske för att han har dåligt samvete för att ha lämnat familjen?. Han är verkligen en sådan pappa man kan ringa mitt i natten om man behöver hjälp eller råd.

Jag ser att det är många som har läst. Kanske väcker min fråga någon liten tanke? Lämna gärna en synpunkt. Den behöver inte vara lång

svar till Iam: Tack för ditt kloka svar.

Visst kan det vara så du säger. De har den vuxenkontakt som de vill ha med sin pappa just nu. Har inte behov av någon extended family. Det är inte heller det jag är ute efter. Bara efter lite mer avslappnade relationer.

Det jag gör är ligga lågt. Frågar min sambo ibland om de vill komma ner eller om vi kan hjälpa till med något.
Den ena dottern har jag på min FB men vi pratar aldrig där. Har blivit något enstaka mail i samband med att jag försökte bjuda ner henne.

Det där med uteslutning har väl inte direkt hänt så jagtvärsäkert  kan säga att det varit så, men jag kan KÄNNA att jag inte direkt  varit välkommen eller inbjuden när det varit saker som student, födelsedagar mm.

Vid ett tillfälle frågade fd frun min sambo om jag hade planer på att komma med på en student, men den frågan från henne var inte tillräckligt för att jag skulle vilja "tränga" mig på. Jag tror alla var lättade att jag inte kom:(, även jag...

Min sambo försöker numera alltid få mig med när det är något. Men på en familjehögtid för en tid sedan, var både jag och döttrarna där och ärligt talat kändes det bara som att de inte alls ville prata med mig. Man kunde liksom höra iskristallerna klirra i luften. Min sambo  gjorde heller ingenting för att stämningen skulle bli bättre, utan lämnade oss åt oss själva efter bara ett par minuter.

Så vad gör man?

Jag  antar att jag får väl leva med det här. Att min sambo har långa och många telefonsamtal med sina döttrar och träffar när jag inte är med. Ibland berättar han något litet om hur det står till i deras liv, men oftast har jag fråga själv om jag vill veta något, och då kan han nästan bli lite störd av det. Ungefär som jag "snokar"...

Vet inte om saker kan ändras när det själva får familjer, nej, jag tror nog inte det kommer ändras.

Det är bara så att det är så TRÅKIGT!  Jag vill att det ska vara lättare och inte så uppstyltat i relationerna.

svar till Iam:
Det kan nog låta som jag backar. Men det har jag inte gjort innan. Och jag har verkligen pratat med honom. Flera gånger och varit värsta familjeterapeuten för att få min sambo att förstå. Men han har mest blivit trött på mig.

Till saken hör också att han under ganska lång tid i början av vår relation mörkade inför dem att han träffat mig dvs gått vidare i ett nytt förhållande. Medan han till mig sa att de såg framemot att träffa mig. Vilket altlså inte var sant. Så vår kontakt fick lite tråkig stad.

Nu har han blivit bättre tack och lov. Han säger till dem att "vi vill att ni kommer och hälsa på oss" osv.
Men som sagt, att säga lite så där ibland är inte tillräckligt.
Han skulle behöva göra ganska mycket tror jag för att förbättra relationerna. Men jag är inte helt säker på att han vill det... Han verkar ibland vara rätt nöjd att det är som det är. Att jag liksom inte är delaktig i allt i hans liv, medan han har full kontakt och insyn i mitt och med mina släktingar.

Nu senast har jag sagt till honom flera gånger redan "se nu till att de vet att de är välkomna hit i påsk. Även om de inte kommer så ska de veta att de är välkomna". Jag vet fortfarande inte om han bjudit ner dem..

......men det var en bra idé att kanske visa honom tråden. Jag ska nog inte ge mig på den här punkten. Tack för dina tips!!

svar till IAM:
Nej jag kan inte acceptera det, och känner att något saknas i vår relation.
 Men min sambo tycker att jag hänger upp mig, och gör problem av något som inte är det. Enligt honom.

Jag gav honom länken till tråden men han reagerade genom att känna sig kränkt, och jag vet fortfarande inte om han läst den. Däremot har han börjat fråga sina döttrar lite oftare när de kommer ner. Och inte bara fråga utan ger dem lösningar på hur de kan komma hit.

Tjejerna skyller på en massa saker och han har hittills under åren köpt alla undanflykter.  Har aldrig hört om tjejer som har så mycket tentor, jobb och krämpor som sätter käppar i vägen för en weekendresa. Men sambon har glädjande nog varit liten envis sista tiden och siktar på påsken, då de faktiskt kan ha lite framförhållning och planering. Vi får se. Jag tror att han får vara ligga på ännu mer om det ska bli av.

Jag hoppas hur som helst på det, så isen äntligen kan brytas. Det känns inte normalt att barn som älskar sin pappa så mycket som dessa två, kan välja bort att träffa sin pappa i hans nya liv under så lång tid. Det är ju en annan sak om de hade haft en dålig relation. Men den är allt annat än dålig. Dags att växa upp kanske och för pappa att våga ställa krav?

Och jag tror, ,långsamt men säkert att min sambo också börja tycka att det nog får bli lite action nu.

Hej Liten My: Tack för din åsikt.
Du skriver att "med tanke på hur det träffades" inte finns någon anledning för dig att träffa eller lära känna henne.
Hur menar du? Skilde sig din pappa pga av den nya kvinnan?

Ja, jag kan absolut förstå att det kan ha betydelse för hur relationerna utvecklas om ens förälder tex skilt sig från den andra föräldern för en ny man/kvinnas skull. Det tror jag är jättesvårt att brygga över.

Men om man som barn inte har något obearbetat med sin förälder, tex att man känt sig försummad, bitter, förbisedd eller bara klantigt behandlad av föräldern eller den nya partnern så tycker jag nog att man iaf kan nå fram till en hövligthetsnivå, där man vid vissa tillfällen umgås, även om man inte faller varandra runt halsen. Om man är vuxen vill säga.

Jag känner definitivt inte att jag behöver "nya barn" eller att jag har behov av att bli någon slags krystad bästa vän eller låtsas mamma. Nej för min del handlar det bara om att kunna träffas och umgås på ett okej sätt i alla fall några gånger per år.

Hej Liv! Tack för din åsikt.

Klart jag accepterar det, men jag tycker det är synd. För det handlar om vuxna tjejer som borde se till att få en vuxenkontakt med sin pappa.

Min önskan är verkligen inte att skapa en slag bonusfamilj. Det kan kanske vara aktuellt om barnen i både läger är små. I det här fallet är det bara jag som har minderårigt barn, och min dotter har inget behov av bonussyskon som är så pass mycket äldre än henne. Men hon har blivit jätteglad när de nångång har ansträngt sig och köpt presenter till henne till exempel.

Frågan är vad som är ohövligt.
I min värld är det nog att inte visa tacksamhet när man till exempel får pengar eller presenter eller trevliga inbjudningar.  Det är att ignorera eller vara sur när man träffas, fast man inte har gjort något.
Jag tycker också att det kan vara ohövligt att inte ge svar eller glida undan med svepskäl när ens far tar inititiativ till att man ska träffas. Då föredrar jag hellre ärlighet, att man säger att man inte vill och varför. Först då kan knutar lösa upp sig.