Hans barn gillar inte mig

Jag är ett sånt där "barn" som inte vill umgås med pappas nya, varför? Jo jag känner inte att det finns någon anledning, de gånger jag träffar min pappa så är det utan henne. Jag är 31 år och känner att det i nuvarande situation och med tanke på hur de träffades inte finns någon som helst anledning för mig att träffa eller lära känna henne.

Litet My

Äldre 16 Mar 01:02

#27

saralisa123 skrev 2013-03-15 09:51:07 följande:

Hej Liten My: Tack för din åsikt.
Du skriver att "med tanke på hur det träffades" inte finns någon anledning för dig att träffa eller lära känna henne.
Hur menar du? Skilde sig din pappa pga av den nya kvinnan?

Ja, jag kan absolut förstå att det kan ha betydelse för hur relationerna utvecklas om ens förälder tex skilt sig från den andra föräldern för en ny man/kvinnas skull. Det tror jag är jättesvårt att brygga över.

Men om man som barn inte har något obearbetat med sin förälder, tex att man känt sig försummad, bitter, förbisedd eller bara klantigt behandlad av föräldern eller den nya partnern så tycker jag nog att man iaf kan nå fram till en hövligthetsnivå, där man vid vissa tillfällen umgås, även om man inte faller varandra runt halsen. Om man är vuxen vill säga.

Jag känner definitivt inte att jag behöver "nya barn" eller att jag har behov av att bli någon slags krystad bästa vän eller låtsas mamma. Nej för min del handlar det bara om att kunna träffas och umgås på ett okej sätt i alla fall några gånger per år.

Det är en ganska invecklad historia mellan mig och min pappa, vi har nog inte haft bra kontakt sedan jag var 12 kanske, han är ganska hånfull och sarkastisk överlag för att i nästa vända verka hur trevlig som helst.

Kortfattat så skiljde sig mina föräldrar runt 2009, han hade då varit otrogen en långre tid, lovat mamma att han inte skulle träffa sin nya mer (hans nya är präst, han gick till henne på samtal över att han mådde dåligt över min brors död) han träffade henne i allafall och det ledde till skiljsmässa, när han ringde och berättade det sa han att "ja, och så får du inte säga nåt, för hon är ju präst, hon kan bli av med jobbet då" (ungefär som det är det första man tänker på (som präst kan man tydligen bli av med jobbet om man inleder en relation med någon man skall hjälpa, och som dessutom är gift), sommaren efter hade han gjort slut med sin nya och han och mamma gifte om sig igen, tills han var otrogen på nytt och de skiljde sig, då hade hans nya dessutom ringt och skickat kärleksbrev hem till honom och mamma. och nu är de vad jag vet tillsammans igen pappa och hans nya, senast förra sommaren när mina föräldrar var hemma och träffade barnbarnen satt han enbart och jäklades med mamma om sin nya, stämningen var minst sagt usel.

De få gångerna vi ses så är det vid barnens födelsedagar och nån sväng runt jul, sammanlagt 5 gånger per år, vet också att min mamma och han träffas en del (trots hans präst) han sover över där när hon har hand om barnbarnet. Frågade faktiskt sonen var pappa sov när han var hos mamma och jovisst, de sover i samma säng så fråga mig inte vad som händer och sker.

Hade jag haft en bättre relation med min pappa, hans nya inte inlett sitt förhållande på ett såpass märkligt vis (hon träffade även min mamma, men utan att säga att hon hade ett förhållande med hennes man) och soppan inte varit som den varit så kanske. Men i detta läget känner jag att det inte finns någon anledning att träffa henne, mestadels pga pappa men även pga situationen runtikring.Jag vet ju dessutom hur det varit och vad hon gjort också så jag skulle se det som väldigt underligt om jag skulle stöta på henne, vilket jag kanske inte gjort vid en "normal" skiljsmässa, med en "normal" relation med min pappa.

Litet My

Äldre 16 Mar 01:10

#28

Iam skrev 2013-03-15 10:20:52 följande:

Blir bara lite nyfiken..
Men tycker inte din pappa att det är tråkigt och jobbigt att du inte accepterar hans val av kärlek i livet?
Att han aldrig kan samla sina närmsta på samma plats och umgås med alla?
Och hur hade du känt om din pappa inte accepterade den du valt att leva med?
Skulle det vara oki att han aldrig ville komma hem till ert hem, eller fira jul med er tillsammans, eller vad det nu kan vara?

Det enda du uppnår med din inställning är ju att du berövar din pappa på möjligheten att få hela sin familj samlad... en möjlighet som jag personligen aldrig skulle vilja vara utan.

Om du läser det jag skrivit till TS så tror jag hela situationen finns samlad, annars får du fråga om jag missat något.

Om han inte accepterat min sambo/tidigare pojkvänner, jo det har hänt och då inte med en hälften så invecklad historia som hans egen.I detta fallet är det mestadels han eget fel att det är som det är och de enda gångerna han nämner henne i stort sett är om han vill jävlas med mig "mina nya barn är inte som du, de är minsann si och så" eller när han vill jävlas med mamma. Nu är väl hans nya ganska oskyldig i det hela, men inte helt heller kan jag känna.

Hade hela situationen varit mer normal så hade jag förmodligen tyckt det varit spännande att han träffat en ny men inte i detta läget och i denna situationen.

Litet My

Äldre 19 Mar 02:46

#32

saralisa123 skrev 2013-03-18 07:16:00 följande:

ps Litet My: Jag tycker att det låter fint att din mamma och pappa har kunnat försonats på senare år. Fint men lite komplicerat. Vill du inte veta hur det ligger till egentligen? Jag hade nog frågat rakt ut och velat veta.

Försonades på ett ytligt plan, gjorde även mina föräldrar som var som hund och katt under många många år, fram till att första barnbarnen kom. I dag är de gamla men kan uppskatta att fika och träffas emellanåt. Dock inte mer så.

Nyligen fick jag veta att min mans båda döttrar nog kommer till påsk till oss. För första gången!! Jag har inte sagt så mycket i saken, bara konstaterat nångång inför min man när vi grälat (om andra saker) att de säkert skulle bli glada om relationen sprack och att jag inte tror att de kommer ner.

Det är helt och hållet min man som drivit fram att de kommer. Den ena kom med tusen och en bortförklaring varför hon inte kunde först. Men min man har tålmodigt bearbetat henne och även gått genom hennes pojkvän.
Den andra tjejen var inte lika svårövertalad, men hade först svårt att komma loss pga av arbete.
De ska stanna två dagar. Men det räcker absolut. Jag kommer vara jättenervös och ska verkligen försöka vara cool..:/

Nej, jag vill inte veta, de har skiljt sig, gift sig och skiljt sig igen och pappas nya har varit med fram och tillbaka i historien (detta på bara ett par år nu, innan vad de gifta i drygt 30 år), känner inte att jag orkar lyssna eller bry mig om vad de har för relation nu, det viktigaste känner jag är att de kan ses för barnbarnens skull fördelsedagar och annat.

Hoppas att det blir lyckat i påsk för er.

Litet My

Äldre 20 Mar 08:23

#38

saralisa123 skrev 2013-03-19 07:32:42 följande:

Förstår. Det låter verkligen jättejobbigt.
Men det låter som du hittat en bra strategi för dig och dina barn i det.

Tack! Ja vi får se hur det blir i påsk för mig. Tvivlar på att de ens kommer. Om de inte gör det den här gången heller, vet jag i alla fall att min man har försökt få hit sina flickor. (dmen det är nog lite sent, den ansträngning han gjort nu borde han gjort för 4-5 år sedan,.)
Jag tror att han innan intalade sig att våra relationer var mycket varmare och mer möjliga än vad de egentligen är. Målade tillvaron i sköna färger och insåg inte att framförlalt han, inte vi, jag och döttrarna, skulle behöva anstränga sig så mycket, att vi skulle "hitta" varandra automatiskt. Visst;/...
Nu tror jag det har gått upp ett ljus för honom. Både kring vilket jobb det är att sköta om och vårda relationer (då menar jag alla relationer men i synnerhet familjerelaterade) men kanske framförallt hur lite han och dom egentligen delar i varandras liv. Och det är nog ingen lätt insikt, när man lurat sig själv i så många år att vara den perfekta pappan, sambon och perfekta skilde mannen. Och då menar jag inte att vara sarkastisk och elak. Jag bara tror att det är så.

Du låter klok och insiktsfull tycker jag, som du vet har jag ju själv ingen vidare relation till mina föräldrar och har en hel del att göra vilket ju för egen del gör att föräldrarna efter flertal år såhär blir prio nummer 13 i ordningen efter egna familjen (barnen sambo), skola och jobb och vila, en prioritering som jag tror uppkommer automatiskt (för mig är det inget jag bestämt utan det har blivit så), funderar också på hur ofta din sambo besöker dem, ringer och hör av sig mm? Kanske är det ett bra första steg att han själv ligger på och visar att han vill vara närvarande (mer närvarande även på plats hos dem) för jag tror att om han kommer in mer i deras liv och öppnar upp så kommer du ju automatiskt med där efter en tid.

Och blir det inte så vet du att ni iaf har försökt och att ingen skuld ligger hos dig.

Hans barn gillar inte mig

INNEHÅLL