Hans barn gillar inte mig

Men sen är det ju så med vuxna människor, dom har inte tid.
Det är väldigt sällan min mans vuxna barn kommer hit, oftast har dom något inplanerat, och har inte dom det så har vi det. Så att lyckas få till en träff är allt annat än lätt, och då bor dom ändå hyfsat nära.

Ess

Äldre 20 Mar 13:01

#47

saralisa123 skrev 2013-02-09 11:54:20 följande:

svar till Iam: Tack för ditt kloka svar.

Visst kan det vara så du säger. De har den vuxenkontakt som de vill ha med sin pappa just nu. Har inte behov av någon extended family. Det är inte heller det jag är ute efter. Bara efter lite mer avslappnade relationer.

Det jag gör är ligga lågt. Frågar min sambo ibland om de vill komma ner eller om vi kan hjälpa till med något.
Den ena dottern har jag på min FB men vi pratar aldrig där. Har blivit något enstaka mail i samband med att jag försökte bjuda ner henne.

Det där med uteslutning har väl inte direkt hänt så jagtvärsäkert kan säga att det varit så, men jag kan KÄNNA att jag inte direkt varit välkommen eller inbjuden när det varit saker som student, födelsedagar mm.

Vid ett tillfälle frågade fd frun min sambo om jag hade planer på att komma med på en student, men den frågan från henne var inte tillräckligt för att jag skulle vilja "tränga" mig på. Jag tror alla var lättade att jag inte kom:(, även jag...

Min sambo försöker numera alltid få mig med när det är något. Men på en familjehögtid för en tid sedan, var både jag och döttrarna där och ärligt talat kändes det bara som att de inte alls ville prata med mig. Man kunde liksom höra iskristallerna klirra i luften. Min sambo gjorde heller ingenting för att stämningen skulle bli bättre, utan lämnade oss åt oss själva efter bara ett par minuter.

Så vad gör man?

Jag antar att jag får väl leva med det här. Att min sambo har långa och många telefonsamtal med sina döttrar och träffar när jag inte är med. Ibland berättar han något litet om hur det står till i deras liv, men oftast har jag fråga själv om jag vill veta något, och då kan han nästan bli lite störd av det. Ungefär som jag "snokar"...

Vet inte om saker kan ändras när det själva får familjer, nej, jag tror nog inte det kommer ändras.

Det är bara så att det är så TRÅKIGT! Jag vill att det ska vara lättare och inte så uppstyltat i relationerna.

Jag tycker inte att något du skriver varken tyder på att du inte är välkommen eller illa omtyckt.
Ni känner inte varann och har i nu läget absolut inget gemensamt. Jag tycker snarare att du ska följa med så mycket det går, för så som du beskriver det så är jag inte förvånad om tjejerna tror att du inte gillar dem utav någon anledning. Det kan lätt uppfattas så när man backar undan och lämnar space.

Dom är båda vuxna och jobbar, något att prata om borde väl finnas. Vad brukar du säga till en ny på ditt jobb?

Ess

Äldre 21 Mar 09:45

#52

saralisa123 skrev 2013-03-20 21:55:50 följande:

Tack:) Det var ju skönt att höra att du tolkar det så.

Det stämmer däremot inte riktigt att vi inte skulle ha något gemensamt.. Jag har varit ganska tydlig med att jag gillar dom. Och att vara tillsammans med någons pappa och ha god kontakt med andra släktingar och nära vänner, ja för mig är det att ha ganska mycket gemensamt.

Nej det är absolut inte att ha något gemensamt, det ger dig inga band till hans vuxna barn. Att du känner deras farmor, vad ger det dem?
Varför står du och intygar att du gillar dem?
Det gäller vuxna människor och inte barn. Hade en annan vuxen kvinna som jag knappt kände kommit fram till mig och bedyrat att hon gillar mig, då hade jag tagit ett steg tillbaks och tyckt att hon var rättså underlig.

Jag tror du kommer längre med att se dig som en självklar del utav pappas familj där du är inräknad när han/ni blir bortbjudna.
När det gäller hans vuxna barn så tänk arbetskamrat/professionellt trevlig, prata lättsamt precis som du gör med folk på jobbet. Antingen hittar ni något gemensamt eller så kommer ni åtminstone att ha en lite lättsammare ton mellan er.

Ess

Äldre 21 Mar 21:07

#54

saralisa123 skrev 2013-03-21 13:18:31 följande:

Intressant, tack för synpunkterna. Men delar inte din åsik i frågan om vad som gör att man har saker gemensamt.

Tack för visat intresse i min tråd:)

Jag förstår inte riktigt vad som man har gemensamt genom släkten?

Ta mig tex, jag träffar min mans barns farmor mycket, mycket oftare än vad dom gör. Jag träffar även deras andra släktingar på pappans sida oftare än dem, men på vilket sätt binder detta mig och hans barn närmre varann?
det enda jag ser att vi har gemensamt är att vi älskar samme man, deras pappa. Det gör att vi träffas och måste respektera varann, men det är inget som får oss att bonda för livet. För att vi ska göra det så krävs det att vi pratar med varann om allt möjligt och kanske hittar gemensamma intressen eller ståndpunkter.
Eftersom det inte är mindre barn det rör sig om så räcker det knappast att köpa en påse godis så blir man populär, utan det hänger på hur man presenterar sig själv. Jag har alltid tänkt "arbetskamrater" när det gäller min mans barn, då kommer det artiga, trevliga beteendet fram och det blir mer lättsamt och trevligt.

Jag är uppriktigt nyfiken på hur du tänker där, för jag hänger inte riktigt med?

Ess

Äldre 23 Mar 09:41

#57

Jag är inte så förvånad att dom varken kan/vill komma. Det räcker jag går till mig själv så tackar jag gärna nej när jag blir bortbjuden eftersom jag har tillräckligt runt mig ändå, ofta känner jag att jag inte orkar utan vill hellre få sitta själv och antingen bara varva ner eller få gjort sånt som man annars skjuter upp.

Jag tycker ni/du ska sluta att blanda in de vuxna barnen i ert förhållande, dom har faktiskt inte där att göra. Numera är det helt normalt att umgås via telefon och mail/chatt och träffas sällan. Han pratar ju med dem varje dag.
Sen tycker jag att ni ska åka och hälsa på tillsammans som en familj. Skulle det va så att dom känner behov av att prata med pappan ensamma, då får dom bekväma sig med att säga det och komma ner i så fall.

Vi bor ändå ganska nära hans barn, men vi träffas nästan aldrig ändå. Jag ser inget konstigt alls idet.
Det kan dessutom gå flera månader emellan mailen, och det är nästan alltid min man som får höra av sig till dem. Dom verkar inte hysa något större intresse.
Men det är inget att hänga upp sig på.

Hans barn gillar inte mig

INNEHÅLL