och kryper runt i sängen. (Vi har babyvakt med övervakningskamera eftersom han sover i ett rum långt från vårt rum) så därför ser vi vad han sysslar med.
"Det kräver sin man och sin möda"?! Det är ett litet BARN! Åh jag vill bara skrika.
Jag har en dotter på 6 månader och en på 20. De små kan inte alls komma loss i sin panik! Visst, hon sover inte i spjälsäng men det har hänt att hennes hand fastnat i en låda. Och en hand torde vara smidigare att få ur/loss än ett lår!
Och en får vara hungrig. Plus att han flyttar sängen med huvudet!
Jag tänker på vilken kraft det krävs.. Stackars desperata kille.
Jag får ont i magen.
Usch vad ledsen jag blir..
Min stora tjej hade (och har än idag) liknande uppvak, hon skriker hysteriskt efter oss. Hon blir 2 till sommaren. Vi gissar att hon ibland har mardrömmar, eller i alla fall intensiva drömmar. Jag förstår fortfarande inte logiken i att lämna ett litet barn själv att trösta sig efter ett sådant uppvaknande när till och med jag, som är vuxen, söker tröst hos mannen mitt i natten efter en jobbig dröm.
MalinEddie, det är alltså en fortsättning av separationsfasen som kommer och går? Det var intressant. Vi antog att hon drömde att vi försvann och tyckte det var läskigt så hon skrek efter oss.
Oavsett vilket finns det inte en chans att jag skulle gå emot mina känslor och lämna henne i hennes raseriutbrott eller gallskrik. Blir hon riktigt arg ligger hon på rygg och sparkar iväg tills hon slår i allt i sin väg, det får hon inte. Vara arg får hon, men inte så hon gör illa sig.
Vad roligt att det gått så bra för din dotter!
Jag tror däremot inte att din metod passar alla familjer, eller är bra för alla barn.
Du vill få det till att det bara är ljug om man säger att man inte kan låta bli att lämna sitt barn på dagis. Dock hade du själv några ”fördelar” som kanske inte alla andra har:
-Du hade barnets far som tog hand om ditt barn de 2 första åren medan du jobbade. Det är tex inte alla ensamstående som har hjälp av någon på det viset.
-Du jobbade svart samtidigt som du fick föräldrapenning, vilket många nog inte kan tänka sig att göra.
Några funderingar jag fick av ditt inlägg:
Det ÄR inte möjligt att ta med barnet till de flesta jobb, hur stilla det än sitter. Jag jobbar själv som läkare och det är inte tillåtet eller tillrådigt att ha ett litet barn med sig på akuten dagarna i ända. Även om det eventuellt skulle kunna sitta i ett hörn på läkarexpeditionen, har jag svårt att tro att barnet skulle må bra och utvecklas optimalt som person i denna sits.
Du skriver att barn visst kan sitta stilla etc om "det är tvunget på RIKTIGT för er överlevnad". På vilket sätt är det bättre för ett barn att vara tvingad att sitta stilla och tyst istället för att leka med andra barn, vara ute på en dagisgård, höra sagor, pyssla, sjunga, etc, som kan erbjudas på ett dagis?
Argumentet att "nu får hon ju vara med sin mamma" köper jag inte riktigt eftersom jag utgår ifrån att de flesta mammor ändå måste fokusera en hel del på jobbet när man jobbar. Själv skulle jag inte kunna gå ifrån mina plikter för att ta hand om toalettbesök, matpauser, eventuella tårar, eller annat som kan dyka upp.
Sedan skriver du att din dotter ”är den enda som går hem kl 13:15 och har ett jobb då." Och jag undrar... är det vad hon innerst inne vill? Hur känns det när alla kompisarna är kvar? Och vad då har ett jobb? Barn är barn, och barnarbete är förbjudet. Skall inte barn tillåtas vara barn och leka och upptäcka världen med sina vänner?
Jag håller med dig om att det alltid finns lösningar. Jag tror däremot inte att förskolan är så illa som många vill få det till, och jag tror inte många barn skulle må bra av att ha det så som din dotter, även om just hon klarat detta alldeles utmärkt.