Med Lem skrev 2013-11-05 17:39:08 följande:
Jag ska inte kommentera Mickes och Fruns framtid, eller nånting kring vad dom två borde eller inte borde.
Jag nöjer mig med en liten kommentar om en missuppfattning som finns med i Mickes senaste inlägg, i varje fall implicit.
Eftersom Micke säger att återfådd sexlust skulle göra honom själv frustrerad och ge frun dåligt samvete, så drar jag slutsatsen att Micke tror att Fruns attraktion till Micke inte kan uppstå från de aldrig framfödda.
Det finns en lång klinisk erfarenhet av att hjälpa par tillrätta med åtrån; det fungerar ganska bra även i omöjliga fall; så länge man har respekt för varandra, allmänt "gillar" varandra som personligheter, och det inte föreligger några fysiska hinder, typ luktupplevelser eller inkompatibla "tics", som inte kan åtgärdas, så kan man vända ett totalt ointresse och t o m motvilja till ganska stark åtrå. Det tar tid, månader till år, och det kräver att båda är öppna för att göra allt man kan, utan att slå det ifrån sig, utan att bara "spela med". Man måste faktiskt orka arbeta på att förmå sig själva att "vilja ha sex" med just varandra.
Det brukar bli bra nog för att bli självgående; Man kanske fortfarande måste få ha åtminstone drömmar om andra ibland, men man upplever sex med sin förut oattraktive partner som eftersträvansvärt, minnesvärt och skönt.
Jag är inte i ställning att döma ut vare sig forskning eller andras resultat i situationer som kan påminna om vår och där säga att det är omöjligt. Att det aldrig kommer att gå. Jag kan bara resonera utifrån hur jag upplever och har upplevt vår situation. Sen finns det ett perspektiv till....båda måste väl vilja? Men inte ngn vill? Utan att bägge vill fortsätta att leva så här då? Det som om det är provocerande för många att vi lever som vi gör och att vi till varje pris måste "botas". Hon måste botas från sitt ickeexisterande begär till mig. Och jag måste botas från min avsaknad av lust. Varför då?