Ja som rubriken låter. Jag har hört många säga att de älskade barnet direkt när det kom och också många som säger att det växte fram. Skulle vara intressant att höra hur det var för er?
Själv kände jag en stor ömhet och lycka. "Äntligen är du här" Vet inte ifall jag ska kategorisera det som kärlek eller bara begynnande...
Nix, det tog väldigt lång tid. Ett tufft första halvår med fl depp.
Sen ultraljudet. Stark kärlek.
Nej Det fick växa fram. Tror jag kände att jag älskade honom först när han var 4 veckor. Det betyder inte att jag inte hade modersinstinkter. Hade en enorm beskyddarinstinkt ändå. idag 5 år senare finns det nog ingen starkare kärlek.
Jag älskade barnen redan i magen. Känslan när de kom ut var helt obeskrivlig!
Jag älskade mitt barn redan när jag plussade, sedan har känslorna växt mer hela tiden.
Nu är jag lite krass, men innan barnet är fött kan man väl inte älska just DET barnet.. Mera tanken på ett barn. Fantasin om hur det ska bli och vara.
Jag har längtat efter mina barn. Älskat tanken på dem från start och när de väl kommit har jag kännt beskyddarinstinkt, ömhet och kärlek... Men att älska dem fullt ut som DEM har vuxit fram.
Ett nyfött barn är som en förälskelse tycker jag. Man är osäker, trevar sig fram, närmar sig, lär känna, vill vara nära hela tiden, tänker knappt på annat, är uppslukad. Den djupa kärleken kommer med tiden. Med egenheterna, humorn, gensvaren, osämjorna, vaknätterna... personligheten. Då är det verkligen det specifika barnet jag älskar.
När barnen precis fötts kände jag inte den där himlastormande kärleken direkt mer en känsla av förvirring blandad med lättnad. Kände mig lite "hög" och väldigt, väldigt mån om att de skulle sy klart så jag kunde bekanta mig med barnen, se vilka de var. När jag vl satt där med min man och våra två fina flickor i varsin famn så kände jag mest frid. Som om något klickade, en pusselbit (eller två) som helt enkelt hade saknats och nu var de där. Minns den känslan så väl, inte superkärlek mer att nu var världen som den var menad att vara. Min kropp var väldigt fäst vid dem, jag behövde inte ha dem i min famn hela tiden men när de var kring 4 veckor for jag ut ensam på stan en timma för att köpa julklappar, ammade innan men efter en timma hade min kropp abstinens. Väldigt ny känsla då jag inte hade några som helst problem med att låta familj och vänner hålla i dem men min kropp saknade dem rent fysiskt.
Jupp
Nej, jag älskade inte mitt barn på en gång. Jag hade lite svårt att förstå att hon var min, att hon levde, att allt gått bra. Jag kände en stor beskyddarinstinkt från början och min kropp saknade henne när hon inte var hos mig. Men kärleken växte fram.
Ja det gjorde jag även om känslorna var starkare när nummer två kom. Inte för att jag älsker dem olika mycket idag men det var lättare känna känslan andra gången och därför blev den starkare.
Jag kände en enorm känsla av beskyddande och ömhet. Den hade jag redan som gravid men den blev ännu starkare när jag såg barnet.
Ja, otroligt mycket.
nej, kände tyvärr inte den där känslan av kärlek som dom flesta snackar om! Blev så paff när han kom, och inte kände det "där". Jag kände mer wow, vad häftigt att han faktiskt legat där inne i mig, sen va ja naturligtvis glad att det gick bra osv.
Men idag är han 5v och jag kan säga att kärleken växer dag för dag.
Annat: Jag älskade barnet redan när det låg i magen, från första stund. Däremot kände jag ingen himlastormande lycka exakt vid födseln, då var jag mest glad att gravidteten var över 
Ja direkt när jag fick upp henne. :) Men känslorna blev starkare o starkare för varje dag som gick. Fick enorma lyckokänslor och kände något jag aldrig känt innan. Var som ett riktigt rus. Underbar känsla.
fick nyss mitt tredje barn, och för mig så växer kärleken fram..
med 1a barnet så tog det 1-2mån ungefär.. med 2a så fick jag fl-depp och det tog 8mån..
får se hur lång tid det tar denna gången, har inga som helst förväntningar alls :)) försöker ha så mycket närkontakt med bebisen som möjligt och umgås så mycket som det går med henne för att knyta an fortare, tänker jag..
(vårt 2a barn sov ju dessutom konstant första månaderna så man fick liksom inget gensvar heller..)
man måste ju få tid att lära känna varandra och knyta an ordentligt :))
Ja, en obeskrivlig och oväntat stark kärlek direkt. Det häftigaste hittills i mitt liv!
/Anna
Första barnet älskade jag otroligt högt från första stund. Med andra barnet tog det c:a 6 månader innan känslorna började falla på plats ordentligt. Det var fruktansvärt och oväntat med tanke hur jag känt för mitt första barn.