Ja som rubriken låter. Jag har hört många säga att de älskade barnet direkt när det kom och också många som säger att det växte fram. Skulle vara intressant att höra hur det var för er?
Själv kände jag en stor ömhet och lycka. "Äntligen är du här" Vet inte ifall jag ska kategorisera det som kärlek eller bara begynnande...
Med första barnet nej, bara en enorm oro för henne, enorm beskyddarinstinkt och en enorm känsla av overklighet att ha barn. Med andra barnet var jag lite lugnare i föräldrarollen och kunde känna kärlek direkt.
Så mycket att det ibland kändes som om hjärtat skulle sprängas och hela magen var full med fjärilar. Det var (och är) som att vara tonåring på nytt och uppleva den där första himlastormande förälskelsen igen.
Jag tror att jag mer ville älska dem än att jag gjorde det. Fick tvillingar i v 29+6 och var inte alls redo eller förberedd. Det tog ca 2 veckor innan jag kände någon riktigt kärlekskänsla och anknytning till de små men nu 6 veckor efter födseln så älskar jag dem mer än någonting!
Vi kämpade länge för att bli gravida och jag älskade mitt barn långt långt innan det fötts men körleken tog en paus direkt efter förlossningen kände jag mig helt likgiltig i säkert en timme. Sedan kom kärleken som krypandes under dagen och var överfull på kvällen.
Jag tror nog att det var någon form av minimini-förlossningsdepression.
Nej jag älskade honom innan han föddes. Kärleken blev starkare efter födseln och har sedan blivit ännu starkare med tiden. Har alltid känt otroligt starka känslor för mitt barn alltså redan i magen och var då som nu konstant orolig att något skall hända honom.
Nej. De var mellan 10 månader - 1 år innan jag ärligt kunde säga att jag älskade dem. Var aldrig orolig utan var ganska säker på att det skulle komma så småningom, och det gjorde det ju.