Ja som rubriken låter. Jag har hört många säga att de älskade barnet direkt när det kom och också många som säger att det växte fram. Skulle vara intressant att höra hur det var för er?
Själv kände jag en stor ömhet och lycka. "Äntligen är du här" Vet inte ifall jag ska kategorisera det som kärlek eller bara begynnande...
Har nog känt som du, ömhet och lycka över att ha barnet hos mig. Att sedan älska barnet för den individ det är, den kärleken växer nog fram successivt i takt med att man lär känna sin lilla bebis. Så upplever i alla fall jag det.
Ja jag älskade henne långt innan hon ens var född.
Jag älskade henne då hon var lika självklar som min högerarm, men den där fantastiskt starka föräldrakärleken, som man inte kan föreställa sig fören man fått barn, den växte fram.
Första barnet älskade jag från det ögonblick han föddes men den stora, enorma kärleken till honom växte fram under de första sex månaderna. Med andra barnet var den stora kärleken där från start. Då var jag mer förberedd och redo för känslorna.
Har älskar alla mina barn från första sekund! Sån underbar kärlek :)
Jag kände någon typ av beskyddar-instinkt när han föddes, att jag skulle göra vad som helst för honom. Men kärlek är helt fel ord, den växte fram, långsamt.
Det var inte förrän han liksom blev en egen person jag kände att "jag älskar honom verkligen, för den han är".
Ja från dom var i magen
När han kom kände jag mig mest förvirrad, kunde inte fatta att han var min lixom. Glad men förvirrad. Men sen fick jag lite perspektiv på saken och därefter växte den starka föräldrakärleken fram.
Nej. En enorm beskyddarinstinkt (jag skulle gått i döden för dem från första stund), men den riktiga kärleken växte fram lite långsamt så där.
Älskade henne redan innan hon var född, men kärleken till henne blir bara ännu starkare med tiden :)