Vår anknytning till barnet
Som adoptivmamma hör jag nästan enbart berättelser från andra adoptivföräldrar om hur kärleken var omedelbar till det nyfådda barnet. Jag hör om känslorna som rusar och hur föräldrakärleken finns där så fort barnet överlämnas. Jag hör hur bloggare slår fast detta som ett mantra och jag är glad för deras skull.
Men....
Jag hör inte till dem. För mig växte den fram långsamt och jag kände mig ibland som ett UFO eftersom ingen talade om denna variant på den vuxna anknytningen. Jag hade så mycket i bagaget att jag visste att det skulle komma och att jag inte var konstig eller annorlunda. Jag representerade bara en variant på anknytning som det talas om mer sällan. Jag fick vänta många månader innan kärleken satt där. Jag kan inte säga hur många månader exakt, men det var betydligt längre än ett halvår. Jag talade ofta om för vårt barn (flera gånger dagligen) hur mamma älskade det men det var en medveten akt och inte en känslostyrd sådan. Jag vet att vårt barn kännt sig älskat av mig även under min anknytning. Jag vet att detta inte bara händer vid adoption utan även förekommer där barnet föds in i sin familj.
Vad är eran erfarenhet av anknytningen och hur har ni som känner igen er upplevt detta?