Vår anknytning till barnet

Hittade denna tråd när jag surfade runt på fl.

Känner så igen mig i era historier! Vi har haft våra små i snart 8 månader och det är först nu som jag börjar känna nån slags ankytning till dem. Jag drabbades av depression när de först kom till oss men sakta, sakta börjar jag kommar ur den. Tankar som jag hade var "de är inte mina barn" och "Varför kallar ni mig för mamma? Vem försöker ni lura här??". De tydde sig till mig och min man väldigt snabbt. Kanske hade det varit bättre om de tagit sin tid också, vad vet jag?

Nej, känner ännu inte 100% mammakärlek till dem än men jag är väldigt mån om dem och är glad att vi har dem. Oftast. För ett liv utan barn...nej, det vill jag inte ha!

  

          

Vet du, jag blev alldeles varm när jag läste om er syskonansökan! Stort lycka till!

Ja, man klandrar sig själv och undrar vad man gör för "fel" när man inte känner som man "borde". Men jag undrar om alla som känner direkt kärlek till barnet verkligen menar det eller om de säger så för att de är rädda för vad som annars sägs om dem? Jag vet inte. Många känner säkert kärlek på en gång men jag undrar ändå. När man själv varit den som inte gjorde det...eller nu kanske det blev grötigt. 

Jag ska äntligen få samtalsterapi av en expert inom adoption och reda ut mina känslor, även om jag känner att jag gjort mycket jobb själv och mha min man och familj/vänner. Kan nu säga till barnen att jag älskar dem. För nu vågar jag känna lite mer och då och då känner jag att de verkligen är mina. Tjejen satt sig i mitt knä igår helt sonika och sa bestämt: "Du är min mamma!!!". Då smälte jag

Du har rätt, man kan känna sig hur förberedd som helst inför adoptionen men verkligheten kan vara en helt annan. Jag var så nojig innan då vi hört så mkt negativt angående anknytningen ex, att det kan ta över ett år eller mer innan barnet accepterar sina nya föräldrar och allt som kan hända tills anknytningen finns där. Men INGENSTANS togs det upp om föräldrarnas anknytning till barnet, att det också kan ta himlans lång tid...Våra barn accepterade oss inom ett par veckor, och jag hade jättesvårt att ta åt mig när de sa mamma till mig. Vem är det???Inte är det då jag....
Men som sagt, det blir bättre.

Hur gick det med anknytningen mellan ditt barn och er?   

    
       

Nu har jag inte läst allt, men såhär tänker jag:

Jag önskar att jag fått bära mina barn, fått vara med från början. Men så blev det inte och det är förstås en sorg i sig. Men jag hade haft en än större sorg om jag inte hade fått vara med mina barn alls! Bara tanken att inte ha barn - mina egna barn - alls...usch nej aldrig!
Nej, vi delar inga gener men däremot samma humor och samma intresse och lycka i att upptäcka och göra nya saker tillsammans. Det hade nog ingen av oss velat vara utan! För vem vet, det kunde ju vara tvärsom? Att man delar samma gener men inga intressen...

Blod är verkligen inte alltid tjockare än vatten!

Kan bara säga att det är en himla TUR att vi alla är olika!

Jag tänker lite i Pippi-banor nu. "Det här är ett barn och det är mitt, alltså mitt barn". Så känner jag. Älskar mina barn, fastän jag inte fött dem! Livet kan baske mig bli bra iallafall. Allt beror på the mindset!