Hej!
__________________________________________________ ________________
Vi började en fertilitetsutredning i februari och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok?
Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009:
Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen.
Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort.
Snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010:
ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort.
Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011
Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in.
2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen.
Så vi bröt ihop och gick vidare. I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull.
När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå.
2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången.
Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen.
Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining.
Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero.
Waste of time and money.
Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012:
Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar.
Det var tufft, hela året har varit tufft.
Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
__________________________________________________ ________________
Vi började en fertilitetsutredning i februari och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok?
Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009:
Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen.
Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort.
Snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010:
ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort.
Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011
Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in.
2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen.
Så vi bröt ihop och gick vidare. I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull.
När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå.
2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången.
Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen.
Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining.
Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero.
Waste of time and money.
Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012:
Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar.
Det var tufft, hela året har varit tufft.
Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
Ålder
48 år
Civilstatus
Gift
Personlighet
Ambitiös
Glad
Nyfiken
Omtänksam
Snäll
Social
Stressad
Tänkare
Intressen
Barn
Film/TV
Heminredning
Historia
Matlagning/Bakning
Musik
Resor
Trädgård
Musik
Blues
Folkmusik
Musikal
Pop
Reggae
Rock
Rockabilly
Schlager
Husdjur
Allergisk
Groda
Hund
Katt
Råtta