Var med i Nätfighten på Familjeliv och tillsammans bekämpar vi rasisterna en gång för alla!

"År 1956 gick folket man ur huse i lärdomsstaden Lund då det ryktats att en neger siktats vid stationen. Sedan dess har ett land som i sekler varit nästan homogent till språk, tro och seder tagit emot över två miljoner främlingar (varannan flyttade ut igen), utan att några katastrofer inträffat på vägen. Misstron mot det obekanta är en naturlig reflex. Så låt oss notera, för rättvisans skull, att Sveriges möte med Främlingen först och främst är en framgångssaga. Den som tycker att jag skönmålar kan begrunda vilka spasmer som utsocknes framkallar i Danmark.

Detta ville jag säga för att i fortsättningen kunna tala fritt.

Det händer sig på våren 2007 att måttet blir rågat för Lage Wigren, tandvårdschef i Storuman. På sju år hade han inte lyckats få en fast tandläkare till sin klinik. Patienterna knorrar, utleda på att öppna gapet för ständigt nya doktorer. Alltså fattar Lage Wigren sitt beslut. Kan vi inte hitta en svensk som vill stanna i Storuman får vi ta en från utlandet. Om vi så själva skall lära honom språket.

Och se, det slumpar sig så lyckligt att just medan Lage Wigren fattar sitt beslut antecknar Migrationsverket att tandläkaren Edward Issa på flykt från Bagdad landstigit på Arlanda.

Allt verkar upplagt för ett lyckligt möte. Över tre tusen tjänstemän i kommunerna står beredda att underlätta dr Issas möte med dr Wigren, 181.400 statliga kronor finns öronmärkta för hans skull, det finns ett departement och tre statliga verk som bara tänker på hur han snarast skall få ett arbete, ty det är arbetslinjen som gäller. Vad kan man mera begära?

Facit: arton månader senare sitter dr Issa, otålig över att SFI-kursen (svenska för invandrare) är så långsam, i en tegelröd byggnad i Kristianstad. Under tiden har Storuman fått en utländsk tandläkare – från Polen. Ewa Bisztyga hette hon, landsteg på Lapplanda i februari 2008, redan integrerad, föreföll det, då hon inte bara talade utan även skämtade på svenska. Tre dagar senare började hon betala skatt, ganska mycket pengar, mer än vad Edward Issa har att leva på i Kristianstad. Man fortsätter nämligen att integrera honom, och snart får vi se hur sådant går till.

Det här reportaget försöker förstå varför det tvunget behöver gå på detta viset. Är det svenskars rasism som gör det svårt för invandrade att ta sig fram i Sverige, vilket många hävdat, eller kan det vara något annat? Försvåras integrationen av att främlingar har för mycket osund kultur med sig – medan allt är sunt och vidsynt i vår egen? Och vad menar vi egentligen med medborgarskapet?

 

Låt oss återvända till Lage Wigren i Storuman. Han försöker inte ens leta efter sin doktor bland de nyanlända. Och inte bara för att det tar längre tid med irakiska tandläkare än med dem från EU (som slipper bevisa vad de kan). Wigren vet att det är meningslöst. Låt oss se hur det skulle ha gått ifall han hade försökt.

Sverige är en centralstat, alltså borde centralen veta bäst. Wigren ringer till integrationsdepartementet. Hej, har ni möjligen en tandläkare att integrera? Departementet har inga sådana uppgifter. Men de kanske finns på justitiedepartementet? Han ringer justitie, som inte heller vet, men lovar kolla med Migrationsverket ”som har ett kartläggningsansvar”. Beklagar, verket för inte bok över vad flyktingar har för yrke. Men försök med Sveriges Kommuner och landsting, det är ju där som det integreras. Nej, hos SKL vet man inte heller. Wigren får rådet att ringa direkt till kommunerna. Som är 290 till antalet.

Doktor Wigren gör ett sista försök hos arbetsförmedlingen. Nej, inte heller den myndigheten noterar om det finns tandläkare, chaufförer, sköterskor eller andra bristyrken bland de nyanlända. Men kom igen nästa år, då har vi kanske en lista. Pröva så länge med SCB, råder förmedlarna. Vår doktor ringer. Bingo! Någon sådan katalog finns visserligen inte, men om han betalar kan SCB samköra yrkesregistret med folkbokföringen och få fram uppehållstillstånd fördelade på yrke. Men bara fram till 2006. Det gör inget! ropar Wigren och hivar fram plånboken. Jag köper hela listan! Listan? Ni får en tabell. Namnen får vi inte lämna ut.

Vad återstår? Att gå förbi alla centralmyndigheter och börja ringa runt till lokala flyktingenheter. Det finns ett fyrtiotal av dem, somliga har telefontid flera timmar om dagen, men ingen skyldighet att lämna ut information. Man har visserligen bokfört diverse uppgifter om de asylsökande, men just ”yrke” är inte sökbart i databasen. Manuellt kanske? ”Bland 900 namn? Det har vi inte tid med...” Men om Wigren har stormtur råkar han på en juvel till byråkrat, som en Lars Ulander i Söderhamn. Som inte bara råkar minnas att det finns två doktorer i hans läger, han är beredd att gå och prata med dem.

I decennier har staten registrerat vilket kakel som Svensson har i sommarstugan samt när han onanerade för första gången. Ingen aspekt av vårt leverne har befunnits för trivial för centralbokföring. Men att de flyktingar som Sverige tar emot har ett yrke, det har samtliga myndigheter råkat missa. Det är förstås ingen slump. Det är ett mönster. Att få syn på det är ett första steg till förståelsen av integrationshaveriet.
Här invänder någon att det inte är tandläkare Wigrens jobb att hitta dr Issa. Mycket riktigt. Det finns 33 personer i Kristianstad som på heltid integrerar nyanlända. De kan inte vara omedvetna om läkarbristen i Norrland.

När Edward Issa och hans hustru (som läst data i Bagdad, ett annat svenskt bristyrke) kommer till Kristianstad sommaren 2007 vill de lära sig svenska så fort som möjligt. Men det får vänta, svarar Integrationskontoret, först måste de gå en kurs som man hittat på i akt och mening att hålla flyktingar sysselsatta. Visa heter den, Vägen in i samhället. Där får man lära om vikten av hygien och jämställdhet, hur kronofogden fungerar, samt hur nyttigt det är med skogspromenader. Ingår gör även besök på Ikea. Jaha, säger dr Issa, förvånad över att han skall lära sig att tvätta händerna, men varför inte svenska?

Han får höra att det inte finns plats på svenskkursen ”men jag tittade, där satt folk som bara sov, varför plats för dem men inte för mig?” I december 2007, sju månader efter ankomsten, får han äntligen svensklektioner. Men kursen hackar sig fram, det kommer nya elever hela tiden, han tycker han lär sig för litet. Jag förstår honom, efter nio månader gör han ingen skillnad på presens, infinitiv och imperfekt. Vi skriver oktober 2008. Samtidigt skaffar den polska doktorn i Storuman villa och sin andra häst. Till Edward Issa säger integrerarna att sommaren 2009 kan han påbörja den praktik som skall ge honom legitimation. 
Men bäste Edward, säger jag, du är ju på fel ställe. Har ingen berättat att det finns specialkurser för sådana som du?

Jag ringer hans handläggare. ”Intensivkurs i svenska för utländsk vårdpersonal? Det har vi inte i kommunen.” Nej, men det finns i Göteborg, säger jag. ”Det känner jag faktiskt inte till.” Det borde väl hon, som integrerar läkare? 
”Jag har aldrig haft en sådan förfrågan.”

Märkligt, Issa säger att han frågade, men fick nej till svar. Kanske frågade han på fel sätt? Jag börjar misstänka att Issas möten med Integrationen påminner om hur det var att på Sovjets tid handla biljetter hos Aeroflot: 
”Finns det flyg till Krasnojarsk? Ja. När? Om en timme. Och i morgon? Ja. När då? Klockan tre. Endast klockan tre? Nej, klockan sju också. Och i övermorgon? Ja. Hur dags? Klockan tre. Är det så att det finns dagligt flyg till Krasnojarsk klockan tre och klockan sju? Ja. Varför sa ni det inte det med en gång? Ni frågade inte.”

Har Edward Issa bara haft otur? Nina Haddad är narkosläkare från Bagdad. Svenska sjukhus ropar efter sådana, men Haddad sitter först i sex månader i Lund där hon läser svenska för analfabeter och ritar bilder på papper (”det var obligatoriskt, var man inte där fick man inte bidraget”), därefter en månad på en förläggning i Vetlanda (”gjorde ingenting”). När hon äntligen får läsa svenska (i februari 2007) sätter hon SFI-rekord. Hon hoppas klara medicinsk examen i februari 2009 och börja arbeta ett år senare. Då har det gått nästan fyra år sedan hon kom till Sverige. Inte heller hennes handläggare har berättat att i Göteborg eller Stockholm kan hon klara det på halva tiden.

Issa och Haddad har ändå haft tur. En tredje irakisk doktor ville integrerarna skicka till Kristianstad Lego för att skruva ihop lampor. ”Det är viktigt med erfarenhet av svenskt arbetsliv”, fick han höra. (På integrationskontoret har den praktiken ett annat namn: Han får ”en nära-jobbet-upplevelse”, skrockar handläggarna.) Om han vägrade skulle det bli slut på bidraget. Att han praktiserar hos folktandvården beror på ett rådigt ingripande från hans SFI-lärare. Som inte vill ha sitt namn i DN. ”När jag kontaktade folktandvården överträdde jag mina befogenheter.”

Skall vi tro att somliga ”integrationssekreterare” i Kristianstad, som skall ge ”ge den bästa möjliga service på vägen” inte känner till att det finns intensivkurser för medicinsk personal? Eller att de inte ids googla ”sjukvårdssvenska” varpå all information dyker upp? En kvinnlig tjänsteman ber mig betänka att det lönar sig bättre för kommunen om dessa doktorer får jobb i städbranschen. Då inkasserar Kristianstad 20.000 från staten för att ha fått flyktingen i arbete. Men skall de skickas på kurs till Göteborg får integrerarna ta från den statliga ”schablonersättningen” som finansierar introduktionen. Däribland deras egna löner. Just så sinnrikt är det ordnat.

Jag bör inte heller underskatta den skånska vardagsrasismen, säger hon. Så rättar hon sig: ”Rasism är fel ord, men vad skall jag kalla det som dessa tjänstemän känner när de inser att dessa svartmuskiga personer, som de alltid sett ned på, snart skall tjäna dubbelt mot dem och tilltalas fru doktor?”

”Tre och ett halvt år, det är alldeles för lång tid för en läkare att vara borta från yrket”, suckar Nina Haddad i sin röda soffa. Så låt oss se om något kunde göras annorlunda.

 

Vi befinner oss i Warszawa i ett fint kvarter som kallas ”Röda grisbukten”, då det nyss varit lyxgetto för partitoppen. Språkskolan Paragona förser svenska, danska och brittiska vårdcentraler med medicinsk personal. Det var här som Lage Wigren i Storuman hämtade sin polska doktor.

”Kära Fru Larsson,
du har bokat tid hos mig den 15 augusti, men jag kan inte tyvärr ta emot dig den här dagen, därför att jag reser bort till Stockholm på en medicinsk kongress. Jag kan ta emot dig den 22 eller 23 augusti istället, men jag ber dig att boka en ny besökstid hos min läkarsekreterare.....Jag ber dig om ett skriftligt svar så att jag vet att vi är överens. Hjärtliga hälsningar. Din läkare Agnieszka”

Det märkliga med det här brevet (som är en tenta på temat: skriv ett brev till en patient) är inte syntaxfelet i den första meningen. Det är att det är skrivet den 24 juli av en person som inte kunnat ett ord svenska den 7 januari.

Paragonas koncept är att på högst sju månader lära ut så mycket språk att en polsk doktor som landar i Härnösand, Esbjerg eller Leeds från första dagen skall kunna ge lika god vård som infödda läkare. (För psykiater tar det åtta månader.) Sedan 2003 har Paragona försett Danmark, Norge, England, Frankrike och Sverige med över 500 doktorer. Det verkar alltså som om det största problemet för den så kallade integrationen (att invandraren är för dålig på svenska för att kunna få ett vettigt jobb) kanske inte behöver vara så stort.

”Hejsan, hur mååår ni? Vad ska vi prata om i dag?” Med tillgjord flickröst härmar Paragonas lärare Lisa hur svenska för invandrare kan låta. Vuxendagis, förstår man, grupparbete, gullegull. Helt malplacerat, menar Lisa. Hon själv har inget emot klassrumsdemokrati, men ”de flesta som kommer till Sverige, det må vara uzbeker, irakier eller polacker, är vana vid lärare som har en plan och vet vad de vill med varje lektion. Kör man den stilen lär de sig snabbt. Kör man den svenska modellen blir de förvirrade av att inget förväntas av dem. Sedan vänjer de sig, tyvärr.” Hennes polska studenter kräver att få skriva prov varje fredag. 
Skall språkkursen vara effektiv, säger Lisa, måste den anpassas till elevens bakgrund. Korvstoppning för polacker, friare former för amerikaner, lek med ord för dem som aldrig gått i skola. (Se där, ett inlägg i integrationsdebatten. När vi tar för givet att en skolform anpassad för skoltrötta tonåringar i Täby är den bästa för irakiska korpraler och etiopiska läkare – vittnar det om vår passion för likabehandling – eller kanske vår arrogans?)

Lisa vill inte att jag jämför SFI med Paragona, det blir orättvist. Paragonas elever är på samma nivå, studievana, har ett klart mål och arbetar mot en deadline. Inget av detta gäller för merparten av SFI:s klasser i Sverige. Likväl blir hon upprörd vid minnet av den loja stämningen i klassrummen. ”SFI borde signalera att språket är livsavgörande, nyckeln till deras framtid, att sumpar de den chansen kommer den aldrig tillbaka.” Men det är som om Sverige varken tog sig själv eller invandraren på riktigt allvar.

Allvaret i Warszawa: åtta timmar i klassrummet, två timmars hemläxa fem dagar i veckan. Läkarna bor på campus, knäpper de på teve kommer Rapport, vill de se på film rullar ”Fucking Åmål” eller rent av Bergman. En psykiater undrar oroligt om ”Tystnaden” är en realistisk film. Han föredrar ”Skärgårdsdoktorn”.

Och så vidare...