gravid, och deprimerad :(

Prata med din barnmorska och se ifall du kan få någon hjälp därifrån. Jag kände precis som du, allt blev negativt och alla känslor avtog. Tänkte på precis allt jag ville göra och började ångra att jag blev med barn. Jag kände så i ett par månader, pratade med min sambo (vågade inte prata me min bm om det) och det hjälpte otroligt mycket. 1:a maj 2011 föddes vårat första barn, efter förlossningen gick jag igenom en deprission, pratade med BVC, fick hjälp av en psykolog och började i mammagrupp vilket hjälpte otroligt mycket. Nu väntar vi nummer 2 och det börjar bli samma sak igen med alla dessa känslor, men nu vet jag vart jag ska vända mig ifall jag behöver hjälp. Det är inte fel att be om hjälp i såna här situationer, det är trots allt en stor sak som förändrar hela ens liv :) Trots att man får barn kan man resa och nästan leva som innan :) Du får gärna inboxa ifall du vill :) Massa styrkekramar och lycka till TS!

Hej,

Känner till viss del igen mig. Min sambo och jag blev oplanerat gravida men blev SÅ glada. Levde ett stabilt liv med fasta jobb, hus, sparkonto, ring på fingret och såna saker. 
Efter några veckor fick jag ångest och kände "vad fan har jag gett mig in på". Jag tappade allt intresse för att bli mamma, kände inte alls att jag ville bli tjock, föda ett barn och än mindre ta hand om det, jag började längta efter högklackade skor och fest, något som jag verkligen aldrig har roats av tidigare annat än i tonåren. 
Men det gick över. Jag "tänkte bort" graviditeten några veckor, levde som vanligt och lät paniken lägga sig, sen tog jag tag i vad det var som skrämde mig, läste på lite och plötsligt var jag så förväntansfull.

Idag är min dotter nästan 1 år och det absolut bästa som hänt oss. Finns inga ord starka nog för hur fantastiskt det är att vara mamma. Jag tror att det är fullt normalt att tvivla och få panik, oavsett vilket liv man lever och oavsett hur länge man har försökt. Det är skrämmande och helt nytt, man vet inte alls vad man ger sig in i. Men det är nu livet börjar! Enligt min mening iaf.

Lycka till med allt. Och grattis.  

Jag har samma känslor, är gravid med mitt andra barn och överväger abort, mår skit, är sur och vet inte om jag orka ett till, jag är inte en bebismamma.
Jag kände samma för mitt första. Tog över ett år efter hon var född jag vågade erkänna att jag inte mådde bra och fick tabletter.  Dessa hormoner ställer verkligen till det! 

Känner lite samma. Jag var jättekär i killen tidigare och längtade efter honom när vi inte var tillsammans.. Sen blev jag oplanerat gravid, och nu känner jag inte alls samma känslor som förut för honom :( Vet inte ens om jag vill ha barn egentligen och vill absolut inte att kroppen ska förändras. Tycker att det är jättejobbigt att min kropp inte känns som den brukar, har ont i magen till och från, trött, olustkänslor för mat och är inte särskilt sugen på sex längre :( Är bara i v 7-8 än så länge och jag undrar verkligen hur det ska bli senare... Jag hoppas verkligen att dessa konstiga känslor är övergående och att jag ska kunna känna glädje över barnet och inte oroa mig för hur min kropp kommer att se ut sen, hur jag ska klara av att vara mamma, om jag och killen är rätt för varandra osv.. Jag hoppas att det blir som för dig Anonym (a), känns skönt att läsa :)

herregud, det finns en till som jag!!!!
jag trodde jag var helt ensam... det var som att läsa om mig själv o jag mår sååå dåligt över detta!!!
jag träffade min sambo för många år sen o blev gravid rätt fort. det slutade med abort, jag var så vansinnigt deprimerad o ville nästan inte leva längre.
tog bort barnet o mådde nästan ännu sämre över det...
blev gravid rätt fort igen o fick en son.
sen efter det gick resan om igen. blev gravid, gjorde abort o mådde skit igen... skrev ett brev till honom där det stod att min hjärna funkar inte normalt när jag blir gravid o hela kroppen bara SKRIKER att den inte vill vara gravid.
sa till min sambo att om vi nånsin blir gravda igen så visa mig detta!!! visa mig att jag faktiskt vill att vi ska ha flera barn...
jag blev faktiskt gravid igen... velade fram o tillbaka o det slutade med att jag tog bort det... o nu sitter jag här igen o mår sååå dåligt. funkar inte normalt, drömmer mardrömmar, kan inte koncentrera mig på jobbet eller ens ta hand om barnen...
varför blir man sån här???  

Oh så skönt att hitta den här tråden!

Är gravid med mitt andra barn och funderar på abort. Barnet var i allra högsta grad planerat, men för varje dag blir jag mer och mer oroad över hur jag ska orka.

Jag gissar att det är hormonerna som spökar!

Här finns en till som känner precis likadant!
Jag och min sambo lyckades efter många misslyckanden att bli gravida! 
Är gravid i v 9 o de första veckorna var allt rosenrött o jag fantiserade om den lille, pratade med sambon om namn o jag va som nykär i honom. kikade på babykläder, köpte tidningar, böcker osv osv.

Och nu.. totalt tom. Vill inte att han tar i mig, tycker mest han är irriterande. Vill inte ha barn längre! Har en 11-åring redan, orka börja om! Bli tjock och svullen o dessa sömnlösa nätter.. Börjar mer och mer fundera på abort.
Jag förstår inte heller varför jag känner såhär!!     

Fy, vad tråkigt att det finns fler :( Ingen borde få känna så! Jag gjorde min tredje abort nu. Var så rädd för förlossningsdepression, eftersom jag verkligen var så deprimerad i början av graviditeten. Jag klarade inte ens gå upp på morgonen. Vaknade med ångest, hatade huset, hatade min sambo och hela livet ungefär. Den värsta känslan man kan tänka sig :( Jag var så fruktansvärt lycklig i början, men det försvinner runt v 8-9 och jag blir helt tom. Förstår verkligen inte :( Nu älskar jag min sambo igen.. som jag tydligen bara hatar när jag är gravid. Hur fan kan det bli såhär. Kommer jag aldrig klara bli mamma? Känns som jag aldrig någonsin vågar bli gravid igen.

Har haft depressioner förr. Kanske har med det att göra? Har ni också haft det förr, eller kommer det bara med hormonerna? 

Å nej... jag blir lessen när jag läste detta...
känner du att du ändå gjorde rätt TS?
jag har inte varit deprimerad faktiskt förutom när jag varit gravid. visst kan jag vara lite låg emellanåt men inget värre än så... så för mig har det nog varit hormonerna.
tyvärr mår jag dåligt över aborten nu, men jag skulle inte vilja kalla mig deprimerad utan jag funkar ju normalt iaf. orkar gå upp på morgonen o jobba o ta hand om barnen osv osv...
jag får mina bryt o blir lessen ibland, men det e väl normalt när man ångrar sig antar jag :/
jag vet heller inte om jag vågar bli gravid igen, jag vet ju hur jag kommer att må ju...
kram på dig iaf!! 

Skönt och tråkigt att läsa detta.. Skönt då man inser att man inte är ensam, men tråkigt att någon ska behöva känna såhär! Jag är gravid v8 och oroar mig för precis allt.. Har en depression som jag får behandling för både med medicin och kbt. Känner igen mig i allt ni skriver, men försöker verkligen övertyga mig själv om att det är depressionen som talar och den går det INTE att lita på! Hoppas att detta släpper innan bebben kommer och att man slipper förlossningsdepp.. Är skit rädd för det!!

Det jobbiga med att känna såhär är att det verkar som om alla andra gravida kvinnor svävar på små moln och fantiserar om framtid och lycka. Det får en verkligen att känna sig helt fel på det..

hej
jag känner nästan som er som skriver.... jag o min sambo har ett väldigt turbulent förhållande o nu är jag gravid i vecka 13 el 14 vi ska göra ultraljud i slutet av dec...
en del av mig längtar efter barnet men jag är såååå orolig för alla praktiska detaljer o hur de kommer bli sen.. blir jag en bra mamma osv?

när ja o min sambo bråkar så vill jag ta bort de... jag är ganska svartsjuk o han ganska omogen ibland.. han vill ha barnet o är jättegullig så sätt (pratar med magen, ser till att jag äter osv) men ibland vet jag inte om jag valde rätt....    

Jag väntar tredje barnet nu och gick precis in i vecka nio, jag mår så illa att jag bara vill dö, detta trots mediciner och seaband mot illamående. 
Mina två andra graviditeter har varit likadana, två olika pappor och nu en tredje pappa, han har ingen aning om vad som väntar honom även om jag försökt förvarna honom.
Jag vill inte ha någon när, jag står inte ut med personen jag lever med när jag är gravid, jag vill inte vara gravid, jag hatar barnet som får mig att må såhär dåligt, jag funderar på abort flera gånger om dagen, jag fixar inte mina två barn, jag fixar inte mig själv. 
Jag är definitivt inte byggd för att vara gravid, allt skiter sig när jag är gravid... jag blir känslokall och känner inte att jag tycker om någon.
När barnet sen är ute är jag normal igen, det brukar dock inte papporna varit då de blivit bortfösta under 7 månader och jag som bara är ilsk, jag hoppas att det går bättre denna gången med denna pappan.

Det är jätte svårt och jätte jobbigt att må såhär, det är helt enkelt fruktansvärt och jag ser ingen lösning på problemet. För säkerhetsskull så brukar jag må lika ruttet illa under hela graviditeterna oxå, jätte kul för någon med kräkfobi.
Nej detta är vidrigt! 

Någon som läser fortfarande tråden?

Jag läser den och har gjort ett tag, mår så fruktansvärt dåligt. Blev chockad att det finns fler då jag trodde jag var ensam att må så här.. hur klarar man det ? Allt är svart..

Tyvärr gjorde jag abort innan sommaren. Hade en djup förlossningsdepression efter min dotter föddes, ville inte leva mer och jag och min man höll på att gå skilda vägar. vi har det bättre en någonsin nu vår familj och trodde vi va redo för syskon men direkt när jag plussa så kom alla mörka tankar tillbaka, va rädd att förlora min familj och missa mer tid med min dotter. 
blev komplikationer under min abort , nu mår jag extremt dåligt och tror inte jag kommer kunna få fler barn. förstår inte hur jag kunde göra det, va som någon tog över min kropp .. vet inte hur jag ska kunna leva med det beslutet.. ångesten äter upp mig..  kanske va min enda chans att få ett syskon till vår dotter..