Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 7 Nov 17:05

215 svar

Förlorat min bästa vän

mitt första samtal gick väl bra, stundtals kände jag tårarna brinna i ögonen och jag ville bara skrika rakt ut, men jag höll ett avstånd till det hela.
jag vill inte känna, vill inte ta in för mycket, det gör helt enkelt för ont.

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-07 17:00:47 följande:

du är inte galen som pratar med din vän

tack, men det känns nästan så ändå... han finns ju inte längre, ingenting finns kvar.
det är så hemskt att allt det som finns kvar av en människa man älskat så högt och delat så mycket med, bara är lite aska i jorden.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 10:06

#57

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-07 23:07:25 följande:

jag pratar ju med min flickvän trots att hon "bara är lite aska i jorden". och det är inget fel med det. din vän var väl mer än bara en kropp? själ och tanke kan inte förbrännas eller dö. fortsätt prata med din vän så länge du får något ut av det. det är dina känslor och dina tankar som räknas. känns det fel att prata med honom sk du ju inte göra det, men har du behov av att prata med honom så gör du det.
inget är fel eller konstigt.
och glöm alla så kallade experter på sorgearbete eller dom som tror sig vara det, dom vet inte hur just du känner dig, det vet bara du.
du kan ta hjälp av dom för att bearbeta sorgen men det är bara du som känner det just du känner.

Tack för dina ord.
Så tänkte jag också innan, har alltid haft väldigt klart för mig vad jag anser hända efter det man dör. Att själen lever vidare osv. Men efter det här, vet jag inte vad jag tror längre. Samtidigt som jag känner någon form av frid när jag pratar med honom eller skriver till honom, som om han på nåt sätt faktiskt hör mig.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 15:42

#59

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-08 15:35:21 följande:

man behöver inte tro något. låter ju dumt att säga men så är det har jag kommit på under dom här tre månaderna. jag levde för henne, hon var mitt allt. att prata med henne gör att jag inte glömmer henne.
du känner det kanske inte så eller håller med fullständigt, men som sagt är det bara DU som vet vad som är rätt för dig. bara DU som kan sätta stopp eller fortsätta

Jag håller med dig...

Hur gör du för att orka? Kanske för personlig fråga, men du får gärna svara. Jag har känt väldigt mycket att jag inte orkar mer, jag vill bara vara med honom och jag kan inte se mig själv leva livet utan honom.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 17:21

#61

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-08 16:18:53 följande:

när jag hittade henne så var mina barn vakna och uppe så jag trängde undan den första reaktionen att göra henne sällskap i döden. efterhand så har kärleken till barnen drivit mig framåt.
det gjorde att jag fick en annan distans till saker och ting, sen hade jag vänner som sa åt mig att skippa tankarna på självmord, "tänk på barnen, ska dom förlora både mamma och pappa". så än har jag inte gjort något dumt. men hur länge jag orkar utan henne vet jag inte

Va stark du är.
Det kan inte vara lätt att hantera sin egen sorg samtidigt som man ska finnas där för barnen.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 18:09

#63

Mikael 205 skrev 2012-11-08 17:58:17 följande:

den senaste månaden har tankarna på att ta mitt egna liv snurrat oftare och tankarna på barnen lika ofta, det har slutat med att varje kväll sätter jag mig här och läser din och andras trådar för att se att jag inte är ensam i min sorg. det får mig att få perspektiv på saker. om du undrar så läs tråden "min ängel är borta".

Åh den tråden har jag läst...
Det hjälper faktiskt lite, att veta att man inte är ensam. Att det finns folk som går igenom något liknande och som kan ha en förståelse som andra inte kan.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 08:28

#66

Absolut inget att be om ursäkt för :)

Du beskriver det hela så bra, jag önskar att jag också kommer till den punkten. Har nog inte gjort det riktigt än. Men jag tror det har att göra med hur mycket jag skjuter det ifrån mig.
I helgen kunde jag stänga av, var iväg på massa saker, nu har jag skuldkänslor. Hur kunde jag med att tänka på något annat med allt som hänt? Vet jui hur befängt det låter, men känslan finns dock där.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 11:00

#68

Anonym (känner igen mig) skrev 2012-11-13 10:14:52 följande:

Morgonen efter att jag hade tagit farväl av min vän på sjukhuset sa en klok person till mig "du kommer att känna dig glad någon gång och då ska du inte ha skuldkänslor för det". Efter tre månader, lite mer, kom jag på mig själv med att sjunga för mig själv, att vara på nästan gott humör. Då kom hans ord till mig.
Det är jättesvårt att acceptera att ens eget liv går vidare trots det som hänt. Det låter inte alls befängt, utan jag tror att det är så de flesta som går igenom en stor förlust känner. För mig har det nu gått åtta månader och det går timmar då jag inte tänker på det. Sen kommer ändå ett dåligt samvete, följt av en förmaning till mig själv som jag programmerat in: hon hade velat att jag skulle leva och vara lycklig. Lycklig är jag inte, men jag lever och tar steg som går långsamt framåt. Kanske lyckan också kan komma tillbaka någon gång, vem vet.

Jo det är väl just det, att livet faktiskt går vidare, varken man vill eller inte.
Ja det är ju ingen som vet om lyckan kommer, det lär man ju märka den dagen man befinner sig där i vart fall.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 14 Nov 08:14

#70

Det är ju precis det jag gjort, även om jag innerst inne vet att det inte är vidare vettigt och smart. Men det är ju just det, när lusten inte finns där så är det svårt.
Sakerna som innan betyde något är totalt meningslösa nu, jag orkar inte med människor och allt meningslöst vardagligt snack om vädret. Man orkar liksom inte med världen.
Visst går vardagen ändå, man går upp gör det man ska sover, men det går mer per automatik än vilja, lust och glädje.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 15 Nov 18:08

#73

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-14 17:31:59 följande:

jag återkommer med svaret på den frågan när jag hittat det

Jag skulle gissa på att det tar väldigt lång tid att finna.

Samtidigt som man blir irriterad på människor som bara går och väntar på att man ska bli som vanligt, kan jag själv känna så ibland också "när ska man bli samma människa igen" liksom.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 16 Nov 11:47

#75

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-16 02:27:45 följande:

man blir aldrig samma människa igen tror jag. det har hänt förmycket i ens personlighet för att man ska komma "tillbaka", men det är bara vad jag tror. hoppas att man kommer till den punkten då man beslutar sig för om man ska gå framåt eller vara fast i det förflutna........ jag hoppas på att du tar stegen framåt som behövs för att vakna tillräckligt för att inse vad du vill. jag har inte kommit dit än. allt är för färskt ännu.
insåg idag att jag fokuserade på andra och deras problem istället för att titta till mig själv.

men ingen lösning på problemet än

Känner igen det där, är så mycket enklare att fokusera på andra än på sig själv.

Det finns nog ingen lösning, inget självklart knep. Man kan väl egentligen inte göra så mycket annat än att ta en sekund i taget, så kanske det inte känns lika nattsvart en dag.

Förlorat min bästa vän

INNEHÅLL