Förlorat min bästa vän

Ska nu skickas vidare till en psykolog som tydligen har mer erfarenhet av sorgearbete, min nuvarande sa att jag "fastnat". Att jag inte sörjer "som man ska!, istället isolerar jag mig och "stänger av".
Att dom inte begriper att jag inte kan sörja, då ska det ske på bestämda tider då det inte är något annat jag måste sköta/ansvara för. Sen börjar jag tänka fö rmycket på det, allt det som gör så förjävligt ont så kommer jag gå under. Jag tänker på honom dagligen, hela tiden, men när tankarna blir för jobbiga måste jag stänga av, måste skärma av mig, jag kan inte hantera det.

fk har så lite förståelse för allt, så det förvånar mig inte att dom även har det i sådana här fall.
visst det hade varit jätte skönt att bara gråta lite och sen är det bra och man kan lulla på med sitt liv som vanligt, men det funkar ju inte så...eller jo det funkar om man stänger av men då blir det ju bara värre och värre...
får du hjälp? pratar du med nån?

Hoppas verkliigen det hjälper !Jo det är ganska sjukt, känns lite som om man förväntas gå efter någon slags mall: Så här ska du agera, så här ska du reagera osv osv.
Hoppas dock lite att det hjälper med den andre psykologen, dock känns det som om även hon förväntar sig att man ska gå efter någon icke existerande hur man sörjer mall.

Jo det är ju det jag hoppas på också.
Förstår bara inte hur man ska komma till den punkten då livet börjar rulla på igen, då man finner någon glädje i det.

ja, fy fan rent ut sagt. alla gravdekorationer osv som lyfts fram extra i butikerna nu, det strör salt i såren.

kram till dig med
som tur var är det bara några dagar kvar sen är det överva fin, tack för länken.

Jag har faktiskt läst den texten innan, och den gav mig faktiskt också lite tröst vissa gånger. Kanske mest för att det kändes på något sätt, att dom tar det på allvar, det är hemskt, fruktansvärt. Någon slags bekräftelse på att det man går igenom är ett helvete.

Ja det är jobbigt att inte kunna prata med honom. Jag har försökt, men känner att han sätter mig i en situasion där jag måste försvara mina tankar och känslor, försvara relationen jag hade till min vän. På ett sätt kan jag kanske förstå honom, men samtidigt smärtar det att han inte kan lägga det åt sidan och faktiskt finnas där för mig nu när jag behöver det. Han vet ju att jag nu verkligen inte har någon annan.
Jag har ju ett väldigt bristande kontaktnät, en hel del ytliga bekanta, men inga jag umgås med eller pratar med regelbundet, vilket gör att jag står helt ensam i det här.
Jag har pratat lite med hans pappa, han sa till mig att jag gärna får prata med dom, eller hans syskon om jag ville prata med någon mer jämnårig. Men det känns konstigt. Jag vill ju inte tränga mig på i deras sorg. Sen har jag svårt att öppna mig och prata med människor, och jag har ju  ingen relation till dom utan det är ju först nu efter att min vän dött som jag överhuvudtaget pratat med dom.

Kram till er båda!

Tände ljus hemma då det är en bit att åka till graven, tar två timmar med bil. Får dock skuldkänslor nästan för att jag inte var där, men samtidigt har jag all avsikt att åka dit snart.
Usch ska till den nya psykologen idag, vill verkligen inte, samtidigt som en liten bit av mig vill.

Hej
Beklagar sorgen.

Jag kan inte gråta över det, i början gjorde jag det, på urnsättningen gjorde jag det, men nu går det inte. Jag har nog stängt av helt, för att det helt enkelt blir för mycket annars. Det blir för jobbigt.
Jag har väl även svårt att acceptera det. Man vill ju så innerligt att det inte ska vara sant. En del av en väntar fortfarande på att han ska höra av sig, att allt ska bli som innan.

Jo det kan ju mycket väl vara så. Det är väl när man är mitt uppe i det som en bättring överhuvudtaget känns mer än avlägsen...

hoppas det går bra och att det ger dig något!