Dotter som är rädd för klasskompis

TS - jag förstår att du är rasande på den andra ungen. Det blir man. Det är helt ok, men du får inte agera på det raseriet. Du är vuxen och ska ha behärskning som en vuxen. Ilskan ska du ta med i första hand dotterns klasslärare/mentor - det är hen som borde ha sett och agerat på detta mycket tidigare. Om hen har försökt - gå till rektor. Ställ till ett jävla liv, det hjälper. Säg att om de inte kan hantera pojken i klassen så får de ta in resurspersoner, det är skolans skyldighet att se till att barnen känner sig trygga, konfliktlösning kan man inte lägga på åttaåringar.

Skäll inte på pojkens föräldrar men fråga om de vet om det här beteendet och om de gör något åt det. Skäller du så går de bara i försvar och det blir etter värre.

Beröm din dotter för att hon har berättat, lova att ni föräldrar ska ta tag i det och att även om det kan ta tid så kommer det att bli bra, ingen får skrämma henne. Be henne berätta på en gång nästa gång så att ni kan hjälpa henne fortare.

Och ja - skolkuratorn har tystnadsplikt. Det är ju enda sättet att få barnens förtroende. Om de inte vill att kuratorn berättar (de skäms kanske) så slutar de gå dit. Bättre då att kuratorn kan motivera dem till att berätta. Brott mot barn eller att barn far illa så att soc behöver kontaktas bryter tystnadsplikten.

Försök hålla tillbaka ilskan mot den andre pojken. Din dotter kommer att bli illa till mods om du gapar och går på. Säg som det är till henne - att du självklart blir arg på honom för att han är dum mot henne, men att du är ännu argare på de vuxna som borde ha sett till att han slutar långt tidigare.Och att ibland beror dumt beteende på att man har det dåligt på något sätt, men att han inte får bete sig illa ändå.            

Jag förstår ts! När ens barn blir mobbat,slaget,utfryst,skrämt! Så bryr man sig inte om vad det andra barnet ev har för "problem" ens eget barn är ju självklart viktigast!!

Jag förstår dig ts. Riktigt jobbigt läge!

Tack för att ni är så förstående och alla vänliga svar, visst man ska inte gå på som vuxen, men det är svårt att behärska sig. Man vill ju skydda sin lilla juvel mot allt ont här i världen även om det inte alltid är möjligt. Jag har i alla fall skickat ett mail till hennes mentor och påpekat att vi inte accepterar att hon ska vara rädd och behöva gå i terapi pga att den andra ungen inte lyssnar på tillsägelse. Vvi får se vad som händer. Tänker inte ge mig ialla fall.

Jättebra TS, då får både hon o förhoppningsvis pojken också, som omöjligt kan må bra. Jag hoppas det löser sig för er o att allt blir bra i slutänden.

Avskyr att skriva på iPhone då det är svårt att se vad man själv skrivit. Det jag skulle skriva är att jag hoppas båda får hjälp. :)

Måste bara kommentera detta inlägg då jag själv har en son som är väldigt aktiv, slåss och skriker fula ord både till fröknar, barn och när och kära. Kan berätta att det är inget man vill att ens barn ska göra, dessvärre är det inte så mycket man kan göra åt det heller. Men det värsta som finns är andra vuxna som tycker å tror så in i helvete mycket om barnen som har lite svårt att bete sig. Jag har varit i kontakt med både resursteam och BUP, svaret dom ger är att vissa mognar i olika takt och endel barn är mer krävande än andra! Självklart ska skolan sätta in resurs till barnet med behov men ingen annan har rätt att döma! Vill också poängtera att vi är en helt vanlig familj, god ekonomi, ett barn till, hus, båda föräldrarna bor ihop, fast jobb, bra kontakt med nära familj osv. Så det är inte så att barnen har det svårt hemma för att dom är krävande och inpulsiva. Det är ingen som kan rå för deras beteende! Min son gråter själv för att han vill inte vara dum mot andra och han vet inte varför det blir så. Det första han gjorde när han träffade sin nya fröken va att sätta sig i hennes knä och berätta att ibland blir det tokigt och jag gör dumma saker. Det säger han själv till en främmande människa! Han är otroligt verbalt utvecklad och kan mycket som dom som även är ett par år äldre än honom inte kan. En underbart rar och go kille när han inte är på krigsstigen. Det enda jag kan säga är att det är tråkigt att just din tjej är utsatt, men antar att det heller inte bara är hon. Och dessutom så kan jag ju inte tänka mig att denna killen heller vill vara elak för avsikt men kan inte kontrollera sina handlingar, hur hemskt är inte det? Så många gånger jag undrat va det är för fel jag har gjort för att min son blivit så här. Inte kul! Men jag har inte gjort något fel, förskola har inte gjort något fel och han kan inte rå för sin inpulskontroll! Det är bara att ta den hjälp man får och vänta ut det med tiden. Troligtvis beter man sig inte så här hela livet. Tänker man efter så va det många i ens klassa som va stökiga när man va liten men dom har kommit rätt långt idag med arbete och familj!

Såg nu att det va ett gammalt inlägg :) hoppas det ordnat sig för både din dotter och pojken!

För det första: Skolkuratorn har tystnadsplikt, därför behöver skolan inte alls berätta för dig att ditt barn har sådana samtal. Såvida inte barnet själv vill det förstås. 

För det andra: Det låter som att det här barnet behöver professionell hjälp. Inte att få armen avsliten och bli slagen med den så att han lär sig veta hut. Jag tycker absolut att du ska "gå i taket" på utvecklingssamtalet, men gör det på rätt sätt. Inga personangrepp. Agera som en vuxen så kommer du att bli bemött som en vuxen. Kräv att få veta vad skolan ska göra för att din dotter ska känna sig trygg i skolan. Om det inte hjälper så tar du det högre upp. Rektor, ansvarig tjänsteman, skolinspektionen. I den ordningen, naturligtvis. 

Slutligen, hoppas att allt löser sig till det bästa. Både för din dotter och den andra pojken.

#526(6 y52'