• myne

    "Det blir inga barn"

    En stor sten har släppt ifrån mitt hjärta
    Äntligen har jag berättat för familj och för vänner
    Äntligen har jag vågar erkänna

    I över tio års tid har jag levt i hopp, misströstan och förnekelse
    Om man inte vågar erkänna för sig själv - hur kan man då berätta för dem som undrar?
    Jag har framstått som en ointresserad vän
    En barnhatande kvinna (kunde inte vara mer fel)
    Bitter, ointresserad, avundsjuk?

    Men idag
    Om någon frågar mig varför jag valt att inte skaffa barn
    Idag svarar jag
    Det blir inga barn

    (resultatet brukar bli en paus, och något konstigt utlägg om personen i frågas bekanta som inte heller ville ha barn)

    Då upprepar jag bara - Det blir inga barn. Det är ingenting jag valt.

    (Då brukar personen i fråga flacka med blicken och be om ursäkt)

    Be inte om ursäkt.
    Jag har levt med detta i över tio års tid, jag har våndats över det, hatat det, kämpat med det, gråtit med det, och slutligen - förlikat mig med det.
    Tyck inte synd om mig, det är det värsta du kan göra. Ge mig inga råd - jag har prövat allt. Prata inte om adoption -  jag vet vilka alternativ jag har. Släpp det bara, och låt mig leva vidare i min sorg.

    Att vara 36 år gammal, leva i ett fast förhållande sedan 18 år, och inte ha några egna barn - räknas som någonting konstigt i dagens samhälle.
    Under hela tonårstiden blir du undervisad i hur du undviker att bli med barn, du äter p-piller, använder kondom, fördjupar dig i preventivmedel av alla dess slag. I många fall fall så räcker det med ett litet misstag - så plupp! Blir du gravid. Men då finns alltid dagenefterpiller, och i slutändan aborter. Klart som korvspad. Skitenkelt.
    Alla blir gravida. Syskon, vänner, mostrar, kompisars barn, kusiner, folk på stan går med barnvagn, kvinnor som ammar överallt ska självklart ha rättigheter, vabba ska man få göra utan att blinka, självklart får man hämta barnet på dagis även om alla andra på jobbet slutar en timma senare, stora magar går framför allt annars, gravida kvinnor är gudar, barn är vår framtid, vi ärver inte jorden av våra föräldrar vi lånar den av våra barn, barn föds oskyldiga, ingen nekar en gravid kvinna, mammaledighet är en självklarhet, pappaledighet likaså, barnbidrag, dagis, föräldrapeng, förståelse, empati, medmänsklighet, kärleken till ett barn, ömheten inför modern/fadern, ave maria...

    VÄRLDEN ÄR UPPBYGGD KRING ATT VI SKA FÖRÖKA OSS
    JAG KAN INTE FÖRÖKA MIG
    JAG HAR INGA FÖRMÅNER/BIDRAG/MÄNNISKOR SOM VISAR HÄNSYN FÖR MIN GRAVIDA MAGE ELLER MITT BARN
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ GE EN FÖRLÅTMIGBLICK PÅ ICA NÄR MITT BARN SKRIKER
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ ARGA BLICKAR NÄR JAG AMMAR OFFENTLIGT
    JAG KOMMER ALDRIG ATT VARA MAMMALEDIG
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ KRAMA OM MITT EGET BARN
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ BERÄTTA HUR MYCKET JAG ÄLSKAR HONOM/HENNE

    Det enda jag får leva med är vetskapen om hur mycket jag skulle älska ett eget barn. Hur mycket jag skulle ge för mitt barn. Jag skulle ge allt!

    men
     
    Det blir inga barn

  • Svar på tråden "Det blir inga barn"
  • puss

    Och där brast mitt hjärta.
    Jag önskar dig allt gott.

  • Fröken Smilla

    Starkt och väldigt berörande. Och för min del skrämmande då vi ska få besked som kan vara liknande inom kort.

  • Frogmore

    Känner så med dig och för dig! Jag har ju varit där själv. Det suger. Skithårt och skitlänge.  

    Vi har inga svar på varför det inte blev några biologiska ungar. Det hade varit lite skönt att ha ett svar. Att få veta. Jag hatar ovissheten.

    Vi valde adoption tillslut. Visade sig bli en annan resa från helvetet då förhållandet höll på att braka samman i samma veva. Men vi kämpar. Och vi har två fina barn. Jag läker sakta men säkert, trots att smärtan ännu är stor. Smärtan över att inte få biologiska barn. Smärtan över det vi gick igenom för att få dessa två.
      
    Läs gärna min blogg om du vill. Du är verkligen inte ensam.

    STOR KRAM till alla er därute som går igenom detta helvete...Vi är många!!!!!

  • myne2

    TS här. Har glömt inloggningen och bytt e-post sen jag skrev detta...

    Letade reda på inlägget då jag idag haft ett enormt bakslag. Vad fina kommentarer jag fått, och vad tråkigt att så många har liknande erfarenheter som jag.

    Min syster gjorde klassikern "grattis du ska bli moster" idag. Ni vet - det är då man ska le med hela ansiktet, ställa lämpliga frågor, kramas och jubla...
    Fast man egentligen helst vill skala av sig huden och krypa ihop i en svart garderob.
    Jag stod ut i en timma, gav mig av hemåt med en töntig bortförklaring och hamnade raklång i sängen, vrålande allt vad jag orkade in i kudden. Var länge sedan dessa känslor rev sönder mig.

    Känner mig så ful och fel. Det går inte att bortse från sin älskade syster. Det går inte. Nu måste jag leva med det igen, och jag vet att jag kommer vråla sönder kudden fler gånger än idag. Tyvärr.

    Hade verkligen släppt det för ett tag. Funnit glädjen i mitt liv och slappnat av. Sen påminns man. Det kommer jag göra hela livet.

  • Roxanan
    MissBoring skrev 2013-02-03 15:46:30 följande:
    Om du inte är kvar så är min fråga: finns det någon som är barnlös och som har "gått vidare" och ändå kan känna lyckan i livet?  Hur gjorde du isf?

    Tid, självömkan och tårar. På allvar. Jag fick reda på det innan jag hade fyllt 25 i samband med att jag sökte vård för svåra smärtor i äggstockarna. Livet blir vad man gör det till och jag vägrar springa runt och vara bitter för att jag inte kan få barn. Det finns alldeles för mycket glädjande saker för det.
    Göteborgare i hjärtat
  • Roxanan

    Kanske det viktigaste av allt: Gör inte barnlös till din identitet. Du är så mycket mer än det, bejaka den sidan.


    Göteborgare i hjärtat
  • Mari Anne

    Skickar många kramar och kraft. Hoppas du finner styrkan att bli världens bästa moster!

  • myne2

    Kikar in i min gamla tråd i någon form av självömkan denna lördagskväll...


    Jag har under veckan fått 8 välplanerade kattungar och förlorat 3 av dem. Inte ens detta verkar jag klara av. Sitter och väntar på att resterande 5 ska sjukna in eller dö eller något.

    Samtidigt sitter jag med detta aldrig övergående hopp.
    Det är 5 veckor sedan jag hade mens. 
    Det har hänt förr. Många gånger. Och nu för tiden blir jag inte ens ledsen när mensen tillsist kommer.
    Men det är 5 veckor sedan mens.
    Någon vet säkert känslan när man kommer på tanken. Borde inte jag ha fått mens nu? När var det sist? Man letar reda på en kalender och räknar, och tänker och räknar. Hade jag inte mens då...? Men nej, jag har gått över tiden.
    Det där lilla jädrans hoppet som aldrig överger mig. Som säger att större mirakel har skett. 

    I morgon är det någon form av dop för systerns lilla dotter. Jag har tänkt åka dit om nu inte ytterligare en kattunge håller på att dö... 
    Behöver inte ens stålsätta mig för liknande situationer längre. Har liksom kommit över det på något sätt.

    Men det ÄR 5 veckor sedan jag hade mens sist.
    Jävla hopp.

  • Alter Ego

    Gråter för fullt just nu efter att ha läst din tråd ts. :(

    Kram på dig.

  • Brennda
    myne2 skrev 2014-11-08 19:37:24 följande:

    Kikar in i min gamla tråd i någon form av självömkan denna lördagskväll...


    Jag har under veckan fått 8 välplanerade kattungar och förlorat 3 av dem. Inte ens detta verkar jag klara av. Sitter och väntar på att resterande 5 ska sjukna in eller dö eller något.

    Samtidigt sitter jag med detta aldrig övergående hopp.
    Det är 5 veckor sedan jag hade mens. 
    Det har hänt förr. Många gånger. Och nu för tiden blir jag inte ens ledsen när mensen tillsist kommer.
    Men det är 5 veckor sedan mens.
    Någon vet säkert känslan när man kommer på tanken. Borde inte jag ha fått mens nu? När var det sist? Man letar reda på en kalender och räknar, och tänker och räknar. Hade jag inte mens då...? Men nej, jag har gått över tiden.
    Det där lilla jädrans hoppet som aldrig överger mig. Som säger att större mirakel har skett. 

    I morgon är det någon form av dop för systerns lilla dotter. Jag har tänkt åka dit om nu inte ytterligare en kattunge håller på att dö... 
    Behöver inte ens stålsätta mig för liknande situationer längre. Har liksom kommit över det på något sätt.

    Men det ÄR 5 veckor sedan jag hade mens sist.
    Jävla hopp.


    Håller alla tummar och tår för att mensens försening innebär det du önskar.
    Blev verkligen berörd av det du skrev. Kändes djupt in i hjärtat. Livet är allt orättvisst mot de flesta av oss, på ett eller annat sätt.
    Känner dock folk som blivit gravida efter 15 år, 8 år osv.
    Släpp inte hoppet säger jag bara.

    Kram <3
  • bippan

    Undrar hur det gick för ts och hur hon mår idag.

    Detta berörde verkligen.

    Kram till alla som kämpar

  • Jooosen

    <3


    Oförklarligt barnlös. 1 misslyckat ET och 1 misslyckat FET. Tar en paus tills vi är redo för ivf2
  • Doftljuset

    <3 <3


     


    Wow vilket inlägg.  Jag blev verkligen så berörd


    Skickar så mycket kärlek och styrka till dig!

  • Mom2be262

    All lycka till sig ts! Och det hör inte hit men du är en JÄKEL på att skriva och formulera dig!

Svar på tråden "Det blir inga barn"