• myne

    "Det blir inga barn"

    En stor sten har släppt ifrån mitt hjärta
    Äntligen har jag berättat för familj och för vänner
    Äntligen har jag vågar erkänna

    I över tio års tid har jag levt i hopp, misströstan och förnekelse
    Om man inte vågar erkänna för sig själv - hur kan man då berätta för dem som undrar?
    Jag har framstått som en ointresserad vän
    En barnhatande kvinna (kunde inte vara mer fel)
    Bitter, ointresserad, avundsjuk?

    Men idag
    Om någon frågar mig varför jag valt att inte skaffa barn
    Idag svarar jag
    Det blir inga barn

    (resultatet brukar bli en paus, och något konstigt utlägg om personen i frågas bekanta som inte heller ville ha barn)

    Då upprepar jag bara - Det blir inga barn. Det är ingenting jag valt.

    (Då brukar personen i fråga flacka med blicken och be om ursäkt)

    Be inte om ursäkt.
    Jag har levt med detta i över tio års tid, jag har våndats över det, hatat det, kämpat med det, gråtit med det, och slutligen - förlikat mig med det.
    Tyck inte synd om mig, det är det värsta du kan göra. Ge mig inga råd - jag har prövat allt. Prata inte om adoption -  jag vet vilka alternativ jag har. Släpp det bara, och låt mig leva vidare i min sorg.

    Att vara 36 år gammal, leva i ett fast förhållande sedan 18 år, och inte ha några egna barn - räknas som någonting konstigt i dagens samhälle.
    Under hela tonårstiden blir du undervisad i hur du undviker att bli med barn, du äter p-piller, använder kondom, fördjupar dig i preventivmedel av alla dess slag. I många fall fall så räcker det med ett litet misstag - så plupp! Blir du gravid. Men då finns alltid dagenefterpiller, och i slutändan aborter. Klart som korvspad. Skitenkelt.
    Alla blir gravida. Syskon, vänner, mostrar, kompisars barn, kusiner, folk på stan går med barnvagn, kvinnor som ammar överallt ska självklart ha rättigheter, vabba ska man få göra utan att blinka, självklart får man hämta barnet på dagis även om alla andra på jobbet slutar en timma senare, stora magar går framför allt annars, gravida kvinnor är gudar, barn är vår framtid, vi ärver inte jorden av våra föräldrar vi lånar den av våra barn, barn föds oskyldiga, ingen nekar en gravid kvinna, mammaledighet är en självklarhet, pappaledighet likaså, barnbidrag, dagis, föräldrapeng, förståelse, empati, medmänsklighet, kärleken till ett barn, ömheten inför modern/fadern, ave maria...

    VÄRLDEN ÄR UPPBYGGD KRING ATT VI SKA FÖRÖKA OSS
    JAG KAN INTE FÖRÖKA MIG
    JAG HAR INGA FÖRMÅNER/BIDRAG/MÄNNISKOR SOM VISAR HÄNSYN FÖR MIN GRAVIDA MAGE ELLER MITT BARN
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ GE EN FÖRLÅTMIGBLICK PÅ ICA NÄR MITT BARN SKRIKER
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ ARGA BLICKAR NÄR JAG AMMAR OFFENTLIGT
    JAG KOMMER ALDRIG ATT VARA MAMMALEDIG
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ KRAMA OM MITT EGET BARN
    JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ BERÄTTA HUR MYCKET JAG ÄLSKAR HONOM/HENNE

    Det enda jag får leva med är vetskapen om hur mycket jag skulle älska ett eget barn. Hur mycket jag skulle ge för mitt barn. Jag skulle ge allt!

    men
     
    Det blir inga barn

  • Svar på tråden "Det blir inga barn"
  • PiOmiO

    Tår även här.
    Du påminner om en blogg jag läste som lades ner... bloggar du?!


    Life is not fair; get used to it.
  • EEJ

    Oj postade tomt....
    Jag har en dotter sedan tidigare men har nu kämpat i flera år med en tvåa. Jag känner verkligen med dig i din sorg. Man är så oerhört ensam sorgen om att inte kunna få barn.
    Kram till dig från mig!

  • Jossis

    Åh vad jag önskar att det var annorlunda för dig, Jag är mitt uppe i en IVF men har en dotter på 3.5 år. Jag kan alltså inte säga att jag förstår hur det känns, men jag förstår att det känns.
    Stor kram till dig.  

  • Marianela

    Hej.

    Förstår dig så väl. Jag har precis avslutat ett förhållande med en underbar man. Vi trivs verkligen med varandra, men ... Jag är 38 och har inga barn. Han har två och vill verkligen inte ha fler. Hans ungar är härliga, och jag har en fin relation till dem ... men det smärtar mig så oerhört att jag inte ens får försöka få egna. Jag är ju som sagt 38, så det kanske inte går ändå. Han och jag sårar varann om och om igen när det kommer till detta, och nu orkar inte han mer. Vi har inte varit tillsammans så länge, men allt annat har känts så rätt med honom. Men nu är det slut. Det känns som ett stooooort misstag att släppa honom, men vad ska man göra? Hur skulle vi ha gjort?

  • Trofull

    Å vad rörd jag blev inte långt ifrån tårar.
    Känner igen mig i mycket som du skrev.
    Kramar till dig.

  • barnlängtan38

    En sån fruktansvärd sorg! Så jävla bra skrivet. Gråter (jag gör det för ingenting nu för tiden). Vet inte vad jag ska säga. Du berör mig.

Svar på tråden "Det blir inga barn"