Varför ser folk ner på oss som väljer att stanna hemma?

Och jag har blivit ifrågasatt och känns som många tittat ner på mig då jag valt att gå tillbaka till mitt deltidsarbete redan när barnen varit 7-8 månader. Självfallet har pappa då tagit över där hemma.

Tror helt enkelt att om man väljer annorlunda än majoriteten av mammor så finns det dem som ifrågasätter och tittar ned på en.

Under dessa 3 år jag har varit hemma så har min man jobbat heltid med tiden 7-16. Vi har levt på hans lön men självklart satt undan pengar i pensionssparande mm till mig. Han har även bra förmåner på jobbet så han har kunnat vara ledig med mig och dottern 2-3 månader varje år. Därav har han inte tagit ut någon pappaledighet ännu. Detta har varit otroligt lyxigt och vi är så tacksamma över denna möjlighet för familjen. Nu är perioden med Vårdnadsbidrag slut och jag har kvar mitt jobb. Min man ska nu ta pappaledighet innan dottern snart börjar förskolan. Denna fördelning har varit perfekt för alla i vår familj och helt enligt mannens och min och önskan.

Alla familjer har sina behov och önskningar och vad som passar dem bäst. Våga lyssna på ert hjärta! Stanna hemma så länge det bara går, med den uppdelning av föräldraledigheten som passar er bäst! Lyssna inte på andra.

Det jag inte förstår med de som säger att den andra föräldern får så himla lite tid med barnen är hur långt hemifrån den föräldern jobbar egentligen? Har ni 3h pendling eller vad?

Min sambo är totalt på jobbet 9h/dag och har bara 10min resväg, plus ombyte och sådär, så han lär vara hemifrån 9,5h av dygnets 24h sedan. Nu vet ju vi förvisso inte hur vårt barns sovrutiner kommer att se ut, men kan jämföra med min mamma och min yngsta lillasyster (idag 8 år gammal) och hennes man (samma jobb som min, fast han är chef där) som alltså hade samma tider som min kommer att ha.

Min lillasyster var en sådan som sov till 9 på förmiddagen efter att ha ammat sista gången på morgonen. Då var pappan redan på jobbet sedan 7 på morgonen. 2h bort vilket alltså totalt gav mamma lite mer än 7h vaken tid med lillasyster innan han kom hem från jobbet vid kvart över 4 och sedan kunde vara med henne på eftermiddagen medan mamma t.ex fixade middag, duschade och gjorde lite vad hon ville. Sedan var det sovdags för lillan runt 10-11 varje kväll vilket alltså gav pappan 6h eller mer med lilltjejen varje eftermiddag och kväll om han nu var med henne hela den tiden. Alltså bara 1h skillnad från mamma, om man nu tänker så.

Dessutom finns varje helg, klämdagar, röda dagar osv. Det är alltså inte alls så att det behöver skilja flera timmar i kvalitetstid med barnet bara för att man inte är den som på pappret "går hemma". 

Vad härligt med så lång sammanhängande ledighet och samtidigt ingen övertid!

Då förstår jag hur du menar.   Min erfarenhet är att de som väljer att sätta barnen tidigt på dagis  sällan använder den ökade inkomstnivån (jämfört med de familjer där en av föräldrarna stannar hemma längre) till att förkorta arbetstiden för dåba. Min erfarenhet är att dessa famlijer använder sin relativt sett högre inkomst till att kunna hålla en högre konsumtionsnivå.

´Jag har hört argumentet/frågan förr men det känns för mig väldigt mycket som ett teoretiskt resonemang. I praktiken är "deltidsarbete för båda" inte det reella alternativet som man väljer bort genom att välja att en stannar hemma på heltid.

  Intressant nog är det också ofta en frågeställning/argument (men när får pappan träffa barnen då? osv) som man får höra från familjer där båda föräldrarna arbetar heltid. Det blir liksom som om man tänker sig att det finns en färdig kvot av tid som föräldrar har med sina barn och om en förälder tar mer av den så får den andra mindre. Men så funegrar det ju inte.

Min man fårju tex  inte mindre tid med barnen för att jag är hemma eller jobbar halvtid. Tvärtom får han mer tid med dem på egen hand då vi inte samtidigt konkurrerar om de där fåtalet timmarna mellan dagishämtning och läggdags som annars ska fylla hela den dagliga umgängeskvoten för båda. Min man är mycket mer aktiv med barnen än vad jag är den tid han är hemma- Då släpper jag föräldrarollen och fyller mitt behov av egentid osv.     

Men visst, hade vi båda jobb som gick att utföra på deltid och dessutom själva kunde bestämma våra arbetstider skulle jag lika gärna se att vi båda jobbade deltid istället för en halv + en heltid nu när barnen är lite större.

Däremot kan jag inte alls se hur det skulle kunna vara en realistisk lösning om man har små barn som man inte vill sätta i förskola? Det förutsätter ju att föräldrarna har sådana arbetsvilkor att de kan lägga schemana precis som de vill, så att arbetstiden aldrig överlappar.Jag känner inte en enda människa som har sådana jobb. Att bestämma att man vill jobba heltid är inte särskilt svårt och inte heller att få vara ledig på heltid. Men att komma till jobbet coh kräva att man vill jobba exakt 8-12 eller 13-17 varje dag känns liksom inte säskilt verklighetsförankrat i de flesta yrekn.

    

Det ser nog olika ut för alla. För oss ger deltid mer tid för båda. Samma sak för många andra skulle jag tro. Jag är ledig mitt i veckan och min sambo går hem tidigare. Den möjligheten hade fattats någon av oss om vi båda hade arbetat heltid eller en av oss var hemma. Det hade krävt viss övertid för att vi skulle få ihop det med en lön. Nu vill vi inte ha barnen hemma till skolåldern så detta är inget vi lider av. Jag är glad att de har korta dagar, vi båda får arbeta och ändå har mycket tid med barnen. Vissa har möjlighet att arbeta hemifrån eller är lediga mycket trots att de försörjer en hel familj. Det måste vara skönt om man gör valet att stanna hemma. Jag förstår också att man inte ser det som en uppoffring att arbeta mer än man skulle gjort om den andra föräldern också arbetade om man anser att det är i barnets bästa intresse att vara hemma fram till det börjar skolan. Jag blir glad när föräldrar har möjlighet att välja vad de anser är bäst. Jag är lycklig att vi har haft den möjligheten.

Ja, det är just det man får tänka på! Alla är olika, har olika situationer och man kan inte döma någon från det.

Jag har t.ex rabblat upp det i flera trådar, men i vårt fall så är det jag som kommer ta nästan all ledighet, åtminstone med första barnet eftersom att det är det som fungerar bäst för oss. Jag kommer nämligen gå från att ha jobbat (och har bra FP) till att plugga högskola och samtidigt vara föräldraledig. Min sambo börjar jobba heltid nu 2mån innan barnet beräknas komma från att innan ha gått som lärling. Han har således inte någon intjänad FP att tala om än.

Det skulle alltså inte vara hållbart för OSS att jag försörjer familjen på studielån medan han bara får lägsta FP. Nu när jag är hemma så sparar jag in och slipper ta studielån och får bra FP medan han får full lön. Bäst för både oss och troligen barnet. Dessutom kommer han ta stort ansvar för barnet varje eftermiddag och helg osv så att jag kan plugga, eftersom att jag troligen inte hinner det under dagarna när jag har ansvar för barnet.

Nu är vi dock av åsikten att vi gärna vill dela. Och till nästkommande barn så kanske situationen ser annorlunda ut, eller till tredje barnet och då kanske det istället är min sambo som är hemma med barnen mer än mig (på pappret).

Jag tycker att det är viktigt att ta till vara på möjligheten att kunna planera föräldraledigheten utifrån familjens egna förutsättningar, då blir det enligt mig troligen bäst för barnen, inte prompt att det i statistiken ser ut som att alla delar 50/50. Därför blir jag livrädd när alla röd-gröna partier är överens om att de vill kvotera föräldraledigheten, något som riskerar att vara förödande för flertalet familjer, t.ex alla egna företagare osv som inte KAN vara lediga "på pappret" även om de kanske är hemma nästan hela tiden ändå. Ska då 6-7-månaders bebisar behöva sättas på dagis för att familjerna kraschar ekonomiskt? Nej, jag tycker inte att det är rimligt. Så viktigt är det inte med jämställdhet i statistiken anser jag, det finns så mycket annat som spelar in.

Jag ser inte ner på hemmaföräldrar, man gör som man vill. Dock så kan jag tycka det är synd för barnen om de inte alls får gå på förskola inte ens 15 tim/vecka vid 5 års ålder. För jag tycker förskolan är bra och förberedande inför skolgång. Sen skulle inte jag göra mig beroende av min man ekonomiskt. Om man är hemma många år kan det ju vara svårt att få jobb sen. Vad händer om mannen vill ha skilsmässa rätt som det är? Jag tycker man sätter sig själv i en utsatt situation om man väljer att vara hemmafru på heltid. OK om man vill ha barnen hemma men det är ju nästan aldrig någon pappa som väljer att stanna hemma flera år. Jag tror det bästa är om man kan dela i så fall.

Jag ser inte problemet om mannen plötslgt skulle skilja sig?

Låt säga att du lever ihop med en man, jobbar heltid och träffar dina barn en stressig snutt efter bolibompa varje dag   men å andra sidan kan ni shoppa fler prylar. Kul för er.

Plötsligt en dag skiljer ni er. Du fortsätter jobba heltid på ditt arbete.

Låt säga att jag elver ihop med en man, jobbar halvtid eller inte alls och njuter av tiden i samvaro med mina barn, men en ekonomiskt lite fattigare tillvaro. Kul för mig.

Plötsligt en dag skiljer vi oss. Jag måste börja jobba heltid på mitt arbete.

På vilket sätt har jag nackdel i den här situationen ? Förklara det gärna för mig "gryning" för jag fattar verklien inte.Den ynnest jag haft att kunna dela så mycket tid med mina barn och fått vara en så aktiv part i deras ppväxt är ju inget som tas ifrån mig för att mina vilkor framöver förändras. Den rikedomen har jag ju redan samlat på mig och den kan ingen ta ifrån mig. Att jag kunnat leva så på någon annans bekostnad (om manv äljer att se det så..jag anser att beroende är en  naturlig del i ett förhållande/familj och går åt båda håll i många olika delar) är väl snarare något min man borde sitta och gräma sig åt vid skilsmässan om vi nu skulle skiljas som ovänner? JAG har ju inte förlorat någonting på det.            

Återigen är det olika för alla.

I vårt fall är det win för min del på så sätt att jag får mycket tid med mina barn samtidigt som jag får möjlighet att studera utan att behöva dra på mig studieskulder. Om min sambo i framtiden skulle vilja gå isär så har jag fördel i det att jag inte behöver betala av några studielån. 

Dessutom har jag ju utnyttjat tiden hemma med barnen med att studera. Knappast något som ser illa ut i ett CV 

Roligaste/dummaste jämställdhetsargumentet mot hemmaförälderskap hörde jag för övrigt för ett par veckor sedan.

En tjej tyckte att det ger fel signaler till barnet om mamman stannar hemma länge "för då lär sig barnet att betrakta ihop omvårdnad av barn som en kvinnlig egenskap".

Ehum...till från om barnet börjar i förskola då? 

Jag tänkte nog mer att man inte har ett arbete i botten om man är hemma på heltid 5-10 år. För det är väl inte många arbetsgivare som ger så lång tjänstledighet? Om man har ett arbete i botten så man har möjlighet när som helst att börja arbeta igen så är det ju lugnt. Är man däremot arbetslös och inkomstlös ifall mannen vill ha skilsmässa så sitter man ju illa till.

Om man är arbetslös och mannen (eller frun) vill ha skillsmässa sitter man väl illa till med eller utan barn? Vad har det med hemmaförälderskapet att göra?

Visst finns det säkert några hemmaföräldrar som väljer att säga upp sig från sin anställning men i de flesta fall handlar det ju om att man tar ut föräldrapenningen i en långsammare takt mellan barnen helt enkelt. Då har man en anställning att gå tillbaka till om man nu inte råkade vara arbetslös till att börja med.