Vi som är överviktiga & gravida.

Jag har varit helt säker på att det var en kille sen jag gjorde första positiva grav-testet. Vet inte varför men det bara kändes så.
Och det bekräftades även vid Rul då vi fick se en liten snopp och pung. :)

Vad myyysigt! :) Kommer aldrig glömma första gången vi såg vårt till Knytte. Redan i vecka 8, bara en liten böna med ett pickande hjärta men det var en helt underbar syn! :)

För vår del var det också viktigt att veta könet. I början av graviditeten hade jag jättesvårt att förstå att jag alls var gravid. Hur mycket jag än pratade om det så kändes det alltid som om jag pratade om någon annan.
Att kunna prata om fostret/barnet och säga "Han" och nu sedan referera till honom vid namn har gjort det hela mycket mer verkligt.

Självklart har det att göra med att vi kämpade i över 4 år för att bli gravida och att jag sen jag var 14 trodde att jag inte kunde bli gravid.

Så ja, för vår det har det varit viktigt, att unna inreda barnrummet för en liten kille, välja namn o.s.v. Sen hade det ju inte spelat någon som helst roll om det var en tjej heller. Rummet hade troligen sett ut likadant ändå :)
Men nu har jag kunnat göra små monogramgrejer till rummet, t.e.x den här tavlan som blev klar igår :)

Tack Liisa! :) Kul att äntligten kunna göra lite roliga grejer till ett barnrum :)

Uäck, hopas glukosbelastningen gick bra! Har hört att den ska vara vidrig. Slapp den själv, fick lämna blodprov i stället. Eller ja, blodprover, har diabetes i släkten så lämnar lite blod varannan vecka när jag ändå är inne hos på MVC.

Vi berättade i vecka 12, efter att vi gjort ett privat Ultraljud, då hade vi en liten bild att ge dem med så då blev det hela lite mer verkligt! :)
Min mamma har ju vetat om att jag inte kunde bli gravid eftersom hon var med mig när jag fick "dommen" så att säga, var ju bara 14 år då.
Så när vi böjade med hormonbehandlingar så berättade vi inte för någon i släkten, kände att den besvikelsen som uppstod månad efter månad när inget fungerade var vi tvungna med att hanskas med själva.
Dessutom har mamma haft samma problem med mig. Hon har fött 9 barn som inte klarat sig. De flesta alldeles för tidigt men även några som dog vid komplikationer vid förlossningen.
Därför ville vi inte berätta för tidigt heller, ifall vi skulle få tidigt missfall (vilket jag fått 2 gånger, en gång i vecka 4 och en i vecka 8)
Däremot hade vi berättat för min familj att vi tänkt adoptera när vi fyller 30 så att de haft något att se fram emot.

Till min mans familj har vi inte sagt något alls. Vi har varit tillsammans i över 8 år, gifta i 3 år så det har väl kommit några pikar då och då men vi har bara total-ignorerat dem.
Min man är enda barnet också så det är klart de längtar efter barnbarn men jag har liksom inte känt för att sitta med dem och prata om mina problem. Vi hade tänkt att berätta den dagen vi började med hela adoptionsgrejen.

Några fick dock reda på det tidigt. Min syster som bode med mig och min man när vi började med behandlingen fick reda på det samma dag som jag plussade. Så även min bästa vän, hon var själv gravid i vecka 12 då så det kändes naturligt att berätta för henne :)

Oj, vilken jävla novell.. Borde kanske göra något vettigt i stället.

Går in i vecka 38 idag eller i morgon.. beroende på hur man räknar (familjelivs uträknare säger i morgon, min app säger idag... Haha)

Viseversa: Vilken sötnos! Och så fint namn :)

Här är bebisen ännu inuti, längtar något så förkräckligt nu. Både på Bebis och att få tillbaka en kropp som inte går sönder efter en halv promenad :D

Vecka 38 nu så inte långt kvar.

Min våg slog över på 100 kg idag. Kände liiiite ångest även om det bara var 100,1 kg som den stod på. Jag som firade så när den gick under tresiffrigt för några månader sen.

Känns konstigt att få ångest över en sån sak, jag vägde 102 när jag blev gravid, 97 kg vid inskrivningen och jag har hållt mig på det tills nu i slutet av graviditeten. Så jag borde vara nöjd ändå.
Bara bebisen i magen väger ju över 3 kg nu...

Vad roligt att du skrev det precis nu. att och lästa på ågon sida om just veck 38 som jag går in i nu och då skrev dem "du känner dig nog som en glad flodhäst" Haha.. fast det roliga var mest att jag alltid kännt mig som en glad flodhäst.. Nu känner jag mig mer som en trött, irriterad, hungrig och trött flodhäst :D

Ang det jag skrev om adoption var att vi pratat om det eftersom jag förmodligen aldrig skulle bli gravid. Och det hade jag berättat för mina föräldrar, så att de också fick tid på sig att vänja sig vid adopterade barnbarn.
Jag skrev så mycket så det blev väl lite förvirrat :D

6 kg är ju inte alls farligt! Tycker jag du ska vara nöjd med! Min bm är jättebra, behöver inte väga mig där utan jag väger mig på morgonen innan jag ska dit. Känns så himla mycket bättre än att stå där och väga mig med kläder på och allt.