Sops skrev 2017-02-10 22:48:20 följande:
Hej på er!
Jag är gravid i vecka 14 och är överviktig. Jag har i perioder i mitt liv haft problem med vikten och mått väldigt dåligt över det här. Jag har inte alltid ätit "fel mat" men definitivt för mycket! Det här senaste året har tyvärr varit tufft på många sätt för mig och resulterat i att jag gått upp i vikt igen (efter en lång tid som normalviktig).
Alla mina besök hos vården har hittills präglats av min vikt och jag börjar tycka att det känns väldigt tufft och vet inte hur jag ska framföra det. Jag VET att jag är överviktig, jag vet också vad det innebär både för mig och barnet.
Jag har lagt om min kost sedan jag blev gravid och rör på mig regelbundet. Men ändå så kommer pekpinnarna och många verkar ta för givet att jag sitter hemma och äter allt onyttigt jag kommer över. Det stämmer såklart inte men ingen frågar mig ens hur jag äter/rör på mig utan tar för givet att jag fortfarande äter onyttigt och inte rör mig.
Jag är extremt känslig för tillfället och börjar väldigt lätt gråta (är inte sån ogravid ;)) och håller hellre därför oftast tyst istället för att ställa till med en scen. Hur har ni sagt ifrån? Några tips och råd på vägen?
Jag fick så fantastiskt bra pep och råd från tuuli i början av min graviditet, jag kopierar in det åt dig så slipper du leta
Tuuli skrev 2016-07-08 11:56:54 följande:
Grattis! Både till ert barn och till en problemfri graviditet.
Jag måste påminna alla om att utöver att byta barnmorska om man blir respektlöst eller oprofessionellt behandlad så kan man alltid tacka nej till t.ex att prata med en dietist eller prata med en läkare om sin vikt, om man tycker att det inte är till någon nytta. All vård är frivillig!
Jag gjorde glukosbelastning i vecka 10 förra graviditeten (sommaren 2015) för att se om jag redan hade diabetes eller prediabetes, och mina sockervärden var då helt normala. I år tackade jag nej till tidig glukosbelastning, dels för att jag tror inte det hunnit hända något där på ett år - jag väger ungefär lika och äter ungefär lika - och dels har jag IBS och fick skov i en vecka av sockerlösningen. Det kändes helt enkelt inte värt det. Kommer däremot att göra glukosbelastning när alla andra gör den i vecka 28. Bm sa bara okej till det, inget tjafs.
Bor man i en småstad finns det förmodligen inte så stora valmöjligheter vad gäller mvc och barnmorskor, men jag skulle annars tipsa om att gå privat. Jag bytte från mitt närområdes mvc till Mama Mia, och det var stor skillnad. Nu är kanske den största skillnaden mellan enskilda barnmorskor iofs, oavsett privat eller landsting, men de har t.ex inte samma riktlinjer vad gäller att fokusera på vikten. Privat har jag fått exakt samma kostråd som alla andra gravida. Sen följer de så klart upp tester som kommer tillbaka onormala och sätter in mer kontroller efter enskilda behov, det är ju självklart. Landstinget verkar inte alls fatta att det är betydligt viktigare att bygga upp en överviktig persons självförtroende till sin egen förmåga att bära och föda fram ett barn än att informera om varför man blir tjock.
Att bära och föda barn är en skitstor grej i livet och det kräver mycket av en. Att gå ner 20-50 kg eller mer i vikt är en skitstor grej och kräver mycket av en också (de allra flesta klarar inte det utan gastric bypass, som i sig innebär hälsorisker) - man kan omöjligt göra båda samtidigt, varken mentalt eller fysiskt är det möjligt. De kanske skulle försöka tänka lite mer på psykologin bakom övervikt och mindre på kostcirkeln, bara ett förslag alltså.. I deras huvud är det väl ungefär så här: "all vikt som överviktiga gravida går ner eller jämviktar är jättemycket bättre än att gå upp helt ohämmat, nu ska jag försöka förmedla det", men det kommer ut så här: "Ja, och oavsett om du jämviktar eller går ner 5 kilo under graviditeten så kommer du att vara DÖDLIGT FET vid förlossningen och barnet kommer att födas på tvären med gomspalt, ryggmärgsbråck och väga 17 kilo och själv kommer du förmodligen att dö, eller så dör ni båda två. Så ät överhuvudtaget ingenting mer än broccoli och multivitamin. Inte för att det kommer att göra nån egentlig skillnad, eftersom du ändå kommer att vara DÖDLIGT FET vid födseln, men vi gillar att du försöker."
Information om risker är bara konstruktivt om man ser en möjlighet att minska eller helst utplåna riskerna. Annars är det bara sadistiskt att informera, jag kan inte se det på något annat sätt. Även om jag skulle gå ner 15 kilo så är jag ändå fet i riskgrupp 3. Med andra ord kan jag inte förändra mitt riskläge under graviditeten, oavsett hur nyttigt jag äter och hur mycket jag motionerar - det hade varit exakt samma sak att säga "ät grönsaker, inte glass, och motionera" (som man säger till alla) istället för att säga "risk, risk och den här risken också" och jag hade dessutom mått mycket bättre och känt mig mycket mer stärkt i mitt självförtroende att det här kommer att gå bra - och därmed fortsatt skärpt mig med maten och motionen. Piska funkar inte. På det kunde läkaren inte svara nånting. Hon såg ut som om någon hade trampat på henne - exakt så som jag kände mig alltså.
Jag kommer aldrig mer att diskutera min vikt med vården såvida det inte är på mitt eget initiativ och på mina villkor. Jag kommer aldrig mer att gå med på att lyssna på en risklektion. Inte för att jag inte vågar höra sanningen om min övervikt, utan för att det har ingen positiv effekt, bara negativ. Att tala om att gropen är väääldigt djup har aldrig motiverat någon att ta sig ur en grop.
