Varför skaffar man så många barn???

Min mamma hade bara två barn,mig och syrran. Men vi fick ändå köra på samma fritidsaktiviteter på samma tider. Simning och ridning fick det bli för oss båda, och så samåkte vi med kompisar ibland för att hon inte skulle behöva åka skyttetrafik jämt. Så så kan man också göra...

Har en väninna med 6 barn tätt, skillnaden på mig & henne är att hon lägger ner hela sin själv i barnen både hon och pappan, medan jag själv aldrig skulle orka med att leva enbart för mina barn utan prioriterar annat också.

Men hon är supernöjd med sitt liv och jag skulle inte kalla hennes barn försummade på något sätt.  

Ja, vad vet jag...  Det finns säkert någon som skaffar barn för att få mer i barnbidra och flerbarnstillägg, men det låter ju oerhört korkat enligt mig..  Ett barn kostar så mycket mer och ansvaret man tar på sig när man sätter ett barn till världen är enormt. Jag skulle i alla fall aldrig skaffa ett barn att ha ansvar för i minst 18 år bara för att få en tusenlapp extra i månaden. Men jag vet att det finns folk till allt och jag känner också till en familj med många barn som springer vind för våg...  bråkar och har sig.. är klädda i ärvda kläder från typ 85... och det enda mamman gör är röker och gapar på sina ungar...  Kan inte begripa varför man skaffar barn när man inte orkar med dom..

Hej, då kan väl jag säga såhär , jag är ensambarn. Och idag har jag bara ett barn. När jag ser min väns familj, hon har 3 syskon, och nu kommer alla småbarn. Så dom är jättemånga, medans jag bara har min man och dotter, min mamma och Papoa. Ibland kan jag verkligen sakna en stor familj. Jag tog beslutet med 1 barn när jag insåg att jag tyvärr får göra det mesta själv hemma, och vill inte behöva stå och skrika på karl inför min dotter, vet andra föräldrar som gör det varje dag, stackars barn, och då har dom bara 2 barn. Men visst kan jag känna "skuld" inför min dotter att hon inte får några syskon. Men kanske kan säga, hellre ett barn som kommer få en bra uppväxt istället för flera barn som haft en skrikande och otrygg och osäker uppväxt. Om man märkte med första barnet att Karln inte hjälpte till med hushållssysslor m.m.. Skaffar man inte fler om man inte orkar allt själv.

Några positiva sidor:

Man är aldrig ensam. Det finns alltid någon i familjen som man kan prata med, spela spel med, leka med, få hjälp av och så vidare.

Barnen lär sig samarbete på en nivå som är sanslöst överlägsen det mesta. I skolan blir de naturliga ledargestalter allihop, dessutom omöjliga att köra över (är man många lär man sig att känna igen dåliga kompromisser också). 

Inget av barnen känner att alla "släktens krav" vilar på just det barnet. Nu är vi inga krävande föräldrar, jag och maken, men vi har en del släktingar (inga namn) som jämt och ständigt ska fråga barnen vad de har för ambitioner, hur de ska nå dit, om det verkligen är en lönsam karriär, hur det går i skolan osv.

Att göra saker tillsammans när man är många är visserligen lite knepigare rent praktiskt men det är också roligare. När vi går på Furuvik t ex så går en grupp och tittar på djur, en annan går till tivolidelen - man kan alltid dela upp sig och ingen behöver kompromissa bort "sin" favoritgrej bara för att ingen annan gillar den. Samma när vi går på bio, vi går helst på stora filmpalats så att vi kan dela upp oss efter smak.

Badlekar och annat sådant är avgjort roligare när man är fler än, säg, ett barn, två vuxna.

När det gäller trädgårdsarbete och liknande så blir även stora uppgifter små när man delar dem på sex personer. Och det är väldigt roligt att bygga saker tillsammans.

Har man en uppspelning eller liknande och vill ha publik så kommer hela familjen.

Vad angår att hjälpa till hemma så blir det lättare när man delar uppgifterna på många. Så väldigt mycket jobbigare att diska efter åtta personer än efter fyra är det egentligen inte. Mina tonåringar hjälper nog till mindre, i tid räknat, än många i små familjer. Jag var ensambarn själv och jag tror att jag la ner i genomsnitt 1-2 timmar per dag i tonåren på "måsten" som familjen tyckte var mitt jobb, och då tyckte min mamma fortfarande att jag inte gjorde någon nytta. Mina tonåringar hjälper kanske till tjugo minuter om dagen, genomsnittsligen, per barn. Något mer på helgerna eftersom det är då vi gör lite större saker, storstädar, möblerar om och liknande.

Ni har ju iaf några år mellan barnen. Många stora familjer skaffar barn tätt tätt. Då är det mycket bättre att göra som ni har gjort. 

Nej det tror jag inte men jag tror inte att de har något val i stora familjer. Det har de äldra barnen i fam Annorlunda uttryckt. Det har även varit diskussioner här på FL tiidgare där vuxna berättat hur de hade det i stora familjer där barnen kom tätt. De har tackat de som startar sådana här trådar om stora familjer. Att det inte är en dans på rosor för de äldre barnen i många fall.

Det kan väl vara lila lite val i andra familjer också?

För att ta två exempel; min syrra är 11 år äldre än mig. Mellan mina barn skiljer det 9 år.
Gissa hur det gick till i min familj när jag var liten och hur det är i min egna familj nu?

Jag tycker det är okej att skaffa många barn OM:
1. Man har råd.
2. Man har tid, alltså de vuxna inte behöver ta hjälp av de äldre barnen.

Fast gräset är ju alltid grönare på andra sidan.
De jämför ju med sina kompisar som inte har många syskon och ser säkert fördelar hos dem, samtidigt som deras kompisar kanske är avundsjuka på de som har många syskon. 

Men alltså... man kan inte säga att ett sätt är rätt för alla...   Det beror på vem man är som person och vilka ambitioner man har. Det finns massor med idioter som bara har två och ett barn...  Skillnaden är bara att de försvinner mer i mängden än vad en dålig 9-barnsfamilj gör... 

man vill ha mycket pappaledigt antar jag

lag på inte mer än 3 barn

Oansvarigt att skaffa fler barn än vad man klarar av och har råd med.

Är de svenska eller MENA-folk?

Jag har varit familjehem och stödfamilj till flera barn som har just väldigt många syskon. I samtliga fall är det 5-7 syskon. I samtliga familjer finns ändå båda föräldrarna som lever tillsammans. 

Jag skulle säga att det finns en bristande förståelse för konsekvenser (att skaffa många barn) och ofta bristande föräldraförmåga. Att försörja och finnas fysiskt och psykiskt för 7 barn är otroligt tufft. Få som förmår och många av dessa barn får väldigt dåliga förutsättningar i livet. Barnen mår psykiskt dåligt av tuff rörig och högljud hemmiljö ofta på mindre yta än snittet per barn. De blir försummade pga tidsbrist och ligger ofta efter i utvecklingen. Det finns alltid undantag och flera har beskrivit det i tråden. Jag känner själv familjer (boende på landsbygden) som har fler barn än snittet för barnen frodas och föräldrarna förmår detta. 

De som har sex barn eller fler barn skulle i de flesta fall behöva ha en heltidsanställd som hjälper dem i vardagen.

Känner till de som har fem barn och där allt fungerar och de är väldigt effektiva och högpresterade människor.