Varför skaffar man så många barn???
Att skaffa många barn var inte något jag velat alltid.. Jag hade en son när jag träffade min nuvarande man, och jag ville väldigt gärna att min son skulle få ett syskon. Jag och mannen bestämde oss för att skaffa ett gemensamt barn (han hade två sen innan) så det gjorde vi. Tanken var att vi skulle nöja oss med det, men när vår dotter var född kände vi att vi ville ge henne ett syskon som var lite närmre i ålder (våra stora sen tidigare var 9, 10 och 11 år då) så då blev det en gemensam tvåa. Sen har det faktiskt rullat på.. Vi har nu 6 gemensamma barn. Jag är inte beroende av bebisar på nåt sätt, men att planera ett till barn.. få barnet och se den här helt unika människan är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt är det att se barnens kärlek till varandra. Dom har enorm glädje av varandra och jag är övertygad om att dom kommer ha det hela livet. Vi upplever ingen svartsjuka eller att något av barnen inte känner sig sedda etc. etc.
Jag har valt att vara hemma på heltid och det gör att barnen alltid har mig där.. Om dom vill prata, ha hjälp med läxan, spela ett spel, få höra en saga eller vad det nu kan vara så har jag tiden.
Vi bor stort (260 kvm, 9rok), barnen får pyssla med det som vill, vi åker på semester varje år, vi går på Liseberg varje år, de får julklappar och födelsedagspresenter precis som alla andra.. vecko och månadspengar, nya kläder även om det finns att ärva.. Vi har stor bil (9-personers) så det är aldrig några problem för vår del. De tre stora är vuxna nu och är inte med när vi åker iväg och så.
Den dagen vi inte längre finns så kommer barnen alltid att ha varandra.. och det är en sorts trygghet tycker jag... Sen är det den där biten med kärleken och gemenskapen.. Att sitta runt bordet allihopa.. skrattar och skojar tillsammans... lyssna på det dom har att berätta... se hur olika dom alla är.. hur dom utvecklas och växer upp...
Det är faktiskt helt underbart och nu när vi har det så här så skulle jag inte kunna föreställa mig att ha det på något annat sätt...