Varför skaffar man så många barn???

15 barn är nog ett beroende. Mitt "krav" har alltid varit att vi både ska orka jobba och ta hand om barnen, att barnen ska kunna hålla på med minst ett fritidsintresse var och att vi ska ha råd att åka på ordentliga semestrar. För oss fungerar allt detta med fyra barn men inte fler. Dessutom är det rätt tröttsamt att vara gravid tycker jag...

Jo, det är väl det minsta man kan begära av sina föräldrar. Man ska kunna ta hand om och ha egentid med alla.

Denna familj var dessutom inte rika på något sätt utan de stora barnen fick dra sitt strå till stacken och alla tog hand om varandra.

OT: Tycker personligen inte att det är fel att de äldre syskonen hjälper till med sina småsyskon. Det tycker jag stärker en människa och lär den ta ansvar och inte vara egoistisk. De ska inte ta över mamma eller papparollen men att inte hjälpa till för att de "inte vill" skulle inte tolereras hemma hos oss.

Vi började inte bara skaffa barn med sikte på att ha många. Vi började med ett barn som alla andra. Sedan ville vi skaffa syskon tätt, mest av praktiska och ekonomiska skäl, för att det skulle förenkla för mig med jobbet och så. Nu blev det inte så tätt, utan det blev 2½ år mellan dem.
I den del av landet där vi bor, anses det vara vanligt och normalt med 3 eller 4 barn, och vi ville absolut ha ett 3:e barn. Efter 3:e barnet, så kändes det 4:e självklart.

Så var vi alltså där, med 4 barn på 6, 4, 2 och 0 år. Fullt upp hela dagarna, och vi var nöjda. Vi kände att vi inte hade tid och ork för någon fler. Men åren gick, och barnen blev större. 2 skolbarn och 1 som skulle börja lekis. Då tog vi det stora steget och bestämde oss för ett sista barn, mest för att det kändes som om det saknades någon i familjen. 5:e barnet föddes, och vi hade då barn på 10, 8, 6, 4 och 0 år. Det gick som en dans och det var inga problem alls med att hinna med. 5 år senare, efter diskussioner hit och dit, så föddes vårt 6:e barn. Enda förklaringen var att det kändes helt rätt. Graviditeten var lite jobbig, och både jag och maken var överens om att det fick räcka. Inga fler barn!

Men jag började med minipiller på rekommendation av min barnmorska. 3 år efter vårt 6:e barns födsel, så var jag gravid trots minipillren. Jag visste inte ens att jag var gravid, innan det slutade med ett dramatiskt missfall. Hormonerna härjade i hela kroppen, och mitt fasta beslut om att inte ha fler barn, var inte så fast längre. Jag hade varit gravid utan att det blev en baby av det, och nu kändes det tomt - mycket tomt. Jag trodde det skulle gå över, men ett år senare kändes det likadant, och vi fattade ett beslut om att försöka med ett 7:e barn. När hon föddes var syskonen 20, 18, 16, 14, 10 och 5 år.

Alla stora familjer får inte barnen tätt. Alla lever inte som i Familjen Annorlunda. Vi har haft både tid och ork för barnen, och plats har vi, med våra 7 r o k. När den yngsta föddes, så hade dessutom den äldsta hunnit flytta till studentlägenhet och börjat på högskolan, så vi har aldrig haft alla 7 barnen boendes hemma mer än tillfälligtvis över jul eller så.

Jag har växt upp med fem syskon, så vi är totalt sex stycken. Kan säga att de två sista inte var planerade egentligen men vi blev alla glada när de kom. Jag har i stort sett bara tyckt det varit positivt, både när jag var barn och nu när jag är vuxen. Jag är näst äldst i skaran och har sett efter mina småsyskon en del ibland. Men inte av tvång, av egen vilja. Mamma arbetade hemifrån som dagmamma så hon fanns alltid där och hade tid för oss. Gott om plats hade vi också även om två av mina bröder fick dela rum en tid, men det var ett stort rum. Nu när vi alla är vuxna och har partners och familjer är jag otroligt glad över att ha så många syskon. Vi har väldigt kul tillsammans när vi ses.
Det enda negativa var att jag ibland kunde känna mig lite avundsjuk på vänner vars familjer hade råd att åka på häftiga semesterresor. Vi hade visserligen roliga semestrar men de gick inte till Thailand. Men man kan ju inte få allt och jag väljer utan tvekan mina syskon framför utlandsresor. Vi har åkt på en långväga utlandsresa tillsammans för ett par år sedan när vi alla utom de två yngsta var vuxna.

Om det funkar bra eller inte med 6-7 barn tror jag beror helt på föräldrarna, vad för sorts personer de är och varför de har valt att skaffa så många barn. Åldersskillnaden mellan barnen väger in också, kommer de alla tätt blir det nog betydligt jobbigare. Har också sett dokumentär om familjer med 10-15 barn där det i vissa fall funkar fint och i andra undrar man vad i hela friden de tänkte på. Det är ju en fördel om man som föräldrar kan försörja barnen man satt till världen. I ett fall var det ett par som hade minst 12 (minns inte exakt) barn och sen bestämde att det var nog. Mannen steriliserade sig, men då insåg frun att hon inte klarade av att leva med en man som hon visste inte kunde göra henne gravid. Så hon lämnade mannen och alla barnen, träffade en ny ung man och började på en ny skara ungar. Där var det inte direkt rätt anledning till att skaffa barn. Och en annan kvinna ville egentligen bara vara gravid och ha en bebis att ta hand om och när bebisen blev för stor så behövde hon skaffa en ny. Och det värsta, kvinnan som inte ville hennes barn skulle växa upp och lämna henne, hon hade ett antal barn som alla hade brutit kontakten med henne då de kom upp i tonåren. Nu hade hon istället skaffat små apor som hon hade som bebisar. De trivdes hon med, för de levde i upp till tjugo år och skulle alltid vara som bebisar och beroende av hennes omsorg, de skulle aldrig lämna henne. Man kan ju undra varför barnen bröt kontakten. 

Jag tycker att det är härligt med stora familjer. Lite som förr i tiden när det var vanligt med stor syskonskara.
Jag själv skulle aldrig orka ha många barn men jag beundrar dom som har förmågan och viljan att ha det. Min bästa kompis väntar 8e barnet och jag vet inte om någon finare familj. Underbara barn och hon är en fantastisk mamma. En riktig superkvinna. Tycker det är härligt att besöka dom och jag tror att mina barn och hennes kommer ha mycket kul ihop.

Så länge man klarar av att ha stor familj så tycker jag att man ska ha det. Alltså ekonomiskt osv..    

Att skaffa många barn var inte något jag velat alltid..  Jag hade en son när jag träffade min nuvarande man, och jag ville väldigt gärna att min son skulle få ett syskon. Jag och mannen bestämde oss för att skaffa ett gemensamt barn (han hade två sen innan) så det gjorde vi. Tanken var att vi skulle nöja oss med det, men när vår dotter var född kände vi att vi ville ge henne ett syskon som var lite närmre i ålder (våra stora sen tidigare var 9, 10 och 11 år då) så då blev det en gemensam tvåa. Sen har det faktiskt rullat på..  Vi har nu 6 gemensamma barn. Jag är inte beroende av bebisar på nåt sätt, men att planera ett till barn..  få barnet och se den här helt unika människan är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt är det att se barnens kärlek till varandra. Dom har enorm glädje av varandra och jag är övertygad om att dom kommer ha det hela livet. Vi upplever ingen svartsjuka eller att något av barnen inte känner sig sedda etc. etc.

Jag har valt att vara hemma på heltid och det gör att barnen alltid har mig där..  Om dom vill prata, ha hjälp med läxan, spela ett spel, få höra en saga eller vad det nu kan vara så har jag tiden.
Vi bor stort (260 kvm, 9rok), barnen får pyssla med det som vill, vi åker på semester varje år, vi går på Liseberg varje år, de får julklappar och födelsedagspresenter precis som alla andra..  vecko och månadspengar, nya kläder även om det finns att ärva..  Vi har stor bil (9-personers) så det är aldrig några problem för vår del. De tre stora är vuxna nu och är inte med när vi åker iväg och så.

Den dagen vi inte längre finns så kommer barnen alltid att ha varandra.. och det är en sorts trygghet tycker jag...  Sen är det den där biten med kärleken och gemenskapen..  Att sitta runt bordet allihopa.. skrattar och skojar tillsammans... lyssna på det dom har att berätta...  se hur olika dom alla är.. hur dom utvecklas och växer upp...
Det är faktiskt helt underbart och nu när vi har det så här så skulle jag inte kunna föreställa mig att ha det på något annat sätt...

Jag själv är uppväxt med 4 bröder. Vi är födda 86 (jag), 88, 89, 98, 99. Jag har alltid varit som en extra mamma till de två minsta! Älskade det!
Nu när jag har egna barn så inser jag vilken avkastning mamma måste haft av mig:) jag tog med dem på utflykter, sov över med dem på mitt elevhem.
Jag har tre barn. Skulle vilja ha ett fjärde om typ 5 år. Mina barn är 5, 3 och 2 år. En sladdis skulle som sagt vara kul! När jag är färdig med skolan och har fast jobb :) men fyra är Max för mig tror jag. Om jag får en fjärde kommer jag sterilisera mig tror jag.

Sambon har tre syskon så vi är båda från medelstora familjer. Barn är det bästa som finns och mina barn har alltid deltagit i aktiviteter. Man hinner med allt. Planering är A och O!!

Madame Mom, det låter som ni har det jättebra! Som ni har valt att skaffa barn av rätt anledning, och även tänkt till innan och sett till att det funkar. Jag ser ju bara grannfamiljen som inte verkarha någon plan alls. 7 barn och 2 vuxna på 79 m2, och en helt vanlig kombi så att de aldrig kan åka någonstans tillsammans. Eftersom de heller inte jobbar kan jag inte låta bli att tänka att de gör det för flerbarnstillägget. Elak? Jag vet!