Blanda biologiska och adopterade barn - berikande eller dömt att misslyckas?

Lufsan : Är man bara  ute efter att hjälpa/rädda ett barn så är det inte rätt väg att göra det via adoption.
Adoption är att hjälpa personer att bli föräldrar! Barnet ska aldrig behöva gå och känna sig tacksamt för att det blev "räddat"

JellyBean: Du har gett din syn på saken, det betyder inte att det är lika illa för alla
jag kommer nu ge min syn på saken, en mkt positivare upplevelse, är dock fullt medveten om att det inte heller betyder att det är lika för alla.

Jag är iaf biobarnet i en familj och jag har ett adopterat yngre syskon, vi är nu båda i 30 och 40-års åldern
och vi är precis som vilka syskon som helst...lika på många sätt och olika på många sätt, framförallt utseendemässigt, men vi är syskon!
Mitt syskon har haft lite mer flyt i livet än vad jag har haft, mår inte dåligt över sin adoption, något som
det fanns viss risk för då våra föräldrar är minst sagt knepiga.. De hade aldrig klarat sig igenom en utredning i dagsläget, men både jag och mitt syskon är glada att de gjorde det då!
Å hur knepiga de än är så har de aldrig gjort någon skillnad på mig och mitt syskon, annat då än att jag som äldst har banat väg för mitt syskon på lite olika sätt...Precis så som det ofta iaf då var i biofamiljer.

Nackdelar då..vissa personer har ju uttryckt att vi inte är "riktiga syskon"
Jag fick även svara på knepiga frågor om varför mina föräldrar adopterat när  de hade mig..något de borde vänt sig till föräldrarna för ist..Sen en viss nyfikenhet hos vissa där frågor om syskonets bakgrund ställts till mig... detta har dock mitt syskon klarat sig ifrån.
Nu som vuxen är det ju lättare!

Det värsta av allt är dock att mitt syskon ju kan svära sig fri från föräldrarnas knepigheter och slipper vara lik dem utseendemässigt dessutom, och därmed utnyttjar det till att retas med mig som då har vissa likheter med dem på den punkten!

när jag gick i mellanstadiet hade jag en fröken som hade två biologiska barn och två adopterade. Ett av de biologiska var dessutom jämngammalt med ett av de adopterade. De kallade sig tvåäggstvillingar  
Det verkade hursomhelst fungera toppenbra och det var en fin familj (alla barnen kom och var med på våra klassfester och sånt ibland), så visst kan det funka! Det mesta beror troligen, som vanligt, på föäldrarnas engagemang!

 

Jag håller inte med, tycker inte man skall adoptera alls om man vill rädda ett barn, bättre att skänka pengar i så fall för att barnen på barnhemmet skall få det bättre. Inget barn skall behöva känna att det kommit till sin familj pga att föräldrarna ville göra en god gärning.

Adoptera är att "uppta som sin egen", ingen välgörenhet. 

Och jag anser att alla barn har rätt till en familj. Jag kan bara tro att det är bättre att de får en familj som älskar och bryr sig om dem, vill deras bästa än att de får bo på torftiga barnhem hela sin uppväxt och sen slängs rakt ut i ett liv de inte vet något om.
De sjuka, handikappade och äldre barnen blir tyvärr ofta kvar på barnhemmen oavsett om vi skänker pengar till dem eller ej . 
Vi vet ju att i USA har man en helt annan syn på detta, och de "räddar" faktiskt många barn, och jag tror att de barnen är mycket älskade i sina familjer även fast de inte BARA har tänkt egoistiskt att "Jag vill ha barn!" utan också att de vill hjälpa ett barn ut ur en hemsk situation.
Få personer klarar  väl att genomgå utredningar och väntan utan att man har en drivkraft att älska det barn man sen får! 
"Uppta som sin egen" kan man göra även om man samtidigt gjort något gott som att adoptera ett barn som troligen aldrig annars fått familj.  

Hej! Jag är adopterad från korea och har en adopterad storebror från samma land och en lillasyster som e biologisk. Det har inte varit några större problem mellan syskonen mer än vad det e med andra biologiska syskon. Däremot har tankar funnits, notera funnits att man inte är lika önskad när dte kom ett biologiskt barn efter oss adopterade. I ert fall så skulle ju ert adopterade barn väldigt tydligt veta att den är önskad när ni aktivty valt att adoptera trots att ni har lyckats få biologiska barn. Alla barn revolterar lite i tonåren och det gör adopterade med och man kan säga elaka saker, men inget som är konstigare än något annat.

Nu får du väl lugna ned dig?
Jag vill ha både adopterade och biologiska barn, och jag vill det därför att jag vill hjälpa ett barn!

Jag vill inte adoptera ett barn för att visa upp det, eller för att leka med det som en docka, utan jag vill ge ett barn, som annars skulle fått ett svårt liv, en fin uppväxt och en familj att tillhöra!

Om jag är barnets enda hopp till det, så ser jag det som någonting fantastiskt att göra!

Jag tycker att adoption låter som en bra upplevelse för båda, så länge man tar sitt ansvar som förälder till ett litet barn! Och jag har absolut inte planerat att barnet skulle leva utan en egen vilja och egna styrkor! Jag vill uppmuntra till det, och uppmuntra barnet till att nå sina drömmar!

Jag vill vara med ifrån början och ge det här barnet, som är övergivet och inte kan få ett annat liv än ett miserabelt, möjlighet att nå sina drömmar, och att känna kärlek och tillhörighet!

Vill bara poängtera så att det inte uppstår några missförstånd, att de allra flesta barn som är tillgängliga för adoption i de länder som sverige samarbetar med har köer med föräldrar som vill ta hand om dem! Det finns alltså många fler väntade föräldrar än det finns barn som ska få adoptivfamilj. De barn som inte är kö till är barn med lite svårare sn (=specialneed) eller barn som är äldre (minst över 5 år).

Jag måste säga nåt radikalt. Om man har tre barn, kan man inte vara nöjd då och låta par som inte har barn få adoptera istället. Den bistra sanningen är ju att kön än jättelång och om den även upptas av de som har många egna barn så tar det ännu längre tid. Jag tror faktiskt man gör barnet en tjänst då.

Detta sa jag till en kompis med egna barn som vill adoptera.

Själv står jag inte i adoptionskö.

Vi har alla olika åsikter och jag kan förstå att en del kan tycka att det blir lite orättvist och en jobbig väntan (även om alla barn faktiskt inte har kö) om de som kan få biologiska barn också står i kö. Men vi får ju också adoptera, och jag har även funderat en del på att det kanske är bra att vi som kan få biologiska barn också får adoptera eftersom det då inte uppstår några teorier om att adoption skulle vara ett andrahandsval, som en del kan tro.

Men att det skulle vara till de adopterade barnens fördel att inte få syskon förstår inte jag. Jag har lärt mig under alla år jag varit förälder att huruvida barnen får ett gott hem eller inte har att göra med föräldrarnas insikt, förståelse och engagemang att göra. Inte om de får syskon eller inte. Jag har sett både bra och "mindre bra" exempel hos familjer som har ett barn, två barn och sju barn också.

Jag förstår dig ts, jag har också "alltid" velat få barn på båda sätten. Det har bara varit så.  Jag trodde att jag skulle få ett par magvägen först och sen skulle vi adoptera en eller två, men det visade sig bli precis tvärt om Vi har nu två barn som vi fått genom adoption och en som vi fått magvägen och hoppas verkligen inte att det är dömt att misslyckas Våra barn är ännu så små men de älskar varandra precis som vilka syskon som helst och jag känner... Varför skulle det bli problem? Om man tror att det skulle bli det: gör man inte just DÅ, i just den rädslan, skillnad på sina barn? Är det inte just DET som man absolut aldrig någonsin får göra?

Det är ingen kritik mot dig alltså, jag förstår att du tänker så. Så tänkte vi också. Det är ju livsviktiga val som ens barn faktiskt kan bli lidande av, om man väljer fel. Vi landade i känslan att barn är barn. Alla barn som blir våra barn är lika mycket värda och för oss spelar det ingen roll hur de kommer till oss - varför skulle det då göra det för barnen? Egentligen? Bara de förstår, alltid, alltid, att det faktiskt inte spelar någon roll för oss. På riktigt. Det är vår uppgift att förmedla. De är alla våra egna, underbara och fantastiska barn som vi älskar mest i hela världen. Att alla inte legat i min mage eller att vi inte åkt flygplan till alla, spelar verkligen ingen roll.

Nej, varför skulle det vara något problem? Har också tre biologiska barn och ska adoptera. Barnet är är väldigt önskat och kommer att bli lika älskad som biobarnen! Har också bara positiva erfarenheter av familjer med både biologiska barn och adopterade barn.  Ett barn är ett barn, det spelar ingen roll vilken mage det legat i, inte för mig i alla fall. Jag tror verkligen inte att blod är tjockare än vatten. Men man ska inte adoptera bara för att man vill hjälpa ett barn (så att barnet sedan kommer att känna tacksamhetsskuld). Man ska adoptera för att man önskar och vill ha ett barn! 

Det här med att "hjälpa"...

På 70- och 80-talet adopterade en massa föräldrar barn med syfte att "hjälpa" ett "stackars" övergivet barn. Detta blev inte alltid lyckat.

Idag får man lära sig på adoptionskurserna att syftet skall vara att man vill bilda familj. Inte att ställa sig över någon annan levande varelse för att "hjälpa". Det blir en obalans och barnet kan hamna i någon typ av tacksamhetsskuld till de självgoda  föräldrar som tänker sig själva som några slags "räddare" och frälsare till ett "stackars" barn de tycker synd om. Vem vill bli tyckt synd om?

Socialtjänstens adoptionsutredare är också noga med nu för tiden att man inte längre får adoptera på grunderna att bara "hjälpa". Om man vill hjälpa så kan man i så fall kan hellre lämna bistånd i form av pengar till organisationer såsom UNICEF mm

I västvärlden råder ett STORT överskott på adoptivföräldrar, det är därför adoptionsköerna idag är uppåt 7 år till vissa länder, tex Kina.

Få barn går till adoption nu för tiden. Siffrorna minskar för varje år.

Detta beror på länders regelverk och byråkrati. De gör helt enkelt inte sitt lands övergivna barn tillgängliga för internationell adoption.

Det är därför det finns miljoner och åter miljoner fattiga, övergivna och utnyttjade barn som aldrig går till adoption.

Och en MASSA utredda och godkända adoptivföräldrar som står i långa långa köer och väntar på att få adoptera.

Att adoptera är ett av alla olika sätt att bilda familj. Inte att bedriva bistånd!

Och så får man inte glömma att det finns hundratals barn som ingen köar till!
Jag tror att många blundar för verkligenheten att det finns mängder med barn som är i desperat behov av en familj men inte får det pga att så många vill ha små friska barn, eller barn med minsta möjliga sn. Jag säger absolut inte att det är något fel i det, men vi måste också våga se sanningen, dvs att det visst finns barn som inte ens överlever utan familj men ingen vill ha dem.
Om jag ska adoptera igen så kommer jag välja ett barn som ingen köar till, och det gör jag inte av välgörenhet, utan för att jag längtar efter ett barn till och mitt barn längtare efter ett syskon. Och då väljer jag gärna ett barn som troligen inte skulle fått familj annars.
Jag känner inte att jag hjälper ett barn på det sättet, utan att jag öppnar mitt hjärta för ett barn som oavsett handikapp  blir en del av våran lilla familj.  

Bra skrivet Lycka och tålamod! 

Jag kanske var lite drastisk i mitt tidigare inlägg. Men jag har bara svårt att tänka mig att man kan längta efter och älska ett barn lika mycket om man redan har tre som om man väntat i åratal på att få ett barn och äntligen får ett via adoption.  Men jag har kanske fel, har inte barn själv. 

 

Man längtar efter varje barn man får (om barnet är önskat dvs), oavsett om det är syskon eller inte (dvs om man har barn tidigare, adopterade eller biologiska). Tror oavsett det är viktigt att det adopterade barnet inte känner att det är ett sämre alternativ för föräldrarna (att föräldrarna hellre ville ha ett biologiskt barn). Att barnet känner sig älskat är viktigast! Det är vad jag tror. Sedan om det är biologiskt eller inte, syskon eller inte, det tror jag inte spelar så stor roll. Det är min erfarenhet i alla fall!