Blanda biologiska och adopterade barn - berikande eller dömt att misslyckas?

Konstigt att den lilla skaran som inte är speciellt liten faktiskt finns just i min släkt och bekantskapskrets då och att alla i din bekantskapskrets verkar haft det hemskt. Har förstått att du haft en usel uppväxt tydligen men bara för att du har haft det betyder inte det att alla som blir adopterade av familjer som också har biologiska barn också får det lika hemskt som du verkar ha haft det.

Jag har både ett biologiskt och ett adopterat barn. JellyBean det är bra att du delar med dig av din frustration och informerar oss om din syn på adoption som en motpart till alla oss som är säkra på att det bästa för ett barn är att växa upp i en familj. Mitt adopterade barn är ju ännu inte så stor att det kan berätta sin syn på saken men jag är ändå helt säker på att han INTE vill flytta tillbaka dit han bodde förut. Hnn älskar oss och vi honnom precis på samma sätt som med vårt biologiska barn, det är för oss INGEN skillnad.

TS, för oss är det ingen skillnad på hur mycket vi älskar våra två barn, det vill jag börja med att säja för det är ju det allra viktigaste. Vi bemöter inte våra två barn lika utan vi bemöter dem utifrån ålder och behov, vilket jag misstänker att du gör med de barn du har idag också. Jag kan ju inte veta men jag hoppas verkligen att de kommer att känna sig lika mycket älskade både två även när de blir äldre. Man kan ju inte trolla och skulle det vara så att någon av dem känner sig åsidosatt så är väl det ända rätta att ta hjälp av någon proffesionell för att reda ut problemet.

Detta med likheter är ju laddat men vi pratar ofta om likheter men sällan om utseendemässiga likheter även om de konstigt nog finns! Båda våra barn härmar ju både oss och varandra så likheter finns absolut tex. titta nu står du så där med armarna som mamma brukar göra, eller du har lika busiga ögon som kusinen.

Det vi inte var alls beredda på var att anknytningen mellan bröderna skulle ta så lång tid men kanske berodde det mer på att det adopterade barnet hade fullt upp med att knyta an till oss vuxna och komma ikapp med sitt närhetsbehov eller att storasyskonet varit ensambarn i så många år än att de blev syskon genom adoption. För dig blir det ju skillnad på det viset att dina stora barn vet hur det är att ha syskon.

Det ni kanske ska fundera på om du vill fundera är att ett adopterat barn i början ( i alla fall tycker jag så) tar ofantligt mycket mer kraft, tid och energi än ett nyfött barn att det kanske blir svårt att hinna med både det adopterade och de tre ni redan har till en början om inte de ni har är VÄLDIGT självständiga. Å andra sidan är ni ju två erfarna föräldrar som är vana att dela er uppmärksamhet till flera....

LYCKA TILL!

Det finns en skrift att beställa om just familjer med båda a- och b-barn:
 http://www.bfa.se/Skrifter-att-bestalla.html

Ang. det JellyBean skriver att så många adopterade skulle må dåligt, så vet man ju numera att barn som råkat ut för tidiga seperationer från sin biologiska mamma, och sen dessutom fått lida genom barnhemsmiljö (som kortfattat innebär att barnet har liten eller ingen kontakt med vuxna som bryr sig om det, kan trösta, krama, ge det mat när det är hungrigt, dvs. svara på deras allra viktigaste första primära behov) visar oftast på små störningar till följd av den misär de levt i som små barn. För att barnet sen ska kunna komma ikapp och "tjäna in" den svåra starten i livet krävs lyhörda föräldrar och engagerade vuxna som kan tillgodose barnets behov.

Med andra ord: Det är inte det faktum att barnet blivit adopterat hit som gör att det får svårigheter i livet, utan de förhållanden som rådde under barnets första tid i livet. Vi adoptivföräldrar får ju göra allt som står i vår makt för att "rädda" den barndom som gått förlorad, visa att de kan lita på oss vuxna igen, osv.
Jag anser att de allra flesta a-föräldrar jag träffat är väl medvetna om detta och jobbar starkt för att deras barn ska få ta igen det som barnet tidigt förlorade.

Bella Moon: Det är precis den jag har läst ;) Tack för att du förtydligade, det var ju så jag menade med att det beror på erfarenheterna tidigare, jag drog ihop det bara till att kalla det för adopterad. Det kanske var lite slarvigt.

Vi har två barn som är stora nu, de är här på halvtid. Sen har vi en yngre på heltid.   

Allt man läser om adopterade handlar i stora drag om de problem som kan uppstå just för att man ska vara förberedd på att det kan bli problem.
Att adoptera är inte som att få biologiska barn, eftersom de biologiska (förhoppningsvis) har en grundtrygghet från början som det adopterade barnet saknar. Men det kan man bygga upp igen med kärlek, engagemang och lyhördhet .
Om man vill adoptera för att "rädda" ett barn från barnhem, så ska man välja ett barn som är äldre än 7 år, eller ett barn med lite svårare handikapp. De barnen är tyvärr svårt att få familj till och blir ofta kvar på barnhemmet under hela sin uppväxt.

Sen är det självklart så här, att de barn som kommer hit är barn som INTE kan bo kvar i sitt land, det finns utredningar för alla länder som ser till att alla möjligheter att barnet ska kunna stanna i landet är utredda. De barn som kommer hit skulle annars bli kvar på barnhem eller i fosterfamiljer hela livet. Och ALLA barn behöver en familj!
   

De jag träffat med både biologiska och adopterade barn har det också gått bra för. Det är lyckliga och harmoniska familjer med samma tonårsrevolter, busstreck och ömhetsbetygelser som i andra familjer. Visst finns det olyckliga adopterade och olyckliga föräldrar där det blivit jobbigt. Men så är det bland biologiska familjer också. Det har jag flera ex på i bekantskapskretsen. Man måste läsa på och verkligen se över varför man gör något. Hemutredningen brukar inte godkännas om man adopterar bara för att "rädda någon". Alla experter är även noga med att poängtera att man INTE ska framföra sådana synpunkter till barnet och förvänta sig någon form av tacksamhet. De har mycket riktigt inte gjort valet själva och kan vara allt annat än tacksamma. Skuld och tacksamhet är ingen bra grund för en familj. Vi som adopterat har nog alla gjort det för att vi vill ha barn. Samma starka drivkraft som biologiska föräldrar har. Vi vill bilda familj och blir fullkomligt förälskade i vårt barn efter en ibland svår start. Sedan vet jag ju mer om mitt barns historia än andra och jag vet var han, med sitt funktionshinder, hade hamnat redan i år som fyraåring när han dömts som icke adopterbar längre och när åldersgränsen på hans barnhem för funktionshindrade var nådd. Mentalsjukhus/hem för vuxna funktionshindrade var vad han hade att se fram emot. Det hörde jag av ryssar här hemma, av volontärer som arbetade gratis på sjukhuset (där barnhemmet lämnade honom ensam, utan kläder och leksaker på en vuxenavdelning) och på adoptionsmymdigheten i landet. En ensam smart fyraåring som inte kunde gå med den bristfälliga vård han fick där, bland vuxna gravt handikappade... Så nej, jag adopterade honom inte för att "rädda honom" men han räddades åtminstone från det ödet. Här göms han inte undan på landet utan deltar i samma aktiviteter som andra barn i förskola och snart skola, med operationer, fysiska funktionshjälpmedel och egen resurs.

Adoptionsländerna och även svenska myndigheter brukar poängtera vikten av att deras jobb är att finna familjer till barnen, INTE att finna barn till barnlösa. Sedan får vi alla jobba på att det går bra och att barnet får det stöd de behöver. Jag jobbar själv även på att samla in resurser till volontärerna i landet som jobbar för att ge barnen som är kvar ett bra liv och förhoppningsvis nya familjer i hemlandet. Hjälp till biologiska familjer i besvärliga områden (så de inte behöver adoptera bort sina barn) och hjälp att öka den inhemska adoptionen är viktig. Men alla de barn som är kvar behöver också egna familjer.

Jag vet inte varifrån denna diskussion kommer om att man skulle adoptera för att rädda ett barn, det är inte vår utgångspunkt i alla fall.

Skönt och höra att det faktiskt finns familjer det har gått bra för. Kanske är det så att den information de ger ut är lite vriden på det sättet att den bara tar upp problem som kan komma. Tycker det låter lite konstigt att bara ta med den synvinkeln. Jag menar med den synvinkeln så finns det ju mängder av saker som kan hända och drabba alla barn, oavsett hur de kom till familjen. Men samtidigt så undrar man ju, om det verkligen skulle vara så att alla misslyckades som har biologiska barn också, så skulle de väl inte ge familjer med biologiska barn medgivande för att adoptera? För när jag läste den här broschyren kändes det verkligen som att de försökte avskräcka en, få en att ändra sig. Att välja att inte adoptera för det går inte... Men att vara påläst om vad som är speciellt med just adopterade barn, det förstår jag att det är viktigt.

Hur vet du det?

Jag tror att det var översta inlägget som startade upp diskussion om att vilja hjälpa ett barn, och JellyBean tolkade det som att "rädda" i det undre inlägget.
Jag å min sida tycker att du verkar ha en sund syn på det hela, att verkligen tänka efter innan och läsa på.
Lycka till hur det än blir .  

Jellybean. Du mår dåligt, så kan det vara. Man behöver inte vara adopterad för att må dåligt- fråga de många tusen - eller ska jag säga 100000 i Sverige som gör det. Adoptionen kan vara en av många orsaker till det. Känner med dig, med tycker inte att det känns rätt att du ska tala för alla adopterade i världen.
VI lyssnar. Det finns både för och nackdelar med att adoptera. Det finns både för och nackdelar med att ha föräldrar, syskon, släkt, barn. SÅ är det. Du har kanske inte haft det lätt?! Sköt om dig