Blanda biologiska och adopterade barn - berikande eller dömt att misslyckas?

Det finns en skrift att beställa om just familjer med båda a- och b-barn:
http://www.bfa.se/Skrifter-att-bestalla.html

Ang. det JellyBean skriver att så många adopterade skulle må dåligt, så vet man ju numera att barn som råkat ut för tidiga seperationer från sin biologiska mamma, och sen dessutom fått lida genom barnhemsmiljö (som kortfattat innebär att barnet har liten eller ingen kontakt med vuxna som bryr sig om det, kan trösta, krama, ge det mat när det är hungrigt, dvs. svara på deras allra viktigaste första primära behov) visar oftast på små störningar till följd av den misär de levt i som små barn. För att barnet sen ska kunna komma ikapp och "tjäna in" den svåra starten i livet krävs lyhörda föräldrar och engagerade vuxna som kan tillgodose barnets behov.

Med andra ord: Det är inte det faktum att barnet blivit adopterat hit som gör att det får svårigheter i livet, utan de förhållanden som rådde under barnets första tid i livet. Vi adoptivföräldrar får ju göra allt som står i vår makt för att "rädda" den barndom som gått förlorad, visa att de kan lita på oss vuxna igen, osv.
Jag anser att de allra flesta a-föräldrar jag träffat är väl medvetna om detta och jobbar starkt för att deras barn ska få ta igen det som barnet tidigt förlorade.

Bella Moon

Äldre 1 May 17:56

#15

Törnrosa skrev 2012-05-01 16:46:30 följande:

Bella Moon: Det är precis den jag har läst ;) Tack för att du förtydligade, det var ju så jag menade med att det beror på erfarenheterna tidigare, jag drog ihop det bara till att kalla det för adopterad. Det kanske var lite slarvigt.

Vi har två barn som är stora nu, de är här på halvtid. Sen har vi en yngre på heltid.

Allt man läser om adopterade handlar i stora drag om de problem som kan uppstå just för att man ska vara förberedd på att det kan bli problem.
Att adoptera är inte som att få biologiska barn, eftersom de biologiska (förhoppningsvis) har en grundtrygghet från början som det adopterade barnet saknar. Men det kan man bygga upp igen med kärlek, engagemang och lyhördhet

.
Om man vill adoptera för att "rädda" ett barn från barnhem, så ska man välja ett barn som är äldre än 7 år, eller ett barn med lite svårare handikapp. De barnen är tyvärr svårt att få familj till och blir ofta kvar på barnhemmet under hela sin uppväxt.

Sen är det självklart så här, att de barn som kommer hit är barn som INTE kan bo kvar i sitt land, det finns utredningar för alla länder som ser till att alla möjligheter att barnet ska kunna stanna i landet är utredda. De barn som kommer hit skulle annars bli kvar på barnhem eller i fosterfamiljer hela livet. Och ALLA barn behöver en familj!

Bella Moon

Äldre 1 May 21:07

#19

Lufsan skrev 2012-05-01 11:53:24 följande:

Sluta vara så dömande. Du hade inte reagerat så om TS sagt att hon ville ta in ett fosterbarn t.ex.

TS, jag tycker att det är fint av dig att vilja hjälpa ett barn. Jag tror att det kommer bli jättebra, det blir vad man gör det till.

Törnrosa skrev 2012-05-01 19:44:08 följande:

Jag vet inte varifrån denna diskussion kommer om att man skulle adoptera för att rädda ett barn, det är inte vår utgångspunkt i alla fall.

Jag tror att det var översta inlägget som startade upp diskussion om att vilja hjälpa ett barn, och JellyBean tolkade det som att "rädda" i det undre inlägget.
Jag å min sida tycker att du verkar ha en sund syn på det hela, att verkligen tänka efter innan och läsa på.
Lycka till hur det än blir

.

JellyBean skrev 2012-05-01 12:09:46 följande:

Jag känner mig då fan inte RÄDDAD. Det är det mest absruda myt men adoption. Det finns fler av oss om ICKE känner sig räddade. Om du vill veta är det en ytterst få skara som kan känna sig tacksamma över att få komma hit MEN större delen känner INTE SÅ.

Bella Moon

Äldre 8 May 22:30

#24

Litet My skrev 2012-05-08 20:50:40 följande:

Jag håller inte med, tycker inte man skall adoptera alls om man vill rädda ett barn, bättre att skänka pengar i så fall för att barnen på barnhemmet skall få det bättre. Inget barn skall behöva känna att det kommit till sin familj pga att föräldrarna ville göra en god gärning.

Adoptera är att "uppta som sin egen", ingen välgörenhet.

Och jag anser att alla barn har rätt till en familj. Jag kan bara tro att det är bättre att de får en familj som älskar och bryr sig om dem, vill deras bästa än att de får bo på torftiga barnhem hela sin uppväxt och sen slängs rakt ut i ett liv de inte vet något om.
De sjuka, handikappade och äldre barnen blir tyvärr ofta kvar på barnhemmen oavsett om vi skänker pengar till dem eller ej

.
Vi vet ju att i USA har man en helt annan syn på detta, och de "räddar" faktiskt många barn, och jag tror att de barnen är mycket älskade i sina familjer även fast de inte BARA har tänkt egoistiskt att "Jag vill ha barn!" utan också att de vill hjälpa ett barn ut ur en hemsk situation.
Få personer klarar väl att genomgå utredningar och väntan utan att man har en drivkraft att älska det barn man sen får!
"Uppta som sin egen" kan man göra även om man samtidigt gjort något gott som att adoptera ett barn som troligen aldrig annars fått familj.

Bella Moon

Äldre 15 May 20:42

#27

Uffesson skrev 2012-05-15 19:18:43 följande:

Nu får du väl lugna ned dig?
Jag vill ha både adopterade och biologiska barn, och jag vill det därför att jag vill hjälpa ett barn!

Jag vill inte adoptera ett barn för att visa upp det, eller för att leka med det som en docka, utan jag vill ge ett barn, som annars skulle fått ett svårt liv, en fin uppväxt och en familj att tillhöra!

Om jag är barnets enda hopp till det, så ser jag det som någonting fantastiskt att göra!

Jag tycker att adoption låter som en bra upplevelse för båda, så länge man tar sitt ansvar som förälder till ett litet barn! Och jag har absolut inte planerat att barnet skulle leva utan en egen vilja och egna styrkor! Jag vill uppmuntra till det, och uppmuntra barnet till att nå sina drömmar!

Jag vill vara med ifrån början och ge det här barnet, som är övergivet och inte kan få ett annat liv än ett miserabelt, möjlighet att nå sina drömmar, och att känna kärlek och tillhörighet!

Vill bara poängtera så att det inte uppstår några missförstånd, att de allra flesta barn som är tillgängliga för adoption i de länder som sverige samarbetar med har köer med föräldrar som vill ta hand om dem! Det finns alltså många fler väntade föräldrar än det finns barn som ska få adoptivfamilj. De barn som inte är kö till är barn med lite svårare sn (=specialneed) eller barn som är äldre (minst över 5 år).

Bella Moon

Äldre 1 Jun 19:44

#33

LyckaOchTålamod skrev 2012-06-01 18:13:35 följande:

Det här med att "hjälpa"...

På 70- och 80-talet adopterade en massa föräldrar barn med syfte att "hjälpa" ett "stackars" övergivet barn. Detta blev inte alltid lyckat.

Idag får man lära sig på adoptionskurserna att syftet skall vara att man vill bilda familj. Inte att ställa sig över någon annan levande varelse för att "hjälpa". Det blir en obalans och barnet kan hamna i någon typ av tacksamhetsskuld till de självgoda föräldrar som tänker sig själva som några slags "räddare" och frälsare till ett "stackars" barn de tycker synd om. Vem vill bli tyckt synd om?

Socialtjänstens adoptionsutredare är också noga med nu för tiden att man inte längre får adoptera på grunderna att bara "hjälpa". Om man vill hjälpa så kan man i så fall kan hellre lämna bistånd i form av pengar till organisationer såsom UNICEF mm

I västvärlden råder ett STORT överskott på adoptivföräldrar, det är därför adoptionsköerna idag är uppåt 7 år till vissa länder, tex Kina.

Få barn går till adoption nu för tiden. Siffrorna minskar för varje år.

Detta beror på länders regelverk och byråkrati. De gör helt enkelt inte sitt lands övergivna barn tillgängliga för internationell adoption.

Det är därför det finns miljoner och åter miljoner fattiga, övergivna och utnyttjade barn som aldrig går till adoption.

Och en MASSA utredda och godkända adoptivföräldrar som står i långa långa köer och väntar på att få adoptera.

Att adoptera är ett av alla olika sätt att bilda familj. Inte att bedriva bistånd!

Och så får man inte glömma att det finns hundratals barn som ingen köar till!
Jag tror att många blundar för verkligenheten att det finns mängder med barn som är i desperat behov av en familj men inte får det pga att så många vill ha små friska barn, eller barn med minsta möjliga sn. Jag säger absolut inte att det är något fel i det, men vi måste också våga se sanningen, dvs att det visst finns barn som inte ens överlever utan familj men ingen vill ha dem.
Om jag ska adoptera igen så kommer jag välja ett barn som ingen köar till, och det gör jag inte av välgörenhet, utan för att jag längtar efter ett barn till och mitt barn längtare efter ett syskon. Och då väljer jag gärna ett barn som troligen inte skulle fått familj annars.
Jag känner inte att jag hjälper ett barn på det sättet, utan att jag öppnar mitt hjärta för ett barn som oavsett handikapp blir en del av våran lilla familj.

Blanda biologiska och adopterade barn - berikande eller dömt att misslyckas?

INNEHÅLL