kattm skrev 2013-01-04 17:14:23 följande:
Lämnar ut sig för mycket, är för öppna, skriver du. Du lägger in värderingar efter dina åsikter och dömer. Kan du verkligen inte förstå att en del personer kan ta illa vid sig av det? Älta är också ett ord med negativ klang (i alla fall i det här sammanhanget), som antyder att man fastnat i något. Skriva om samma saker efter ett år, skriver du också. Är det verkligen samma saker som samma person skriver år ut och år in, då? Det handlar väl snarare om att en del personer tillkommer i trådarna och frågar efter information, och då tas ämnet upp på nytt. En del personer gör nya försök med nya doser, och då utvärderar man hur det har gått, och man planerar inför nya försök. Det skulle då inte jag kalla att älta. Tycker du att tråden är så repetitiv förstår jag inte varför du är här. Om du (vilket jag verkligen hoppas att du inte gör) skulle syfta på att skriva om förlusten av ett barn efter mer än ett år, så kan jag tala om att där handlar det VERKLIGEN INTE om att älta. Det handlar om sorgebearbetning, och det gör varje utsatt person på sitt sätt. Det är också något som tar betydligt längre tid än ett år. Det är för övrigt när det gått en lite längre period man märker vilka personer som är riktiga vänner, vilka personer som har empati och medmänsklighet, och vilka som saknar de egenskaperna helt. De som inte orkar lyssna, eller framförallt de som inte orkar lyssna och istället pratar om att man ska "gå vidare och sluta älta", klarar man sig rätt bra utan. Det handlar inte heller om att älta mångårig ofrivillig barnlöshet, utan om att testa det man kan testa och känna att man gjort allt man har kunnat, för att senare kunna gå vidare, oavsett om det är som förälder eller utan barn. Det stora flertalet i de här trådarna känner till att oddsen är låga när man nått en viss ålder. Ingen tror att det finns mirakelkurer eller att alla som vänder sig till en viss klinik eller äter ett visst preparat kommer att lyckas. Men vi stöttar varandra i hoppet om att några av oss kommer att lyckas, och vill göra det i en positiv anda. Vi tröstar varandra när hoppet tryter och ger stöd för att varje individ ska gå vidare när denna själv är redo, oavsett ålder och antal försök. Jag har inte heller varit aktiv i den här tråden, men följt den utan att skriva. Det vore synd om alla skrämdes bort av en enda person, både aktiva och passiva deltagare. Det är viktigt att de här trådarna får fortsätta vara öppna så att nya personer hittar hit när de behöver informationen och den samlade kunskapen här inne.
Kattm : det du skriver om är en helt annan sak. Att prova och utvärdera och diskutera olika saker har jag inget emot. Tvärtom jag tycker det är intressant. I det specifika fallet så hade jag en kollega som i oktober 2011 råkade ut för dödsfall, tragiska saker etc. Nu när vi är på år 2013 talar hon fortfarande om samma saker. I början är toleransnivån en helt annan. Arbetsgivaren bekostade t o m ett antal ggr hos en psykolog på arbetstid. Men inte hur länge som helst. När det har gått så här långt tid så får hon betala själv och gå utanför arbetstid. Jag tror inte man ska tala för mycket med kollegor som man har en ren yrkesrelatin till. Det kan få den konsekvensen att kollegor tröttnar. Nära vänner är något helt annat. Där delar jag din uppfattning. Men det tar tid att få så nära vänner som ställer upp så här också. Angående "mirakelkuret" etc. så var det förmodligen det vettigaste någon har skrivit här på länge.